PRS Lupple & Medi

Hon såg upp på Lathan och log trött .
"Pappa det var jag som frågade." Hon såg ner på ilden och lade huvudet på sned och smekte kinden på kinden.
"Jag måste ha varit rasande på er och vägrat göra det." Hon kände ingen smärta och såg på Dorian.
"Blandar du?"

"Jag vet kära du. " Sa Lathan och log svagt. Men slutade ganska snart le.
Alexander suckade lågt.
" Du var arg." Sa han tyst och fortsatte att rengöra.
Dorian tog ut kortleken och började blanda.
"Men låt oss prata om nått mer spännande. Jag vet att ni inte ska resa. Men ni skulle kunna ta någon helg i semesterhuset. " Log Alexander.
" Det är inte långt härifrån och då kommer ni iväg, och får vara lite själva." Log han och Lathan log han också.
Dorian svalde hårt.
"Det är upp till Willow, hon kanske vill umgås med sin familj." Sa han och stirrade mot Lathan och Alexander.

Hon såg på tekningen igen och suckade.
"Jag har aldrig left såhär långt. Jag tror de höll mig vid liv så länge för att teknologin hade blivit bättre."
Hon såg på korten och tog emot sina och började lägga i gul skala.
"Jag förstår inte varför jag.... jag menar Halo tappas bort." Hon såg ner och såg på Dorian.
"En liten semester skulle väl vara bra? Vi fick ju ställa in Japan." Hon log men slutade sedan.
"Vi kanske måste vänta på grund av att vingarna växer som ogräs. Det gör ont men jag klarar det. Men när jag inte är bedövad så är det som huden ska explodera."

Dorian såg på henne och smekte hennes kind sakta.
" Om du vill veta mer om Halo älskling så måste du prata med Lucifer. Det är längesedan." Viskade han och såg på korten hon la.
Gul skala. Han suckade lågt och la ned sitt enda gula kort han hade.
Dorian såg på henne, log svagt.
"Du älskling. Semesterhuset, är typ på andra sidan av dammen där borta." Viskade han och pekade.
" Vi skulle kunna bege oss dit, det är nära hem. " Log han och lekte lite med hennes hår.
" Då får du helt enkelt fortsätta vara bedövad." Sa han och studerade henne.

"Jo jag vet att han är den ända som vet vem jag egentligen var. Jag hatar det för han skrämmer mig" Hon lade en blå 7a på hans gula 7a och suckade.
"Jag tror vi kan hitta på något bättre. Resa lite längre bort så jag kan slappna av. Kanske Japan inte är så farligt? Jag ska bara få mina nya tröjor av din syster." Hon log och såg över axeln på stumparna.
"Ser ganska obegahligt ut."

Dorian skrattade lågt av hennes ord och såg på henne.
"Säg inte det så han hör, han skulle älska att höra det." Flinade han och skakade på huvudet.
"Han är Lucifer. Med allt vad det nu innebär. Men han skulle inte skada dig. "Viskade han och lyfte hennes hand med ringen och kysste lätt över den.
" För du är min." Log han och la även han i blått. En mycket bättre färg enligt honom.
" Japan är kanske lite väl långt just nu." Sa han och nickade mot hennes rygg.
"Vi skulle kunna hyra nån stuga där alla turister är. Längs med stränderna." Sa han och såg på henne.
"Eller bergen. Jag föredrar bergen." Flinade han och såg sedan mot hennes rygg och såg sedan på henne.
" Du är vacker." Log han.

"Jag tror han älskar att höra alla sådana saker. Men det var ju han som dödade mig första gången. Han dödade mig även andra gånger men han visste inte att jag var samma eller kanske?" Hon lade ett till gult kort och suckade.
"Jag vet men så fort de har växt klart kanske vi kan åka? Eller kan vi aldrig åka nu på grund av vad jag är?"

Dorian suckade lågt.
" Han sa att han bara dödat dig en gång, han skulle kunna ljuga. " Sa han sedan fundersamt.
"Jag vet inte, antagligen så har han vetat detta länge eftersom han är uråldrig. " Sa han med ett litet flin på läpparna.
"Well, det är ju du också." Viskade han retsamt och kysste henne mjukt.
Såg det gula hon la och himlade med ögonen.
"Är gul din favoritfärg idag eller?" Suckade han och la ett händelsekort, där hon skulle få ta upp fyra kort. Och han skulle kunna byta färg.
Han såg på henne och skrattade lågt.
"Såklart vi kan åka, senare. Älskling det handlar bara om att smälta in. Vi får helt enkelt dölja dina vingar när vi är ute. Annars ja blir det nog inte så bra."Sa han och smekte hennes kind.

Hon suckade.
"Jag kanske hittar en formel som maskerar mina vingar? Som de aldrig fanns men är där hela tiden?" Hon såg på honom och suckade.
"Verkligen?" Hon drog upp nya kort och såg på honom.
"Din tur."
Hon såg över axeln.
"Pappa får jag fråga en sak?" Hon harklade sig.
"Mitt föra liv innan Elizabeth. Vem var jag då? "

Han nickade sakta.
"Absolut, en sådan sak låter bra." Sa han och log mot henne för att sedan flina.
" Jag tar Uno väldigt allvarligt." Flinade han och la ut ett grönt kort och väntade.
Lathan vände blicken mot Willow när hon talade och la huvudet på snedden.
"Varför tror du att jag vet det?" Frågade han och såg forskande på henne.