Spoiler:
Tryck här för att visa![För mig utstrålade bilderna dans och att ha hela världen i sina händer samt att resa runt till olika platser. Om detta är oklart i novellen/texten så vet du detta nu!]
Att inte stanna är en resa för sig
Det var svårt att veta, det var svårt att känna. Jag ville inte resa mig, jag ville inte resa. Jag ville ha ett val, jag ville ha hela världen i mina händer. Världen för mig var vacker, men bara här där jag nu var. Jag ville inte resa iväg till en annan stad, lämna allt jag hade bakom mig. Min mor trodde det var så lätt, att varje gång något dåligt händer henne, var det bara att packa och resa iväg. Men för mig, som nu hade bott på denna platsen i över ett år och levt med tanken att detta var en plats vi skulle stanna kvar på, det var inte lika lätt för mig som för henne.
Igår, dansade jag för fullt med mina kompisar uppe på mitt rum i vårt lilla hus mitt i stan. Musiken dundrade ur högtalarna och jag njöt av stunden. Jag trodde jag skulle få uppleva detta mer, få chansen att göra om detta, på samma plats som första gången. Jag var inte redo att resa iväg. Jag bodde i stan, med min mor. Jag var lång, spinkig och hade skeva tår, men jag var så glad ändå. Jag hade brunt långt hår som snuddade vid min rumpa, stora gröna ögon och långa svarta ögonfransar. Jag var inte den vackraste i min klass, men jag var inte heller den fulaste och till skillnad från många andra så var jag nöjd med mitt utseende. Åter tillbaka till resan, den resan jag absolut inte vill göra. Vet ni hur det känns att bara behöva lämna en plats för att din mamma råkar göra ett litet misstag, så som att bli kär i fel person, förlora ett jobb eller bara råka skämma ut sig på stan? Jag tvivlar på det. Allt detta började för sex år sedan, när jag var tio. Pappa lämnade mamma och hon blev förkrossad så hon flydde från staden. Det blev som en trygghet för henne, att fly.
Där jag bor nu har jag vänner, ett fint litet mysigt rött hus, en fin och god natur, vanliga grannar som går att ha en normal konversation med, bra betyg och en super bra skola. Men nu är det ju såhär att mamma tänker bara på sig själv, och jag har inget att säga till om. Men denna gången skulle jag vägra åka med på hennes resa. Jag skulle orka resa mig upp ur denna säng, ställa mig framför henne och säga precis vad jag känner och tycker. Det skulle jag göra nu, direkt. Jag hoppade lätt ur sängen och gick med klumpiga fotsteg ner till mamma i köket där hon stod och packade ner kökssaker i stora kartonger.
Mamma. Jag sade det tyst och tittade på henne med en stabil blick.
- Ja Cassandra? Hon vände sig om och tittade på mig, men innan jag han öppna min mun sade hon snabbt.
- Har du packat klart? Vi sticker om en timma vet du! Så skynda på nu i fall du inte är klar!
Hon vände sig om, som om jag inte ens fanns där, som om jag var luft och allt hon sa var min lag.
Jag tänker inte åka, jag kommer stanna här.
Den lilla meningen fick min mor att stanna upp, vända en förvånad blick mot mig, ryta på mig som ett lejon och storma ut som en björn.
Jag var nöjd, jag var nöjd med att jag äntligen sa ifrån. Hon kunde väl inte bara lämna mig här? Hon skulle stanna, det var jag medveten om. För än gångs skull hade jag faktiskt fått henne att inse, att jag verkligen inte ville åka. För i denna staden hade jag mitt liv, och jag skulle hjälpa henne att få ordning på sitt. Så vi båda stannade kvar och jag fick uppleva dansen i mitt rum, med musik som stormade ur högtalarna. Inte med mina vänner igen dock, utan med min mamma och för första gången på mycket länge såg jag henne le avslappnat som om allt var precis som det skulle. Att se henne le så avslappnat gjorde mig så trygg och jag var nu helt medveten om att hon inte skulle fly, inte på mycket länge i alla fall. För här var vi trygga, vi båda två tillsammans. [Slut - gjord av sovsvampen aka Annie]