Förändrad värld Lupple & Medi

Lucifer såg på dem.
"Jag tror det kan gå. Det är svårt att dölja en död människa. Men om personen precis har dött, Hög på droger kanske det inte märks?" Frågade han och reste sig. Tog en kopp och slog sig ner.
"Så jag undrar..." Han såg på Lathan.
"En andra chans? Är du villig att reskera din dotters liv på det?" Han log.
"Vi akn alltid försöka."

Maria hade redan gått ut och fann Jimmy i spelrummet. Han hade upptäckt charmen med spel.
"Älskade vän." Hon sjönk ner.
"Kan vi prata lite? Du och jag bara." Sa hon mjukt.

Dorian nickade sakta. "Om man känner den andre, ja okej det kan nog gå." Sa han tankfullt för att sedan studera Lathan. "Hur tänker du nu far?" Frågade Dorian och Lathan suckade lite. "Jag vet att han är lite extrem. Men Dorian, du har dina demoner också. Vi alla har. Skulle jag ha dödat dig för 500 års sen för det du gjorde?" Undrade han och Dorian stirrade ilsket på honom. "Jag tror han är helt sjuk." Sa Dorian argt men drack av sitt blod utan att säga något mer.

Alexander suckade lite. "Jag tror Lathan har en poäng." Viskade Alexander ärligt. "Med tanke på hans bakgrund." Mumlade han och såg på Lucifer. "Tror du det är möjligt?" Undrade han.

Rafael svalde hårt. "Jag gillar det inte, men samtidigt. Vi kan inte döda andra vampyrer. "Sa han ärligt.

Jimmy pausade spelet och la bort kontrollen. "Om?" Undrade han. "Jag såg att det kom en annan vampyr hit." Viskade han lite osäkert och drog upp benen till hakan och slog armarna om sina ben.

"Vi kan alltid prova. Det skadar inte att göra ett försök. Han fick en andra chans av Gregor. Vi kan då ge honom en andra chans. Han är så pass skadad så han kanske inte vet hur han skulle reagera?" Frågade Lucifer och drack.
""Jag menar att det är nog en bra idé att göra ett försök. Om inte det fungerar så är det hög tid att döda honom." Han nickade och såg på Rafael.
"Och hur är det med era flickor? Kommer dde hålla sig inne om ni säger åt dem?" Han såg sedan på Alexander.
"Och vart är din dotter? Hon är den yngsta av oss vampyrer. Så kanske husarest för henne med. Men jag känner inte hennes närvaro alls."

Maria log och satte sig till rätta.
"Allan.." Viskade hon och tog hans händer. Hon ville inte höra honom rädd och såg på honom.
"Vi pratar om vad vi ska göra med honom. Jimmy du måste förstå att vad han gör är fel. Han är så ond att vi måste göra något. Snälla berätta allt du vet för oss. Om det är bra information så kan du rädda honom." Hon smekte hans kind.
"Ja men han är därnere. Han kommer inte att göra dig illa för han skulle inte våga röra min Jimmy..."

Dorian nickade med ett litet leende på läpparna. "Om han gör något mot Halo, jag kommer döda honom. "Sa han allvarligt. "Utan att tveka. Oavsett era planer." Sa han och Lathan nickade. "Detta vet vi redan Dorian." Sa han tyst. Men nickade.

Rafael nickade. "De kommer lyssna, de kommer vara rädda men lyssna. De är livrädda för Allan." Sa han ärligt.

Alexander log smått. "I sitt hus, med Tristan. Det blev för mycket för henne att vara här. "Sa han men såg oroligt på Lucifer. "Varför känner du henne inte?" Frågade han oroligt.

Jimmy såg på henne med en sorgsen blick. "Jag vet inget speciellt." Viskade han och tittade bort från henne. Han kände hur hjärtat slog fortare. Rädda honom? Det lät ju faktiskt bra. Han ville rädda honom. "Kan du ställa någon fråga? Jag vet inte vad ni vill veta ens." Sa han tyst.

"Jag känner av er.... i det här huset. Jag känner inte av Allie eller Tristan. Men då vet jag." Han log och nickade.

Hon lade en filt om honom och tog honom i famnen.
"Tja jag har inga bra frågor. Jag kanske skulleit frågat de andra." Sa hon och smekte honom över håret.
"Om vi börjar med den här frågan.... Varför vill Allan skada? Vet du det?"

Halo kikade in i matsalen.
"Dorian...? Kan du komma?" Frågade hon och såg oroad ut.

Alexander nickade sakta, lite mer avslappnad. "Jag trodde du menade. "Sa han och andades ut. "Jag ringer dem. Hon får hantera att vara här." Sa han allvarligt och slog in Tristans nummer och lämnade rummet.

Jimmy kände filten och hennes mjuka beröringar och lutade sig lite mot henne. Hon var väldigt snäll. Henne kunde han väl berätta för? "Beror på hans humör." Viskade han stammande fram. "Ibland är han arg för att jag har varit dum. Då måste han göra så jag gör rätt." Förklarade han med många pauser. "Ibland så är det när han vill göra andra saker också." Viskade han. "Värst är när han inte är sig själv. Då pratar han sitt språk. Och är aldrig nöjd." Viskade han med tårar på kinderna.

Dorian nästan flög upp ur stolen och var hos henne inom någon sekund. "Ja?" Frågade han och tog hennes händer.

Tristan hade satt på en film och gick från den.
"Alexander är något på tok? " Frågade han och gick mot köket.
"Allie mår bättre. Hon är sig själv igen faktiskt men vi kommer inte hem."

"Och vad är det för språk tror du? Om jag pratar någon mening på ett språk. Tror du kan säga ja?" Hon torkade bort hans tårar.
"Älskade Jummy du behöver inte vara rädd. Jag är inte arg på dig. Allan kommer inte in hit. Han är inte inbjudet förstår du. Halo är den som äger huset." Hon log och smekte hans kind.
"Hej jimmy. Hur mår du?" sa hon på tyska och såg in i hans ögon.
"Är det så han pratar?"

"Jag är okej. Jag är bara rädd." Hon lutade sig mot honom.
"Behöver ni svar?" Hon blickade på honom.

Alexander svalde hårt. "Ni kommer hem. Jag tänker inte ha er oskyddade där borta. Vi tror att Allan är på väg. Ingen får vara ute. Ingen ska vara själv." Sa han allvarligt, man hörde hans oro i rösten.

Jimmy log svagt och såg på henne. "Ibland så." Svarade han på tyska. "Men också såhär." Sa han på hebreiska. Han visste ju inte vad språken hette. "Han är som flera människor ibland. Pratar med sig själv. Då ska man inte svara, om han inte förväntar sig ett svar. Man kan se det i hans ögon." Viskade Jimmy på det vanliga språket.

Han kramade om henne, höll henne nära. "Älskade du får inte gå ut något mer. Jag vill att du är inne." Viskade han. "Ja. Vi behöver veta vad han gjorde mellan 1945-1950." Förklarade han försiktigt.

"Är du säker?" Frågade han och gick ut till Allie. Stängde av tven och satte på högtalaren.
"Du får säga det igen. Allie hör nu." Sa han. Han verkade rädd.
"Vi kommer hem. Jag får bara ta hand om Allie där. Låsa in henne i källaren eller något om så måstes."

Maria log vänligt och klappade lite i händerna.
"min Jimmy har dolda talanger. Oj vad häpen jag är." Hon kramade om honom och nickade.
"Ska du äta glass medan jag hämtar frågor? Det du pratade var hebreiska vilket är ett språk judar använder." Hon log ömt.

"Så jag har utegångsförbud?" Hon lade huvudet på sned.
"Du ger din fru utegångsförbud?" Hon suckade.
"Låt mig tänka okej? Jag blev så rädd att jag glömde den biten.."

Alexander svalde hårt. "Hej stumpan." Log han. "Ni måste komma tillbaka. Ingen får vara ute själv eller långt borta från familjen. Allan är på väg tror vi." Sa han och Allie svalde hårt. "Men pappa." Viskade hon osäkert. "Jag vet att du fixar det." Sa han uppmuntrande.

Han log svagt och torkade sig om kinderna. "Lite glass." Viskade han för att sedan skaka på huvudet. "Nej det är inte sant. Sådana människor är inte bra. Han skulle inte lära mig något som var dåligt." Viskade han allvarligt.

"Ja det gör jag." Sa han och såg på henne. "Han kan vara påväg hit." Viskade han. "Jag tänker inte låta dig vandra runt." Sa han för att sedan bli tyst, för att hon skulle tänka.