prs yehet & kkaebsong

Det verkar som att Zihao är den som blir mest frustrerad när sextonåringen börjar tvätta de fula såren, vilket inte riktigt gör det lättare för Joshua. Dock känner han sig rörd, över att den äldre oroar sig såpass mycket, vilket kanske är självklart.
"Zihao, vi kan köra en tävling." börjar Joshua med ett svagt litet leende på läpparna som lämnar en puss på Zihaos huvud. Även om det svider som bövelen, så får han helt enkelt hålla sig i kragen. "Den som kan ligga mest stilla, vinner?"

”Bra förslag, den som kan hålla sig mest stilla kanske kan vinna någonting?” Föreslog Weimin, som redan hunnit tvätta av över hälften av såren trots sin brors öronbedövande morranden. ”Såhär, om Joshua håller sig mest stilla får han sin favoriträtt till middag och om du håller dig mest stilla kan Yaosu säkert laga fisk i chiliolja, okej?” Sextonåringen himlade lite med ögonen och fortsatte sitt noggranna arbete tills han slutligen kände sig färdig och lade vätskan och bomullstussarna åt sidan. ”Sådär, då tänker jag börja sluta dem nu”, konstaterade gräddbakelsen och fiskade upp sin trollstav från nattduksbordet. ”Det kanske svider lite, men det borde inte göra jätteont.”

Joshua förstår inte riktigt om sextonåringen är seriös eller inte, om han driver med dem. Kanske han tycker att det är en jättelöjlig ide. Med ansiktet nerborrat i Zihaos päls låter han tankarna fylla hans huvud än en gång. Så som den alltid gör. Samuel och Joshua brukade alltid köra något liknande som barn, i liknande situationer.
"Okej." det verkade gå snabbare än vad han trott.

Med rynkade ögonbryn började Weimin inspektera såren en sista gång, för att sedan luta sig tillbaka och skaka lite på huvudet.
”Jag tror att jag måste få bort allt torkat blod och allt var först, det blir inte bra om det blir instängt i kroppen”, muttrade han för sig själv och plockade fram en liten pincett. ”Det här kommer troligen att göra väldigt ont, men all smuts måste bort”, fortsatte han bestämt och började försiktigt peta i såren. Detta klarade dock inte lilla Zihao av och han fann sig själv borra ner sig i Joshuas axel med ett ynkligt läte.

Jo, det gör definitivt riktigt jävla ont att försöka få bort all smuts som tagit sig in. Men ändå verkar det som att Zihao är den som reagerar mest av de två turturduvorna, även om artonåringen anser det som udda så blir han väldigt lättad av det. Att inte vara ensam. Han kniper ihop de bleka läpparna medan greppet om Zihao hårdnar drastiskt, nej han tänker inte låta av smärta. Han får helt enkelt hålla det inom sig, och det hjälper att ha en lurvig päls att trycka sig emot.

”Åh, Zihao..” började Weimin och himlade med ögonen, samtidigt som han plockade fram en liten spritservett att torka bort smuts som lossnat med. ”Det är Joshua som borde låta, inte du”, påpekade han och lade ifrån sig pincetten för att inspektera såren ännu en gång. ”Förresten, du är väldigt duktig Joshua”, tillade sextonåringen därefter och log blekt. ”Jag är snart färdig, ska bara skölja av dem en sista gång..” Usch, det kändes extremt dåligt för nittonåringen att bara ligga där som en stor padda utan att kunna trösta Joshua överhuvudtaget.

"Ah.. bara man vill vara tyst så kan man vara det." Mumlar Joshua med ett svagt leende, och rynkad näsa. Det gör mycket ondare än vad han låter visa, att ligga och gnälla hjälper ju ingenting alls. Artonåringen nickar lätt medan blicken glider över Samuels rum, det var länge sedan han var där, gosade med sin bror. Han har saknat det.

Weimin höjde lite på ett ögonbryn och tvättade av såren en sista gång innan han plockade upp trollstaven igen.
”Hm, du måste ha en väldigt bra självkontroll”, konstaterade han och drog staven över såren medan han mumlade samma ord om och om igen, med ögonbrynen ihopknipna. ”Vulnera Sanentur.” Den sista gången slöt såren sig fullständigt och sextonåringen andades ut, för att därefter falla ner mot madrassen med en utmattad suck. ”Sådär ja.”

Jo, självkontroll har Joshua haft gott om i många år. När såren sluter sig, känns allt så mycket bättre. Så mycket bättre. Om han kunnat göra besvärjelsen så fort han blivit träffad, hade mycket varit annorlunda. Dock kommer ärren att stanna kvar, även om de r ni ses och inte lika självklara.
"Tack så jättemycket," viskar han sanningsenligt och låter blicken glida upp mot Weimin.

”Ingen fara, jag är bara glad över att jag kunde hjälpa till”, kvittrade sextonåringen och höll fram brickan med kakorna och teet mot Joshua. ”Du borde stanna kvar i sängen någon dag, se till att äta mycket”, fortsatte han och klappade den yngre lätt på axeln. ”Se till att ta det lugnt så borde allting återgå till det normala.” Gud, vilken otrolig lättnad. Zihao studerade Weimin med ögon som ännu en gång blivit glansiga. Brodern kunde förvisso inte hålla hemligheter för fem öre, men det var mycket annat han var bra på. Extremt bra på, rättare sagt.