Skriva av sig-tråden

Okej. Jag har typ förlorat en vän. En vän som jag stödde genom mobbningen. Skolkade med henne för hon orkade inte gå på lektionerna. Jag gick igenom helvetet med henne tills hon bytte klass och jag var glad för henne. Nu har hon anklagat mig för att vara en fjolla, bitch och säger att jag är dryg. Hon säger att jag har pms och är dampig. Jag skrev 2 texter om att jag bad henne att vara seriös och hon får ett utbrott och säger att jag är en massa saker.

Jag är en bitch om jag kommer ut som dryg på internet (like whaaat?)
Jag är en bitch om jag inte är på humöret.
Allt handlar om henne och man måste trösta henne om det blir tvärtom så är man en dryg bitch.
Nu när jag tänker mer på mig själv så har hon sagt till folk att jag är bitchig och dryg. Jag bad henne att säga det till mitt ansikte men så gjorde hon aldrig det. Hon ger mig blickar och tittar snett. Jag orkar inte bry mig mer. Hur mycket man än ger till en så får man inte ett skit tillbaka. Det är tacken man får när man stödjer en i en halv termin genom bråk, mobbning och drama. Tack så mycket.

Okej...I'm back again...

Det är som att gå i cirklar. Jag vet inte vart jag ska gå. Allt är så otroligt rörigt. I ena sekunden håller jag på att stänga ner mitt mugglis-konto, andra halvmördar jag mig själv för att ens tänkt tanken. Likadant är det med allt i mitt liv just nu. Jag vet inte vad jag vill. Jag gör en massa saker jag inte tycker är kul, och inte vill, men jag kan inte sluta. Träffar en massa människor, går på möten. Jag vill inte, orkar inte, tycker inte det är kul, men jag måste. Det är som att ha ett kall. Jag kan inte heller sluta på grund av att jag sviker människor. Har alltid lagt ner en massa arbete på saker och ting, alltid stått upp och hjälpt alla andra, nu när jag verkligen inte orkar mer, är det ingen som står upp för mig.

I allt skolarbete är jag ledande hand. Ingen annan klarar av någonting själv. Jag lägger ner en massa tid på allt. Ingen annan gör samma sak. Är borta två dagar, alla arbeten vi håller på med faller samman och lämnar timmar med arbete, på MIN fritid. JAG får stanna över i skolan bara för att ingen annan kan komma med en enda liten ide. Förlåt uttrycket, men jag är så jävla trött på att människor inte bara kan tänka lite själva, och bara köra på antingen det blir bra eller inte, istället för att sitta still och inte göra ett skit. Detta är säkert mest stress som talar. Men jag har aldrig tid att göra det jag själv vill. Min fritid går åt till, skolarbete, arbete hemma, några få fritidaktiviteter (flesta påtvingade av mor och far) och internet (mugglis, bloggar m.m.) Och resten av tiden? Ja den går åt till ingenting egentligen. För det mesta bara dra, eftersom det är det ända skit jag orkar med att göra.

Jag förstår inte hur människor kan ta en så föregivet. Som om att man alltid ska vara där. Alltid fixa allting hela tiden. Om något går fel så vet de att det ordnar sig ändå tillslut. Jag tänker varje dag på vad som skulle hända om jag bara stack, liksom bara drog. Vem skulle egentligen bry sig på ett personligt plan? Jag tor snarare att det praktiskr skulle bli väldigt jobbigt för många, men inte annars. Det ska vara så sjukt lätt att bara säga nej till människor ibland. Men hur lätt är det när all tack man för är ”det där är dåligt”.

Jag är väl inte mobbad egentligen. Men sättet alla behandlar mig på är konstigt. Jag är den man kan säga vad man vill till. Allting är tillåtet. Skulle gärna vilja räkna hur många gånger om dagen negativa kommentarer regnar ner över mig. Utseendemässigt är något väldigt kul att reta mig för. Men det mesta jag gör är väl ganska attackerat.

Jag lyssnar på orden "You are not alone." och försöker förtvivlat ta åt mig. Men det är bara inte sant. Jag är inte vacker, inte bra nog, inte älskad eller omtycket. Sometimes I just wish people would stop saying that. Några ord kan betyda mycket. Men jag har nästan slutat lyssna. För det är så svårt att förstå.


And on top of my shitty life har jag fått en ny hobby. Skära sönder saker. Och jag är faktiskt rädd. För jag vet inte om jag kommer fortsätta såhär till jag blir kriminell och inte bara tycker det är skönt att skära söner en plastburk utan även en annan människa än mig själv.

Snart ska alla ha samtal om psykisk och fysisk hälsa, och jag vill inte prata med tanten. För allt är så creepy.

Behöver bara få ur all skit ur mig, för det är bara så piss och blä. Och den som orkar läsa är en ängel....

Nu känner jag att det blev lite långt....

jag har alltid varit den där tjejen som säger komplimanger till ALLA. Spelar ingen roll om jag känner den eller inte. Jag säger alltid bra grejer.

åh, du har så fint hår. Har du färgat håret, Kalle det blev ursnyggt! Du redovisade verkligen jätte bra. Snälla ge mig dina ögon? Dom är så vackra! Gud vad du sjunger galet bra, du kommer bli något stort. You kidding with mah? Ge mig ditt hår! NU! Sandra, du har alltid haft långa ögonfransar och jätte fina ögon. HANNA OCH HUGO GE MIG ERAN LÄNGD NU!!!!!! Hanna du har sååå fint hår, ge mig? omfg, du skriver så fint.

finns mer. Jag säger alltid komplimanger VARJE DAG! Jag är alltid POSITIV! jag säger alltid LYCKA TILL PÅ PROV OCH ALLT. Jag vet att jag inte är skyldig till att göra det. Men jag är en sån människa som inte kan sluta vara snäll och positiv.

Men jag är så jävla trött på att mina kompisar/folk inte säger något tillbaks. Jag får aldrig komplimanger. lkofljihoteaupiofdlkb,gjthirwepaioköghioaelkjgdfihoarskldgrhiwoetklghjtuterietwkolgeipowketljrgejiorsklthslidslkhjadihjadi normal.. men åhh, är arg.

Det jag fruktat det senaste 1-1½ året händer nu... Jag trycker undan mina känslor, men det går inte längre. De senaste veckorna har allt bara blivit sämre, nu kommer allt ikapp och slår omkull mig. Det gör så himla ont. Jag... orkar... inte...

När jag såg på en serie för några timmar sedan grät jag hela avsnittet. Inte för att det var särskilt sorgligt i sig, men för att det påminde mig om när morfar blev sjuk och gick bort. Jag grät för att jag kunde...

Nu ser jag även vilket datum det är... och det är 1 år, och 8 månader sedan den värsta dagen i mitt liv. Den dagen morfar blev dålig.

Jag hatar att ingen ser mig hemma. Alla är för upptagna med min lillasyster som mår "så mycket sämre än mig". Jag njuter när hon är på internat på veckorna, men nu verkar det inte funka med skolan, igen, så hon kanske flyttar hem igen. Jag vill inteee...

lillamymin om de ändå bara skäller på dig så tycker jag att du borde sluta hjälpa dem hela tiden, hitta någon som bryr sig. Det om kommentarerna-ignorera dem bara de är bara ännu fler idioter på jorden... Och den nya hobbyn kan jag bara säga en sak om - försök att sluta. Och jag finns här när du vill prata.

lillamymin: Vet inte vad jag ska säga men du ska veta att jag läste hela din text och verkligen finns här om du vill mejla ♥

...nu blev det långa texter igen så jag placerar in allt i spoilers.



...nu har jag inte tid mer. Måste studera. Men kinshaw: stå på dig och se över möjligheterna att få tala med någon. Vem som helst egentligen. Du skall må bra! Vad får dig att må dåligt? dina föräldrar som prioriterar systern? Kanske skall du undvika allesammans en tid och fokusera på sådant som får dig att må bra? Kanske kommer föräldrarna att reagera? Jag vet egentligen inte alls vad du borde och skulle kunna göra men jag vill att du skall må bra och tänker på dig. Du är stark och kommer fixa motgångarna!

Kintsugi Tack blir jätte glad för det du skrev och tack för rådet . Fast jag skrev lite överdrivet på vad jag brukar säga måste jag erkänna. Men jag försöker oftast ge komplimanger till såna personer som är lite blyga så dom också kan börja prata och känna sig bekväma. Men det är kanske inte alltid lätt att säga tillbaks om man är blyg. Fast enda sedan jag började säga komplimanger (vet låter lite konstigt men har blivit mer och mer positiv på sistone) så har folk börjar kolla ner på mig. Inte kollat ner men dom behandlar inte mig likadant som förut, så på något sätt måste du ha rätt.
Är nöjd med mig själv, har ingen anledning oavsett om jag inte är nöjd med mitt utseende ibland..jag menar i'm a human like everyone else ! Men allt handlar om att jag verkligen älskar att se hur glad en person blir när man säger en komplimang. Speciellt när det är en person som inte tar så mycket plats. Men tack för att du svara, betyder mycket Kommer bli svårt att försöka ändra vissa komplimanger men ska försöka :'

funderar på hur man förklarar för en kille att man inte är kär i den men älskar den mer än den man är kär i..O_O

om någon årkar...

om du slår mig och jag slår tillbaka slår du tills femton blåmerken bildats på min kropp...
om du säger att du hatar mig och jag säger jag hatar dig med förstör du min mobil..... Om jag då får en kompis gamla behöver jag andvända bandage nästa dag. Om jag säger att jag vill bo hos min mamma istället så.... ja då kan jag knappt gå.
om jag skulle säga till min mamma vad som händer så skulle hon vara död...
Min syster struntar i allt fast ibland tittar hon på. Då säger han att hon är så jävla mkt bättre än mig. Han tar penar från mig och ger dom till min syster. Han tar mina kläder och ja ibland har det hänt att han slängt ut mig och låtit mig sova på altanen i bara trosor....
Dom nätterna är så jävla svåra.
han dödade min kanin med.DÖDADE! Så därför vill jag bara säga: FY FAAN VAD JAG HATAR DIG PAPPA!
Du är så jävla dum...
En gång har jag fått åka till sjukhuset. Två brutna revben och en lätt hjärnskakning var det då. Nu börjar självmordstankar växa i mitt huvud och röster ekar i mitt huvud. den ena säger: gör det! Eller låt honom göra det istället! Din syster kommer att se på!
den andra säger: gör det inte! du e för ung för att dö!
VILKEN SKA JAG LYSSNA PÅ!?
JAG FÅR PANIK!
JAG ÅRKAR INTE ÄTA, INTE GÅ. JAG ÅRKAR FAN INTE GÖRA ETT SKIT!
FY FAN VAD JAG HATAR DIG!
det är det enda jag har att säga....