PRS Lupple & Medi

"Minns inte. Skulle du tycka det var vackert?" Hon såg på honom och fick tårar i ögonen.
"Jag kan se mig själv i min brudklänning med vita vingar." Hon såg upp på honomoch log. Såg sedan på Lathan och skakade på huvudet.
"Det var mitt fel. Jag menar verkligen det. Jag glömdes bort oc de svarta änglarna blev fördömda. Jag blev er början." Hon såg på honom och nickade åt stolen.
"Sitt du behöver inte vara så formell." Hon log blekt.
"Jag tror jag kommer få ett smärtanfall efter frukosten. Det är varje gång jag ätit så växer knotorna mer." Hon såg oroat på Dorian.

" Såklart, du är vacker i allt. " Viskade han och smekte hennes kind sakta.
" Det skulle vara helt fantastiskt. "Viskade han och kysste henne mjukt på läpparna.
Lathan såg på henne och tog några steg närmare.
" Willow, detta är en av egenskaperna som gör dig mer underbar än du kan förstå. Jag är glad att höra vad du säger. Men du hade all rätt. Det finns saker som jag gjort som verkligen gör mig till det fördömda monster vi är." Sa han lågt.

Dorian såg på henne och smekte hennes kind." Det känns logiskt, jag menar det är ju så man växer- genom att äta." Viskade han och smekte hennes axlar mjukt.
"Lugnande verkade fungera sist." Föreslog han och såg på henne.

Hon log svagt.
"Jag är mer förlåtande än vår herre är. Lathan." Hon drog ett djupt andetag och såg på honom.
"Du ha ingen aning om vad jag får gå igenom. Jag är sårad och rädd fortfarande nu när jag vet sanningen om vem jag är men jag älskar Dorian. Under 500 år så ligger jag i sluber. Jag känner mig ensam hela tiden. Jag som mirakelbarn är dyrbart som solens strålar på natten. Jag som mirakelbarn har varit tufft. Jag har skördads som barn men aldrig som vuxen. Det längsta jag levt är som Willow, Det minsta var Frey två år." Hon såg ner och suckade.
"Det är efter ceremonin som mina tecken kommer tillbaka. Det är alldtid då." Hon började äta av maten som ställdes fram.
"Jag var nuna förra livet. Jag kidnappades men under ritualen lyckades jag rymma. "

Dorian höll om henne och pussade hennes bakhuvud.
" Du är underbar." Viskade han mot henne. Ville liksom uppmuntra henne.
Lathan lyssnade på henne, visade både nyfikenhet och respekt.
" Ingen kommer någonsin förstå vad du gått igenom." Sa han sorgset.
"Du ska inte skördas nu, under detta liv." Sa Lathan och såg på henne.

Hon såg på honom och nickade.
"Jag är trots allt äldre än du. Jag kan förgöra hela jorden om jag så nu önskar." Hon såg på Dorian.
"Men jag har nu det jag alltid velat ha. En familj som älskar mig. Som håller mig säker." Hon såg ner.
"Alla mina föräldrar har älskat mig misstro mig inte. Men ni har skämt bort mig tillräckligt." Hon åt upp och såg ner.
"Jag kanske ska gå till vardagsrummet?"

Dorian såg på henne, svalde hårt.
"Försök att undvik att förgöra mig. " Bad han och smekte henne över håret.
"Vi älskar dig." Sa Lathan innan han gick därifrån.
Dorian såg på henne.
"Låt mig bära dig." Log han och såg på henne.

"Jag ska inte göra det. Jag får inte mitt bröllop då." Hon såg på honom och flinade och nickade.
"Det skulle vara skönt ifall jag fick lugnande först. Det känns som muskelvärk gånger en miljon eftersom ben växer ut från kroppen."

Han skrattade lågt.
"Juste bröllopet." Flinade han och nickade.
"Lugnande." Sa han och Alexander kom snart fram med sin låda och tog fram sprutan.
Han sa inget med satte försiktigt i sprutan och gav henne lugnande.
Dorian bar upp henne samma sekund sprutan lämnade hennes kropp och bar in henne till vardagsrummet.

Hon såg på Alexander och sträckte fram armen och såg på nålen och sa inget. Log svagt och såg sedan upp.
"Tack." Hon blev genast dåsig och hon planerades på den mjuka mattan och bandaget kom av och hon slöt ögonen. Hon knep ihop ögonen. Smärtan var där men den var mycket mindre. Hon stod iallafall ut.
"Det är som en hård massage lite skönt förutom att det är ben som växer ut." Hon kände att det var blod men hon viskade en formel och öppnade ena ögat.
"Du kan inte ens röra mig. Förlåt." Hon log sorgset och pekade på en bok.
"Kan jag få den?"

Dorian såg blodet och tvingade sig att titta bort.
Han sträckte sig efter boken och gav den till henne.
" Jag överlever. Kan ju röra dig senare." Log han och la sig på mattan bredvid henne, fast på rygg och kysste henne mjukt på läpparna.