prs yehet & kkaebsong

Joshua stryker försiktigt fingrarna över den lena, välkomnande pälsen innan han lämnar en liten puss på Zihaos nos.
"Förlåt.. jag borde ha berättat för någon, jag la inte tillräckligt med fokus på dem." mumlar han och låter blicken glida ner till såren, innan modern kommer instigandes i rummet.
"Vi kanske borde förflytta dig till en mjukare plats, så att du inte ska behöva ligga på golvet." påpekar hon med len röst, medan blicken glider över sin son. Herregud, han ser verkligen döende ut, innan blicken glider över rummet. "Vi behöver nog fixa nya möbler till dig också.."

Nähä? För det är ju inte det jag har sagt hela tiden sedan du fick de där såren? Zihao skakade lite på huvudet och muttrade för sig själv, vilket måste låtit extremt lustigt. När Ms Lewis kom tillbaka in i rummet och föreslog att de skulle flytta på Joshua, kom han upp på benen och trampade oroligt omkring den yngre. Hur skulle de ens flytta på honom? Ms Lewis orkade väl ändå inte bära honom alldeles själv? Eller? Dumma, dumma kropp och psyke. Varför kunde han inte bara skifta tillbaka och bära sin fästman själv? Så jävla värdelös han var, alldeles patetisk och ynklig.

Reaktionen som Zihao ger artonåringen, får honom att himla lätt med ögonen.
"Jag vet att du har sagt det, det är därför jag bad om ursäkt. Om jag nu varit mer noga, hade jag klarat det själv." muttrar Joshua tyst och tar ett försiktigt tag om sin mor, och gör ett tappert försök i att ställa sig upp. Såren är fortfarande öppna, och benen darrar okontrollerbart så fort han ställer sig upp, men det spelar ingen roll vid det här laget. "Jag kan försöka gå lite.. borde ju ändå gå fram till Samuels rum, eller hur?"

Precis när det verkade som om Joshua äntligen lyckats komma upp på benen, kom Weimin in i rummet med en bricka belamrad med allt möjligt. En kopp te, ett glas med saft och så en hel drös med olika småkakor.
”Jaha, det var ju en bra idé att flytta på er”, sade han och skyndade till Samuels rum för att ställa ner brickan. När gräddbakelsen sedan kom tillbaka hjälpte han Ms Lewis att stötta artonåringen, med en butter Zihao i släptåg. Nittonåringen var väldigt orolig och skamsen på samma gång, ville sjunka ner i ett hål samtidigt som han bara ville krypa upp intill Joshua och slicka honom i ansiktet. Inte bara slicka honom i ansiktet, utan även hjälpa till - vara där för honom under den här ruttna tiden.

Jösses, att Joshua behöver hjälp att ens röra på benen får honom att må dåligt. De ska inte behöva hjälpa honom... även om de vill att han ska må bra, så borde artonåringen kunna klara sig själv. Dumma, dumma Joshua. Med Weimin och hans mammas hjälp kan han sätta sig ner på en varm, välkomnande säng, istället för det svala, hårda golvet. Vilket han i efterhand är väldigt tacksam över.
"Tack," viskar han sanningsenligt till sextonåringen, och skickar iväg ett tacksamt leende till sin mor. Fingrarna rör sig försiktigt upp mot de infekterade såren, innan han ser ner på alla kakor, teet och saften, för att sedan låta blicken glida ner till tvättmedlena till såren som modern tagit upp.

”Okej, det är ingen idé att ödsla någon tid på att vänta, så jag tänkte att vi drar igång direkt”, sade Weimin och försvann i någon minut innan han kom tillbaka med händerna nytvättade. Men innan sextonåringen hann börja med att ta hand om såren, hoppade Zihao upp i sängen och lade sig ner bredvid Joshua med ett gnällande läte. Nittonåringen gillade verkligen inte att se fästmannen lida, vilket han med största sannolikhet gjorde för tillfället. Det fick lurvbollen att må i princip lika dåligt faktiskt.
”Joshua, klarar du av att dricka lite innan eller vill du göra det efter? Tror att du behöver både vätska och näring så det var därför jag tog med ett glas saft”, mumlade gräddbakelsen och höll prövande fram glaset mot sjuklingen.

Ett magert leende tränger sig förbi de fylliga läpparna, och Joshua för sin lediga hand mot glaset, medan den andre är nerborrad i Zihaos päls.
"Jadå.. tack," nej, han tänker inte direkt tillåta sig själv att bli en större börda genom att vägra att dricka. Usch. Artonåringen tar några klunkar av saften, som varken är för söt eller smaklös, alldeles perfekt.

Weimin betraktade Joshua med vänliga ögon innan han satte sig ner på sängkanten och plockade upp ett av medlen som Ms Lewis tagit med sig upp. Med en liten ansträngning fick han upp korken och flyttade sig aningen närmare artonåringen.
”Det här kommer troligen att göra väldigt ont, så säg till när du är redo”, sade han med en skarp blick och fiskade upp några bomullstussar ur sin lilla väska. ”Jag ska försöka vara så försiktig jag kan, men drt är väldigt viktigt att få dem ordentligt rena innan vi sluter såren”, fortsatte sextonåringen och lät blicken glida mot sin bror, som såg sådär lagom orolig ut, med stora, glansiga ögon.

Med ansiktet gömt hos Zihao kikar artonåringen upp mot fästmannens lillebror med ett tvekande ansiktsuttryck. Uschdå, han vet mycket väl att smärtan han känner nu kommer att dubbleras. I tystnad griper Joshua hårdare tag om nittonåringen med ansiktet i hans nacke, bryr sig inte ett dugg om att pälsen kittlas mot hans hud. Det är det minsta av hans bekymmer.
"Okej, du kan börja när du vill." mumlar han tystlåtet, jo det är bättre att få det gjort än att dröja på det.

I samma sekund som Weimin tänkte börja tvätta av ett av såren, började en extremt panikfylld Zihao morra som den gräsklippare han var. Att se Joshua ha ont fick honom verkligen att gå på helspänn, vilket resulterade i att tankarna inte riktigt fungerade som de skulle. Sextonåringen ryckte till och drog snabbt undan handen som brodern ännu en gång fått för sig att hugga efter.
”Zihao, om du ska hålla på sådär måste jag tyvärr be dig att gå, vilket du inte vill, eller hur?” Undrade han och närmade sig ännu en gång såret, började försiktigt tvätta av det.