Skriva av sig-tråden

Orkar inte.
Skuggorna stör mig inte lika mycket längre, jo, stora skuggor och djurskuggor och människor skuggor skrämmer skiten ur mig fortfarande. Men inte de små skuggorna av t.ex en penna, bok och liknande. Men sedan är det stopp, allt annat får mitt hjärta att bulta hårt och inte våga röra mig. Men det är en förbättring, eller hur?

Ja, men sedan blir barnen värre. De hackar på mig under lektioner, vilket gör att jag inte kan koncentrera mig. Idag var det hemskt, när vi alla skulle läsa i tjugo minuter började jag gråta. Barnen blev för mycket, skyllde på att boken var sorlig och att en karaktär dog. Grät i tio minuter, sedan var det musik. Samlade mig, men sedan på musik hackade barnen på min sångröst, så jag började gråta tre gånger på 40 minuter. Fick ha papper brevid mig, skyllde på att jag fortfarande var ledsen för personen i boken.
Något alla kunde tro, eftersom jag är överkänslig när det gäller böcker.

Men de sa så hårda saker, de sårade mig otroligt. Och jag orkar inte mer. Vill bara lägga mig ner, hoppas sova utan mardrömar (som oftast är om barnen som dödar/hotar/torterar mig), och bara ta det lungt. För när jag sedan vaknar på morgonen vaknar man av en förolämpling.

Jag känner mig så ensam. Jag vill inte.
Varför har jag inte en sån där vän som man kan sitta och prata i telefon med hela natten? Jag vill ha en sån. Jag behöver det.
Jag vill inte vara såhär ensam. Visst har jag mycket folk omkring mig, men de känns ändå så himla långt bort borta. De finns där men inte på riktigt.
Jag vill ha någon att krama om när jag är ledsen, någon som också vill krama om mig.
Jag vill inte vara såhär ensam. Jag vill inte.

Jag känner mig konstant så, trots att dem ringer och trots att dem sträcker ut sina armar och vill kramas. Trots att dem trängs, stötter till än och finns där så finns ingen där.. jag vet hur det känns men jag vänder mig nu till dig som om jag stod framför dig. Vill du ha en kram Ginnyy...? ♥

Jag vill så gärna ha en kram! ♥

*Ger Ginnyy den varmaste kramen hon get någon på länge* Du är värdefull... ♥

Jag hatar min ätstörning och de två dumma killarna!
Jag tog en överdos av Alvedon för att spy och slippa skolan! De två killarna H och E klara inte av att jag vågar vara mig själv! De kallar mig emo, djurhatare, nazist och många andra saker! Jag bryr mig inte om vad de säger men orkar inte att de säger allt och inte lämnar mig ifred! Och inga lärare märker nått! Lärarna säger bara du är en stark tjej Alma. Jag vet att jag är stark. I måndags fick jag kränkande meddelande av en av H men han sa att det var någon annan som var inne på hans konto men tror att det va E.

jag vet hur det känns... Jag blir VÄLDIGT ofta ledsen i skolan pga mobbning, men finns någon av mina vänner där och kramar mig?? Nej, en finns och hotar med att slå dem, men jag behöver just då en kram, inte en personlig spöare.
När jag i söndags v. 5 fick en kusin, kom någon och grattis kramade mig?? Nej, det var två killar som satt och pekade finger åt mig istället (är kär i en av dem), men min kompis missade nästan hela 1 min. av Mamma Mia för att säga att jag skulle komma in igen... Jag har INGEN att prata med irl eller ens ringa utom linnvendela. I wish i could die... Men visst är mitt liv underbart...

Idag när vi skulle se på gamla bilder från jag var liten, ca 2-4 år, var jag nära på att bryta ihop framför mamma och min syster. Jag såg bilder på min morfar och farfar, två personer som tyvärr inte ingår i mitt liv längre. Farfar är död, morfar(eller ja, hans dotter vill inte ha kontakt med mig då jag är "Ankis dotter", så han står självklart på sin yngsta dotter sida då han står närmare henne än vad han gör med mamma) vill inte ha kontakt med mig. Jag minns varken farfars eller morfars röst. Det enda jag har kvar av farfar är hans sameslöjd och av morfar har jag endast minnen och foton.

Min morfars nya familj, mest hans dotter L och min moster, verkar inte gilla min mamma och hennes syskon. Min moster L skrev för ett tag sedan på sin blogg att hon bara hade ett syskon, när hon i själva verket har fem syskon. Där också var jag nära på att bryta ihop.

Det känns som om jag inte finns där, jag är bara en främling för dem. Jag betyder ingenting för dem.

Jag hatar att höra på allt kul alla i min klass ska göra med sin morfar och farfar osv. Mormor träffar jag inte heller ofta, senast jag såg henne var för mer än ett halvår sedan, farmor likaså.
Tårarna vill komma, men jag vill inte visa mig svag genom att gråta. Jag vågar inte visa mig svag, särskilt inte inför min syster. Jag vill inte att min lillasyster ska få veta att jag mår dåligt, då kommer hon bara själv göra det.

Jag saknar och älskar er, morfar och farfar. Även om jag aldrig, och kommer aldrig få tillfälle att säga det, har kunnat säga det älskar jag er.

Är så orolig för min farmor. Hon ligger på sjukhuset nu. Kommer förhoppningsvis hem på fredag.

Älskar dig farmor♥

Jag orkar inte ha det där positiva och gada uttrycket längre...