De utvalda

Simon nickade. "Okej mamma". Han kramade lätt om hennes ben. "Men några är elaka, de säger att jag är värdelös".

Eletha såg på honom, "Inte då, den som kan prata med djur kan styra dem. Få hundar att bita dem i armen eller så, då är de av en annan mening sen. Även om man har gåva att skala potatis så kan man alltid skala ben med, det är hur man tänker." sa hon kramade honom en gång till men var sedan tvungen att gå.

Simon gjordr stora ögon. "Men det är ju elakt!". Han ville vara snäll. Då hon behövde gå släppte han henne. "Hejdå mamma...".

"Jag sa bara att man kunde, men det är bättre att göra snälla saker. Kanske få ekorrar att hämta nötter till någon eller så." sa hon innan hon försvann och insåg vad livet hade gjort henne elak, hon tänkte inte alls som sin son och säkert inte som Ethan heller.

Ethan låg kvar i sjuksalen. Han sov lätt efter att ha ätit lite soppa. Men mycket av den stod kvar i skålen på hans mage.

Eletha kommer in, leende ser hon honom och tar skålen så han inte skulle spilla då han sov. Sakta bäddar hon om honom och ställer skålen på bordet.

Ethan sov en stund till innan han började mumla och långsamt såg upp. "Hej" mumlade han och gäspade lätt.

"Hej." log hon mjukt. "Simon hälsar, han saknar dig." sa hon och kysste hans panna mjukt.

Ethan log svagt. "Gör han? Så fort jag mår lite bättre ska jag hälsa på honom". Han sträckte upp en hand och smekte hennes kind.

Eletha nickade, hon tänkte inte berätta något om slaget. Ethan skulle ta det fel och göra det värre, hon var van från barndomen och såg det mer eller mindre normalt.