PRS Lupple & Medi

Morgonen kom och hon satte sig upp. Hon kände sig svag och såg mot fönstret. Hon var arg fortfarande men hon behövde dem. De hade tagit in henne, gjort henne till deras dotter. Tårarna kom upp.
"Lathan, Maria, Dorian, Tristan och Armelle Vinther. Ni är nu välkomna tillbaka in i mitt hus. Alexander Claremo du är nu välkommen." Hon sjönk ner och såg trött up.

Hela natten hade han suttit och tänkt och hade fått fram några minnesbilder, det var skog- mörkt. Törst så otroligt törstig och en kvinna.
Han hörde att hon bjöd in dem och det var otroligt svårt för honom att ta sig dit.
Men han tvingade sig in genom fönstret, men satt kvar på fönsterbrädet och såg på henne.
"Älskling." Sa han tyst.
Sorgsen.
"Jag har konstiga minnen." Viskade han lågt. Det kändes bättre att erkänna det han mindes än att dölja det. Vad han trodde att han mindes.
Han vände bort blicken och svalde.
"Jag tror det var jag. För 500 års sen." Viskade han, knappt hörbart.

Hon såg på honom och svalde.
"Älskade det var inte jag nu. Jag älskar dig mer än vad du tror. Jag förlåter dig." Hon visade handen och log.
"Minns du? Du är min och jag din" Hon låg på sidan.
"Jag är kvar. vi kan inte åka. det är för riskabelt."

Dorian vände blicken mot henne, helt paff över hennes ord men nog var de underbara att höra. Han tog sig in i rummet, satte sig på knä vid sängkanten och tog hennes hand.
" Jag var nyfödd älskade, jag var så törstig och jag sprang. Jag mötte någon. Det var en kvinna. Sen är allt suddigt. Inget annat är suddigt. "Viskade han lågt.
Nickade sedan sakta, tog upp hennes hand och kysste henne mjukt över ringen.
"Jag älskar dig. " Viskade han och såg på henne.
"Så mycket. Och det betyder så mycket att du förlåter mig." Sa han tyst och smekte hennes kind lätt.
" Jag vet. Vi får vänta. " Sa han lågt med ett svagt leende.
"Vi kanske kan ta lite av Japan hit?" Föreslog han.

Hon log och såg trött ut och hon såg in i hans ögon och såg sedan på Armelle.
"Jag har ett uppdrag åt dig. sy om nåfra tröjor med hål där bak ifall det händer." Hon vände huvudet tillbaka.
"Mer sushi?" Föreslog hon och log utmattad och tog hans hand.
"Dorian du är pusselbiten som gjorde mig komplett. Jag ligger i en dvala helt ensam under 500 år men vill bara bli älskad." Hon smekte hans kind.
"Det har blivit min dröm nu eftersom jag har dig."

Armelle såg på henne och nickade.
"Ska bli syrran. " Log hon och tog med sig massa olika tröjor från Willows garderob, studerade hennes rygg.
"Jag kan göra några med urringning där bak så ja slipper allt vara hål i." Viskade hon leendes och pussade hennes panna och gick sedan iväg.
"Mer sushi." Log han och såg på henne.
"Jag kommer alltid älska dig." Viskade han.
"Har väl på sätt och vis gjort det länge." Viskade han tyst och kysste henne mjukt.
" Vet du vad jag tänker?" Flinade han.
"Du är redan snygg älskling, inget snack om saken. Men om du får vingar- wow alltså. Du kommer rocka dem." Viskade han leendes.

Hon log och visade stumparna och såg på dem och såg på Dorian.
"Jag kanske ska gå ner? Jag tror jag sårade dem. Jag blev sårad. Jag har varit så ensam under hela livet. En gud sm inte älskar mig och nu när jag hittat kärleken på allvar så vill han ha tillbaka mig?" Hon lade armana om honom.
"Ta mig ner min starka hingst." Viskade hon och kysste hans läppar.

" Du kommer rocka det." Log han och kysste henne mjukt.
"Åh älskling, att du agerade som du gjorde är helt förståeligt." Viskade han ärligt.
"Åh tror mig, han kommer inte få ta dig ifrån mig." Sa han kort och bestämt.
Han hade ingen aning om hur han skulle strida för henne men han skulle göra det.
Han la armarna om henne och reste sig upp med henne i famnen.
"Självklart." log han och kysste henne tillbaka och gick ned med henne till köket.

"Så han är inte arg?" Hon torkade sig i ansiktet och lutade sig mot honom.
"Akta knölarna det gör ont. Jag är superhungrig igen. Jag är så hungrig nu för tiden. Det är underbart. Jag känner att jag bara slukar maten." Hon såg ner.
"Och min älskade honung." Hon log svagt.
"Mitt namn var Halo." Hon pekade på sitt huvud.
"Som gloria du vet." Hon rodnade.

"Vem skulle vara arg? Din Gud? Ursäkta för att jag är så respektlöst, men darling. Han verkar inte särskilt trevlig." Sa han buttert och la händerna på ett bättre sätt.
"Jag ska." Log han och nickade.
" Du behöver äta tror jag." Log han och pussade hennes panna och flinade lite.
" Jag fattar, tror du att du kommer få en sån också?" Log han nyfiket och studerade det tomma ovanför hennes huvud.
"Har inte jag alltid sagt att du är en ängel?" Flinade han och satte försiktigt ned henne på stolen i köket.

Ställde sig bakom henne som för att skydda hennes kropp och kände Lathan en bit bort.
" Willow. Jag vill bara säga att jag ber om ursäkt för mitt beteende den senaste tiden. Det har varit väldigt oacceptabelt. Det andra kan jag inte be om ursäkt för, men jag kommer försöka." Sa han och det syntes att han verkligen försökte hålla avstånd.