prs yehet & kkaebsong

När Zihao börjar tjuta anklagandes rynkar Joshua på näsan och kravlar sig fast vid nittonåringen något ytterligare. Ansiktet nedtryckt i hans nacke medan såren dunkar av beröringen från Weimins fingrar.
"Jag går och hämtar lite att tvätta med." Viskar Ms Lewis, alldeles för orolig så att händerna darrar. Det är därför Joshua inte ville berätta för någon annan, han vill inte att de ska kolla på honom, han vill inte att de ska döma honom, eller hjälpa honom.
"Sectumsempra." Mumlar han tyst, hes röst. Det är knappt så att han får ut ordet."

”Usch, det är en riktigt vidrig förbannelse det”, konstaterade Weimin och började se sig efter någonting att ta bort stygnen med. ”Jag måste ta bort stygnen för att besvärjelsen ska fundera korrekt..” mumlade han därefter och försökte lirka upp dem med bara fingrarna, vilket inte direkt ledde till någonting förutom smärta. ”Vem sydde egentligen ihop dem? Du eller..?” Blicken föll på Zihao som Joshua för tillfället klamrat sig fast vid och ögonbrynen sköt upp i pannan på sextonåringen. ”Zihao?”

Att Weimins ens får tanken att pilla upp stygnen med fingrarna får artonåringen att vilja kräkas, så jävla förbaskat ont.
"Zihao sydde ihop dem." Mumlar Joshua med ansiktet gömt i Zihaos tjocka päls, där hör han hemma. Gömd för omvärlden, bredvid sin fästman som han bråkat med hela dagen ut. Gud, han är väldigt tacksam över att Zihao ligger med honom, även om de konstant tjafsat, och att han kommit tillbaka i tid. Tänk om han inte gjort det? Då kanske Joshua själv skulle få en tidig död.

Hoppsan, det hade sextonåringen absolut inte förväntat sig. Men, men, det var ju bra att den äldre brodern funnit någonting han var bra på.
”Kan inte direkt ljuga och såga att jag inte är imponerad”, sade Weimin med ett litet skratt och höll staven över såren, var och ett för sig, medan han mumlade någonting otydbart. Vad det än var, så började åtmsintone stygnen lösa upp sig och försvinna. Äckligt. Zihao, dom verkligen var en riktig fegis, gömde sig hos Joshua och knep ihop ögonlocken. Nej, det här ville han absolut inte se. ”Behöver tvätta av dem innan jag kan börja sluta dem igen..”

Ögonen vidgas en aning när Joshua ser den äckliga synen av sina dumma sår, fy vad äckligt. Zihao kommer säkert inte vilja se på honom mer. Korkade tankar.
"Okej," viskar artonåringen, den hesa rösten är på väg att ge upp helt och hållet. Typiskt. Det kommer att svida som in i hellskotta, men vad är talespråket nu igen? Ska man vara fin får man lida pin? Dock kommer Joshua aldrig bli fin igen.

Det var inte så att Zihao inte ville kolla på Joshua, utan snarare att han var alldeles för feg för att kolla på honom när han hade ont. Därför grävde han ner sig hos den yngre till en början och lämnade därefter några små pussar över en av de puffiga kinderna. Pussar gör allting bättre, punkt slut.
”Varför berättade ingen av er?” Undrade Weimin, som satt och väntade på att Ms Lewis skulle komma tillbaka med vattnet. ”Eller förresten, vi kan ta det senare..hur länge sedan var det du åt, Joshua?”

Alla frågorna får den stackars hjärnan att gå på högvarv... eller ja, alla och alla, Weimin ställer två frågor, två riktigt krävande frågor. Visserligen har artonåringen aldrig haft något problem med att svara på frågor, inte ens de mer krävande, men under omständigheterna.. ingen kan direkt döma honom. De små pussarna som Zihao lämnar över kinderna får på något sätt kinderna att bli lite mer naturliga, den bleka färgen får en liten ljusrosa färg. Även om det är långt ifrån hälsosamt, så är det mycket bättre.
"Jag bad Zihao att inte berätta," viskar Joshua lätt förklarande, nej nittonåringen ska inte få en utskällning på grund av det. Nästa fråga får dock ögonbrynen att knipas ihop, hur länge sedan var det? Inte något under den här dagen, inte något under gårdagen förutom en kopp te eller två.. kvällsmaten till i förrgår? Det är inte bra, och det kommer han definitivt få en dömande suck för. "Jag vet inte..."

”Hm, varför bad du honom att inte göra det? Det är inte precis som om någon av oss skulle döma dig för att du blivit attackerad..” mumlade Weimin och rynkade lite på ögonbrynen. ”Nåväl, nu har ni i alla fall berättat så det ska nog bli bra. Men först måste vi se till att få i dig någonting”, sade sextonåringen bestämt och kon raskt upp på fötterna. ”Jag går ner och gör iordning ett glas sagt och tar med några kakor, du behöver verkligen energi.” Och med de orden försvann gräddbakelsen ut genom dörren och nerför trappan. Zihao kunde närt och jämnt höra hur han även började stöka omkring nere i köket. Gud, vilken jävla röra allting var. Och nittonåringen som hoppats på att allting skulle ha blivit bättre vid det här laget - vilket det inte hade blivit. Han betraktade artonåringen stillsamt, slöt sig lite tightare omkring honom med ett litet Zihao ljud. Det var absolut inte någon bra tid for mys, men men.

"För att om jag lagt mer tid på det, hade jag kunnat ta hand om det själv." svarar Joshua lätt, eller ja, så lätt som han kan. Hela kroppen gör ont av att öppna munnen, inte mindre halsen som dunkar för varje bokstav. I sextonåringens öron kanske det mycket väl lät konstigt, hur kan man resonera på det sätt som artonåringen gör? Men han själv hade inte velat inse hur nära han varit på att dö, och han ville definitivt inte oroa sin mor mer än hon redan oroat sig. När Joshua själv tror att han kan fixa det, varför ska han störa andra då. Med ett tacksamt litet leende nickar han mot sextonåringen, som är så vänlig så, innan han sluter ögonen medan han kramar om sin fästman. "Vilken röra, eller hur?"

Röra? I Zihaos känsliga öron lät det som om det var mer än bara en röra. Det var kaosartat, med Joshua som i princip var döende, Zihao själv som inte kunde få sin egen kropp att lyda, med Yaosu som slagit till honom, Weimin som stökade omkring och Ms Lewis som troligen var mer orolig än hon ville erkänna. Herregud, kunde det bli mycket värre än så? Nittonåringen gav den yngre en lång blick och placerade samtidigt huvudet vid ett av nyckelbenen med en bedrövad suck. När allt det här var över svor han på att drt skulle gå minst en vecka när allting gick som på räls. Minst en vecka.