De utvalda

Simon borrade in ansiktet mot hennes hals. "Vart är pappa?". Han lät glad och orolig på samma gång.

"Pappa kunde inte komma, men han kommer sen." sa Eletha lite svävande och kramade om sin son som för att skydda honom från omvärlden.

Simon suckade. "Jag vill träffa honom nu! Jag vill hem". Han kramade henne tillbaka. "De är verkligen konstiga...De slog mig!". Han snyftade tyst till.

"Slog de dig? Varför?" sa Eletha och stelnade till, hon höll i han hårt och kände sig vanmäktig.

"Jag vet inte...Jag frågade bara vart ni var...". Simon snyftade igen. "Jag vill hem mamma...." Mumlade han

"Såja, såja." tröstade Eletha men sa inget. Han var inte den enda som ville hem. Men att de slog honom gjorde ont i hjärtat. Hon ville inte att han skulle uppleva hennes barndom, men det var just det han gjorde.

"Och jag vill träffa pappa" fortsatte Simon och släppte henne tillslut lite. Han såg bak mot de andra barnen. "Men jag har vänner".

"Pappa kommer och hälsar på snart." sa hon och kysste hans panna innan hon släpper honom.
"Vänner är bra, de ska man vara rädd om, träna på era gåvor." log hon mot dem.

"Okej" sa Simon en aning gladare. Han nickade senare. "Det finns en som är stark, som du!" skrattade han lätt och pekade mot en pojke med kolsvart hår.

Eletha bleknade vid hans ord men visade inget annat. Var någonstans var hennes styrka? Eller var det bara som en förkylning?
"Styrka är bra, liksom allt annat, var stolta över det och använd er av det." sa hon enkelt och hoppades de skulle förstå vikten i det hon sa.