PRS Lupple & Medi

"Du sa det förra gången med. Du dödade mig då. Du har dödat mig mer än fem gånger eller hur? Hur många gånger sa du de orden?" Hon vände sig om och visade ryggen där två ben stack fram ur hennes rygg.
"Så vart finns medicnen?"

Lathan såg på henne. Såg hennes ben som stack ut och Alexander steg istället fram.
Oerhört nyfiken det syntes.
"Åh så har det inte varit tidigare, är det din ålder? Att du överlevt." Förtydligade han innan han kom på sig själv och bet sig hårt i läppen.
Slog skamset ned blicken.
" Det var ytterst opassande. Jag ber om ursäkt. " Sa han och backade några steg.
Lathan såg på henne, fortfarande med väldigt fokuserad blick.
" Och jag älskade dig varje gång. Det smärtar mig att du fått denna lott. En lott som drar oss alla till dig som en magnet och du som drar dig till oss. Det är samma varje gång. Jag är så ledsen att jag aldrig kunnat behärska mig. Men nu denna gången har jag det. Minns det. " Sa han och fortsatte studera henne.

Dorian svalde hårt, drog med fingrarna över trappan.
Detta var en mardröm.
Hans familj och hans framtida fru, hans enda kärlek var som i krig med varandra.
Simon steg fram ur skuggorna och gick fram till dörren.
Knackade på även om han kunde kliva in.
"Willow, jag kan lite medicin. Jag skulle kunna lägga om dina sår. Jag vill inte använda magi eftersom min magi och din kanske får en otäckt reaktion med varandra. " Log han vänligt och såg på henne.
Han själv stod som i en bubbla, omöjligt för någon av dem att röra vid honom.

Hon bet sig hårt i läppen så blod pressades fram.
"NEJ det är mina vingar. Jag har ont för de vill bildas åter!" Hon såg argt på Lathan.
"Du älskade inte mig. Du älskade mitt blod, makten som det gav dig." Hon tog upp en kniv och skar lätt upp handen så hennes skimmrande blod kom fram och kastade ut kniven.
"Du har inte behärskat dig denna gång häller. Innan balen bet du mig, jag förlät dig men nu." Hon sjönk ner och såg på simon.
"Går de inte att fila bort?" sa hon med en tjock röst och snörvlade.

Dorian kastade sig mot dörren när hon började skrika, ville inget heller än att omfamna henne.
"Ni gör henne upprörd. " Morrade han och såg på dem.
De hade ingen som helst takt. De var helt sanslösa.
När hon började skära i sig själv så pressade Dorian handen mot öppningen.
"Älskade du, sluta skada dig själv." Bad han och såg på henne.

Lathan såg på kniven och det syntes att det krävde hela hans styrka och lite till att inte kasta sig över den.
" Jag dödade dig inte." Sa han i en väldigt spänd röst.
Dorian for iväg, tog upp kniven och försökte föra in den i huset igen men den var snart borta ur hans grepp.
Alexander stod med den och undersökte noga.
" Det skimrar, det är också ganska nytt. " Viskade han nyfiket. Dorian ryckte åt sig kniven ifrån Alexander och torkade envist bort hennes blod på sin tröja och slungade den rätt genom luften så den hamnade djupt i en trädstam.
"Ni är, det finns inte ord. " Morrade han mot dem innan han slog sig ned vid trappan igen.

Simon klev in genom dörren, lät bubblan försvinna och sjönk ned intill henne.
"Åh Willow, jag är så ledsen men jag tror inte det. "Viskade han och kramade lätt om henne.
Han tog fram lite bandage ur en väska han hade med sig och började försiktigt tvätta av för att rengöra.
"Något verkar vilja att du återtar din plats- som fullfjädrad ängel så att säga. " Viskade han.

Hon bet ihop.
"Jag vill inte vara en ängel. Jag är Willow. Bara Willow." Hon bet ihop och såg på fönstret och såg sedan bort.
"Vad ville ni mig? Svara ärligt nu Alexander." Hon rörde ringen och drog ner klänningen så Simon kunde komma åt och höll upp armarna.
"Skära upp mig? Tömma mig igen?"

Simon log svagt.
"Jag vet i alla fall en där ute som bara ser dig som Willow. " Viskade Simon och nickade mot hennes ring.
"Och jag, jag ser dig som Willow- som antagligen kommer bli coolast av oss alla." Log han uppmuntrande och fortsatte att tvätta.
Det var väldigt svårt men han gjorde sitt bästa.

Alexander tittade mot Willow, sorgen var tydlig.
" Nej Willow, det ville vi inte. Jag, vi visste inte ens att du var samma person. Det fattade jag när jag såg alla likheter. Det öppnade upp nått, det gav nån slags förståelse.
"Jag har mycket att be om ursäkt för, mer än du anar. Men detta, allt med dig denna gången. Jag försökte hjälpa dig. Jag vill hjälpa dig. Men jag förnekar inte att jag försökte samla information. Vi sågs för 500 års sen senast, mycket har förändrats. " Sa han lågt.

Hon bet ihop och svor på latin igen.
"Simon det gör ont men det är väl tecken att det är bra?" Hon kände att bandaget blev oå och hon drog op sig klänningen. Hon såg ut på dem.
"Så vem dödade mig då? jag skördas för min gåva, mitt honungssöta blod." Hon såg på dem.
"Jag låter er komma in när jag mår bättre. Ni är banlysta fortfarande."

Simon nickade sakta.
" Ja det kan smärta när man tvättar." Sa han och la rätt det sista bandaget.
Dorian såg mot henne, hatade att hon var i sån smärta på alla sätt.
Alexander såg på henne, med sorg i blicken.
" Jag vet inte. Vi träffades då, vi ville skörda dig så som du säger det men du flydde.
Vi fann dig inte igen." Sa han tyst. Ärligt.
Dorian stirrade mot dem, stirrade på Willow och reste sig upp.
Sökte med blicken efter någon, Lucifer.
En otäck tanke, känsla, ett lösryckt minne seglade förbi.
Vad var det första han druckit? Som gjort honom så otroligt stark, för sin ålder? Det hade varit sött, bland det bästa.
Nej det stämde inte, det kunde inte stämma.

"Som sagt jag kanske bjuder in er imorgon. Jag är helt slut och måste sova." Hon lade sig i sängen och drog täcket om sig och drog in dogtgen av Dorian och föll snart i djup sömn. Namn, minnen återkomm och hon kunde inte vrida sig utan att skrika när hon kom åt en nerv.
Bella kom ut med några koppar med blod i och såg bort.
"Hon är upprörd."

Dorian hade förflyttat sig upp till taket så han var så nära som möjligt och varje gång hon skrek försökte han ta sig in. Men var tacksam för att han inte kunde det.
Han var förvirrad, det där minnet, det var liksom otydligt jämfört med alla andra.
Han la huvudet mot knäna och försökte fokusera. Verkligen fokusera på enbart det minnet men det blev inte tydligare.
Armelle klev fram och tog emot koppen.
"Tack Bella. " Sa hon och nickade.
"Såklart, hon har all rätt." Sa Armelle allvarlig, slängde en ilsken blick mot Lathan och Alexander.