prs yehet & kkaebsong

Ms Lewis, som är i en väldigt intressant konversation med Weimin om stickande strumpor, vänder slutligen sin uppmärksamhet till den lilla lurvbollen som kommit instigandes. Han ser alldeles stressad ut, frustrerad av någon anledning. Dock är det inte särskilt lätt att konversera med ett djur som har noll talförmåga, Ms Lewis känner inte Zihao lika bra som sin son gör.
"Är det någonting på tok gubben?" frågar hon lugnt och sansat medan fingrarna rör sig över den mörka pälsen.

Zihao himlade med ögonen och bet löst tag i fållen på Ms Lewis tröja, drog löst i den för att indikera att han ville att hon skulle följa med honom.
”Jag tror att han vill att du ska följa med upp”, påpekade Weimin med rynkade ögonbryn och huvudet lätt på sned. Utan att tveka, sköt sextonåringen ut stolen och kom raskt upp på benen, virade armarna omkring sin tre år äldre bror och drog honom försiktigt bakåt. ”Förstör inte hennes kläder, dumbom. Dina egna kläder, sure, men alla andras får du faktiskt ge fan i”, mumlade han, ögonen fortfarande lätt oroliga.

"Ah.." Börjar Ms Lewis och låter blicken glida upp mot trappen innan hon ställer sig upp från sin hukande position. "Det är helt okej Weimin, hade nog faktiskt inte förstått om han inte dragit i mig." Försäkrar hon och kliar Zihao bakom öronen innan hon slår nittonåringen följe till trappen.

”Men det är inte okej att förstöra andras kläder”, påpekade Weimin som följde efter Zihao och Ms Lewis uppför trappan. Nittonåringen kunde verkligen inte hindra sig själv från att rusa tillbaka upp för trappstegen för att sedan glida över golvet i den korta korridoren. Nej, han hade inte någon ro till att gå lugnt och sansat, Joshua var alldeles för viktig för det. När han väl nådde fram till artonåringen rullade han försiktigt ihop sig omkring honom, som den jäeefilt han var.
”Zihao du vet att vi inte kan röra oss i samma takt som di-” började Weimin för att sedan tystna tvärt vid åsynen av en blek Joshua.

Det är svårt för Joshua att urskilja vems röst det är han hör, han som alltid brukar kunna tyda fotstegen över trappen. Verkar som att han förlorat många sinnen just nu.
"Herrejösses," utbrister Ms Lewis och sätter sig ner vid sin yngsta son, som det nästintill döende ut, alldeles likblek. Hur har det blivit såhär? Som den uppmärksamma mor hon är vet hon att någonting varit fel, men någonting sånt här hade hon inte förväntat sig. Försiktigt tar hon tag i tröjan, och drar den över Joshuas slanka, ynkliga kropp, och möts med några av de värsta sår hon sett.

Det måste ha varit en väldigt underlig syn, med Zihao som rullat ihop sig runtomkring artonåringen och Ms Lewis som lyfte på sin sons tröja. Men situationen var allt annat än lustig och underlig. Den var snarare extremt allvarlig.
”Åh, de där ser ju inte jättebra ut”, mumlade Weimin som satt på huk bredvid Joshua, med ögon stora som två tallrikar. ”Och de är defintivt inte naturliga.” Nittonåringens yngre bror var verkligen smart, på så många olika sätt. Även om han var irriterande och inte borde ha lagt sig i just den här situationen, kunde han bog faktiskt hjälpa till.

"Vad är det som har hänt?" Frågar Ms Lewis medan fingrarna stryker händerna över de skarpa, djupa såren. Alldeles röda och lila, jösses. Än en gång önskar hon att hon läst mer medicin, att tvätta såren kommer definitivt inte att vara tillräckligt. "Hade Andrew gått vård? Simpel tvättning kommer inte att hjälpa någonting vid det här laget."

”Jag tror det, men de har ju redan stuckit..kan försöka få hit honom igen”, föreslog Weimin och flackade lite med blicken. ”Annars är jag, inte för att vara sån, men jag är ganska duktig på sånt här”, fortsatte han och bet sig lite i läppen, fingrade lite på trollstaven som han redan dragit fram. ”Alltså, jag är ung men jag har redan läst klart alla kurser på Hogwarts och pappa har sett till att jag fått praktisera under en del av loven.” Jo, sextonåringen var inte bara en gräddbakelse, utan en smart sådan.

Ms Lewis låter blicken glida upp till Weimin med ett litet leende strykandes över läpparna.
"Du påminner mig mer om Joshua för varje dag." Påpekar hon med ett leende innan hon ställer sig upp från sin plats vid sin bleka son, alldeles utmattad och förstörd. Artonåringen slingrar sin arm om Zihaos mjuka, varma päls med rynkade, smärtade ögonbryn.

Weimin satte sig lite närmare Joshua och råkade därmed även sätta sig rakt på Zihaos svans. Aj. Nittonåringen gav sin yngre bror en anklagande blick och flyttade lite på sig, med ett klagande läte.
”Förlåt, det är inte mitt fel att din svans är precis överallt”, muttrade sextonåringen och drog några fingrar över såren som täckte artonåringens bröstkorg. ”Joshua, vart kommer såren ifrån? Vilken besvärjelse?” Undrade han och började trycka löst vid kanterna på skårorna. ”De är defintivt infekterade..”