PRS Lupple & Medi

Hon slutade att mäsa och föll ner på sidan och skrek. Tröjan färgades av blod med ett skimmer och ben började att växa. Hon skrek av smärta medan hon sparkade med fötterna. Knölarna hade gjort hål på hennes hud och stck nu ut med blod som skimmrade lätt.

Dorian såg blodet, kände doften av det och kunde inte kontrollera sig, tänderna var ute och han liksom satt på huk, så redo att bita.
Men skimret skrämde honom.
Och hennes skrik fick honom att ta sig till henne.
Han greppade tag om hennes fötter för att hon inte skulle skada sig själv och svalde.
"Älskling. " Viskade han och ryckte loss tröjan från henne, de kanske behövde plats- vad visste han?
Det var blod. Underbart blod. Men han stålsatte sig.

Hon hade svimmat av och låg mot Dorian.
"Lathan för i helvete jag fördömde Halo!" Han såg efter honom.
"Alexander vad ska du göra med henne?"

Dorian tog upp henne i sina armar och rörde sig mot dörren.
Samma stund som Lathan tog sig in genom fönstret, sparkade Dorian upp dörren och började springa, tog sig ut genom närmaste fönster och föll.
Väl nere på marken med henne tryckt mot bröstet så började han springa.
Han sprang så fort, raka vägen hem. Väl inne i huset så slog han lätt på hennes kind.
"Willow vakna. Kom igen." Flämtade han ansträngt och kysste henne hårt.
Fick tag på lite vatten som han skvätte i hennes ansikte.
" Banna oss från huset min kära. Snälla." Bad han och kunde höra steg från skogen.
De var hack i häl.

Hon vaknade inte utan låg stilla och såg helt orörlig ut. Som en staty.
Efter någon minut öppnade hon sakta ögonen.
"Va?" Hon såg sig om i huset och satte handen för ögonen.
"Jag mår illa Dorian. Riktigt illa."

Han såg på henne, blodet gjorde honom nästintill galen.
"Älskling jag är så ledsen. Du måste stänga oss alla ute. " Bad han och hörde dem närma sig.
"Du är i fara. " Viskade han sorgset.
Hatade att även han behövde lämna henne.
Han såg Armelle närma sig även hon verkade helt galen.
Det var som om blodet var starkare, mer lockande.
" Jag älskar dig så mycket och jag vill inte skada dig." Viskade han och försökte tvinga sig att bända loss sina fingrar från henne.

Hon såg på honom med tårar i ögonen.
"Som du önskar." Hon öppnade munnen.
"Lathan, Maria, Dorian, Tristan och Armelle Vinther ni är nu bannlysta från detta hus. Alexander Clermo du är nu banlysst från att stiga in i detta hus." Hon drog ihop sig och såg sorgset upp med tårar som rann ner.
"Jag är dömd att vandra själv."

Dorian såg på henne, kände hur han blev dragen därifrån.
" Det är inte sant älskling. Jag kommer vandra med dig. Det är bara så mycket blod. Jag är precis utanför. " Sa han och kände sig sedan slungas ut ur huset. Samma stund som han landade utanför med Armelle och Maria så sprang Lathan rakt fram och blev stoppad.
Dorian såg på sina händer. De var täckta av blod.
Han torkade frustrerat av dem i gräset och greppade tag om Lathan och kastade honom bakåt och satte sig på trappan utanför.
Så han kunde se henne.
" En dusch kanske skulle hjälpa dig." Viskade han som förslag och såg sorgset in.
Han hörde hur de andra verkade bråka men han kunde bara titta på henne.

Hon tog av sig kläderna och satte sig i badkaret och tog en dusch, När hon var klar klev hon ut och hon såg sig i spegeln. Ho såg annurlunda ut. Snabbt bytte hon om och såg ut genom fönstret.
"Hej." Hon såg på dem med förakt." Mördare."

Dorian såg på henne när hon kom ned igen och log svagt.
"Älskar dig." Viskade han och bet sig lite i läppen.
"Vill du spela hänga gubbe?" Frågade han.
Helt omedveten om de andra, just nu ville han bara bevisa att hon inte var ensam även om han inte riktigt kunde vara nära henne just precis nu.
Hon hörde hans ord och det gjorde de andra också.
Lathan såg på henne, med oro och rädsla i blicken.
" Willow." Sa han allvarligt.
"Jag älskar dig." Försökte han förklara men Dorian vände argt blicken mot honom.
" Jag pratar med min framtida fru. Gör nått annat. " Sa han irriterat mot hela familjen som stod där och suktade efter henne.