prs yehet & kkaebsong

Ögonen öppnas långsamt och försiktigt, medan ögonlocken dunkar av sömnbrist, syrebrist och livbrist. Det tar ett tag för ögonen att vänja sig vid förändringen, hur länge har han legat där, en timme, två? Ögonen glider snart fram till Zihao som ligger under hans ben, och känner hur all kärlek för dumbommen svämmar över inom honom. Ögonen blir nu täckta med tårar istället för sina kvidande ögonlock.
"Hej.." Viskar han hest med ett leende på läpparna. Förgäves försöker artonåringen att sätta sig upp, kroppen faller ner mot golvet igen, men han klappar lite på sidan bredvid sig. "Vill du gosa nu?"

Om Joshua började gråta så började, nästan automatiskt, Zihao göra detsamma. Försiktigt trasslade han sig loss från den yngres ben, men innan han gosade ner sig hos fästmannen gjorde han faktiskt någonting väldigt klokt. En efter en, började nittonåringen stoppa in kuddar under benen på artonåringen, för att sist dra med sig en filt som han slängde över den slanka, svala kroppen. Nu hade han åtmsintone lite mer ro till att gosa, men framförallt till att värma upp Joshua som såg nästintill livlös ut. Det var ju därför Zihao nästan fått för sig att han var död i några sekunder, innan ljudet hjärtslag letat sig in genom de känsliga öronen. Försiktigt klättrade han halvt om halvt över den viktigaste människan i hela universum, och lade sig tungt till rätta. Var han just det? För tung?

Blicken vilar på Zihaos varenda rörelse, försöker att fokusera med synen är fortfarande suddig. Både på grund av alla tårar, men också tröttheten och utmattande.
"Tack," viskar han med ett genuint, tacksamt leende över läpparna. Nittonåringen har verkligen hjälpt honom, med att hålla benen uppe, lägger en filt över honom för att hålla den mycket krävande värmen uppe, och tillslut lägger lurvbollen sig själv över honom. "Mår du lite bättre nu?" frågar Joshua medan fingrarna rör sig upp mot den tjocka pälsen och börjar klappa honom över huvudet. Ansiktet finner sig än en gång nerborrat i nittonåringens nacke, där är det mycket varmare.

Det var i sådana stunder som Zihao verkligen avskydde sig själv. Han kunde inte ens vara där till hundra procent för Joshua eftersom att hans förbaskade kropp hatade hatade honom. Och det, det kändes verkligen kasst. Nåja, han hade åtminstone lyckats överösa artonåringen med en hel hög kuddar och en filt. Bättre än ingenting. Nittonåringen vred lite på huvudet och betraktade fästmannen med sorgsna ögon. Jodå, han mådde väl bra. Rättare sagt, han hade mått prima tills han satte fot i huset, då hade allting känts väldigt tungt och mörkt. Men nu var Zihaos tankar mer riktade åt Joshua - som såg döende ut - än på sina egna problem.

Det är inte svårt för Joshua att se vad det är nittonåringen tänker på, det är rätt jävla självklart under omständigheterna. I tystnad borrar han ner sig hos Zihao, känner hur pälsen kittlas mot huden. Även om han gärna velat ha sin fästman där i mänskligform, så finns det positiva aspekter med Zihao som en lurvboll.
"Jag tror de blivit värre.." Viskar han med rynkade ögonbryn innan han sluter ögonbrynen igen. "Kanske borde fråga någon om hjälp."

Den lilla mängden information förvånade inte direkt Zihao. Artonåringen hade ju trots allt legat medvetslös på golvet i sitt förstörda rum, alldeles blek och nästintill livlös. Med ett litet gnällande, ynkligt som bara den, satte nittonåringen sig upp och trampade oroligt över den yngre lår. Om de blivit värre kunde de inte direkt sitta kvar på golvet hela dagen, de var tvugna att göra någonting. Han slingrade sig bakom Joshuas rygg och började putta honom mot dörren. Rent tekniskt sett kunde han väl hasa sig nerför trappan, om han nu inte orkade hålla fast i en panikfylld Zihao som inte kunde hålla känslorna i styr.

"Zihao." Börjar artonåringen med hes röst, alldeles för svag i kroppen för att hålla sig uppe, även om nu lurvbollen försöker hjälpa till. "Jag kommer aldrig kunna ta mig ner dit." Nej, det kommer hand definitivt inte klara hur mycket han än försöker. Kroppen är mos. "Helt ärligt är det som att vara helt förlamad i hela kroppen, känns rätt läskigt faktiskt."

Men herregud, hur skulle de då någonsin luckas skaffa hjälp? Om nittonårigen inte kunde släpa den yngre nerför trappan, fick han väl helt enkelt släpa med någon uppför trappan. Så enkelt var det löst. Zihao knep ihop ögonen i några sekunder, funderade på vad han skulle ta sig till innan han slutligen bestämde sig. Okej, dags att skvallra för Ms Lewis om artonåringens sår, det skulle inte bli bättre av att de inte gjorde det. Och med det resonemanget i skallen, halvt om halvt rusade ut ur rummet, ner för trappan och in i köket.

Blicken följer Zihao när han skyndar sig ut ur rummet, panikartat efter att leta efter någon som kan hjälpa till. Nej Joshua har egentligen ingen lust alls att berätta om sina djupa sår, men då han inte har någon energi kvar, och inte kan tvätta dem själv, är det förgäves. Alldeles förstört sjunker han ner på golvet och gömmer ansiktet i händerna medan kroppen börjar darra, än en gång. Usch.

Okej, nu stod han nere i köket utan att någon dom helst idé om vad i helskotta han skulle ta sig till. Till en början stirrade han stint på alla runt bordet bara för att inse att ingen av dem begrep vad han egentligen ville. Allt eftersom sekunderna tickade förbi, hånade nittonåringen över det faktum att han var totalt värdelös, blev Zihao mer och mer frustrerad. Och när frustration ökade resulterade det även i att stressen gjorde detsamma. Hallå, titta på mig. Lägg märke till mig. Vad som helst, herregud. Är ni dumma eller?