prs yehet & kkaebsong

Chockat låter Joshua blicken glida från Zihao, till hans äldre bror, blev han just slagen? Alla minnen från artonåringens egna dagar, där fadern slog dem gång på gång flyger förbi ögonen. Gjorde verkligen Yaosu just det där? Artonåringen sätter sig på huk framför sin fästman och låter sin hand glida upp mot kinden där han just blivit slagen.
"Vill du följa med mig upp istället?" Frågar han i låg stämma så att endast Zihao ska höra. Fy fan. "Kan försöka övertala Andrew att träffa oss när vi fixar allt vi behöver fixa istället?" Även om artonåringen kanske skulle behöva Zihaos väns hjälp med alla sår trots allt, så kanske det är bäst att nittonåringen får vara själv lite.

”Joshua, det är okej. Vi är bröder, det är mer än normalt för oss att slåss”, muttrade Zihao och kastade en mördande blick mot Yaosu, som inte verkade bry sig ett smack om vad han precis gjort. Troligen eftersom de brukade slå till varandra lite då och då, trots att många andra kunde uppfatta det som aningen brutalt. Nittonåringen fingrade lite på Joshuas hand som funnit hans kind. ”Han kommer defintivt att få igen för det senare..” knorrade han och vände slutligen de mörka ögonen mot den yngre. ”Kan stanna så länge du tillåter mig att sitta i ditt knä och slicka dig i ansiktet. Tycker faktiskt att jag förtjänar det med tanke på min stackars kind.”

"Skulle det ha varit okej om jag slagit dig, eller om du slagit mig sådär? Att slå löst som en vänskaplig gest är en sak Zihao, att slå en över kinden är en käftsmäll, misshandel." muttrar Joshua och skakar på huvudet åt de två bröderna. Verkar som att båda deras hjärnor innehåller sågspån istället för mänskliga självklarheter. "Kommer nog aldrig förstå er relation, jösses." Blicken vilar på Zihao medan ögonbrynen höjs i pannan på honom, seriöst? "Slicka på din lillebror eller något." nej, artonåringen har ingen lust att vara kvar där, han vill hellre kolla in såren och vänta sin tidiga död.

Usch, att sitta och slicka Weimin i ansiktet skulle vara ungefär samma sak som att pussa på honom. Nej tack.
”Nej, det hade inte varit okej, Joshua. Men jag och Yaosu har en väldigt underlig relation..vi har hållit på sådär sedan vi var små”, mumlade Zihao och sänkte blicken. ”Är du arg på mig nu eller? För att jag är kelsjuk? Okej, visst”, snäste han därefter och kom raskt upp på benen och marscherade ut i hallen. Nittonåringen hade klart och tydligt bestämt sig för att inte få ett utbrott mitt framför alla andra, han gick hellre ut och sprang några rundor över gräsmattan istället. Usch, vilken hemsk dag.

Verkar som att Joshua verkligen ställt till det, och han har ingen aning om hur han ska agera när nittonåringen springer iväg från honom. Utmattad och förstörd, all energi borta, ställer han sig upp på darrande ben innan han rör sig ut ur köket. Nej, där kan han inte stanna. Han dör hellre uppe på sitt rum, ensam i såna fall. Joshua sväljer ner klumpen i halsen som byggts upp, och tvingar benen upp för trapporna. Det händer mer än ett par gånger att han snubblar till, men han tvingar sig upp ändå. Det dunkade huvudet, skrikande hjärtat, brinnande såren. Att så mycket hemskt behöver hända på en och samma dag, att han behövde framstå som en komplett idiot framför alla i huset. Kroppen faller försvarslöst ner mot golvet när han når sitt rum, alla möbler är förstörda, alla bilder, alla minnen.

Zihao var nog egentligen definitionen av en idiot, i och med att han bokstavligen gjorde precis samma ruttna sak som han gjort för två år sedan. Inte för att han tänkte sticka eller så, nej det var bara att sticka ut huvudet genom fönstret och ropa så skulle han lydigt tassa in i huset och sitta fint. Den tanken fick honom ju däremot inte direkt på bättre humör. Nittonåringen ruskade av sig kläderna och skakade ut den älskade pälsen. Det började nästan bli löjligt hur fäst han var vid den delen av sig själv och hur han tvärt avskydde den andra delen. Men det kunde han tänka på senare, det var ändå för sent nu när kläderna redan låg i trasor på marken. Återigen, stackars kläder. Garderoben krympte verkligen varje dag som passerade. Däremot hade Zihao ingen ro till att tänka på några problem överhuvudtaget, utan rusade omkring som en komplett galning över tomten. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Dumma, dumma Joshua. Tänk om Zihao skulle lämna honom igen? Försvinna in i skogen och inte komma tillbaka förrän två år senare. Alla tankar får hjärnan att göra fruktansvärt ont, vilket leder till att all ansträngning för att hålla medvetandet uppe försvinner som löpeld. Kroppen faller ytterligare ner mot golvet, huvudet nuddar vid den kalla ytan innan han sluter ögonlocken. Kanske det är vad som är bäst för Zihao, att skutta runt i skogen istället för att vara med honom. Tårarna börjar rinna okontrollerat, vilket är konstigt då Joshua bara har någon millimeter kvar tills han förlorar all kontroll. Bara vila, det är det kroppen behöver, blunda, det är det kroppen behöver, försöker den lilla djävulen i hans huvud säga. Och som den lydiga artonåring han är sluter han ögonlocken, och förlorar all medvetande.

Det värsta med att försöka springa av sig ilskan, var att det tog en förfärligt lång tid. Först efter kanske två timmar av att springa runt i cirklar, kände Zihao sig betydligt lugnare. Kanske eftersom han på något sätt lyckats släppa precis alla tankar, alla känslor och alla förbaskade minnen under springturen. Att låta tankarna smälta ihop med instinkterna och bara skita i precis allting annat. Men nästan i samma sekund som han tassade tillbaka in i huset, genom dörren som en väldigt förstående Andrew lämnat på glänt, kom allting kraschande över nittonåringen igen. Han var verkligen rutten från insidan och ut, som bara stack utan att säga någonting. Väldigt drygt och elakt på samma gång. Just därför gled han skamset in i den yngres förstörda rum, endast för at spärra upp ögonen till max. Medvetslös? Död? Nej, inte död. Panik.

Är det inte värdelöst? Hur Joshua praktiskt taget gett upp bara sådär. Kanske han kunde ha hällt upp ett bad, lugnat nerverna och tvättat såren, men det är försent för det tyvärr. Och Joshua, som nu ligger medvetslös på golvet kan inte ens förstå att han gjort så fel. Nej, för hjärnan är helt död, ögonen är helt mörka, inte som när man sover, inga drömmar och inga mardrömmar. Artonåringen har blivit förstående, han vet att Zihao älskade honom och ingen annan, att det är de två som är förlovade och inte Zihao med Andrew. Att Andrew faktiskt har en flickvän och är lika trevlig som alltid. Hans dumma hjärna har förstört allt. Om detta är hans sista dagar på jorden, har de varit rena helvetet. Hur mycket har han inte gråtit? Hur mycket har han inte bråkat med Zihao? Hur dåligt har han inte mått? Kanske han förtjänar att hamna i det riktiga, brinnande helvetet.

Okej, det var bara att försöka lugna andningen och ta ett djupt andetag och löst slå Joshua några gånger över ansiktet så skulle allting ordna sig. Händer, kom igen då. Zihao stirrade blankt på framtassarna samtidigt som paniken bara växte sig större och större inom honom. Vilket perfekt tillfälle att fastna i den formen, underbart. Skulle man höja huvudet eller benen över huvudet? Vänta va? Var han verkligen så dum? Klart att man inte kunde höja huvudet över huvudet om huvudet var huvudet. Nej, nu började han komma in på helt fel spår. Prövande, lyckades nittonåringen på något sätt kravla sig under Joshuas ben så att de höjdes över överkroppen med marginal. För det var väl så man skulle göra? Allt blod åkte upp till hjärnan då. Eller? Inte nog med att paniken växte sig enorm, utan det gjorde även frustrationen. Zihao var verkligen totalt jävla värdelös.