D.A:s rollspel

Jag samlade mod till mig och skrek:
Hur vi vågar! Ni bryter er in och dödar folk!

När jag hörde Rubin samlade jag mitt mod.
-ja!!! Just precis era jävlar. Hur vi vågar? Det är ni som ska vara rädda! skriker jag högt och min ilska går upp till 100. Döda, döda en massa folk! tror ni inte att någon kommer hämnas eller? Det är ni som ska vara redda.
Alfen bara ler elakt.
-In med jättarna!!!!!!!!!!!!!!!

Jättar!? Jag hann inte mer. Fem enorma jättar klampade in. Jag skrek till. Om vi nästan inte klarade av alfer hade vi INGEN chans mot ett par enorma jättar!

Jag backar tillbaka i takt med dom andra. Jag ser att alla försöker se lite modiga ut, även jag men det går inte så bra. Jättar på Hogwarts kan aldrig sluta bra, dels för att dom måste komma in utan att bli sedda och det går knappt, eller det går inte att ta sig in över huvud taget, bara om man bemästrar riktigt svart magi..... Den säkraste platsen i världen kändes osäkrare än någon annan gång......

"Hermione, det har kommer aldrig gå," pep jag till min syster.
Hur tog de sig in egentligen? Har det här stället ingen personal eller?

Vi hade ingen chans! Hur kunde de komma in!?!

Ja tänker att det här blir nog slutet på livet. Jättarna står nu framför alferna och glor stint på oss.
Dom slänger med sina träklubbor och man ser att dom är otåliga.
Jag känner att det är något fel, vart är alla och vart är personalen. Dom motse ju liksom höra oss eller har alla gått och blivit döva?
Näe, så kan det inte vara......

Varför var det ingen här. Varför hade ingen upptäckt något från början. Svaret dök upp i huvudet, om ingen hade upptäckt oss kunde ingen vara vid medvetande!

-vad ska vi göra? säger jag till Miu som stråt närmast mig.
-ja om jag visste det svarar hon med rädsla i rösten.

Alferna framför oss drar sig åt sidan och ger plats åt jättarna.
-NU ÄR DET KRIIIIIIIIIIG!! skriker den stora alfen.

- Ta det lungt allihopa, säger jag, men min röst skakar. - De är stora men de är dumma och klumpiga. Vi kan fortfarande vinna.