Prs med Wolf

Anaid log och blinkade mot Rascal. Sedan snurrade hon handen i en cirkel och och lät en liten stråle ljus från handen träffa köttet. Det började sväva cirka tio centimeter över marken och sedan högre upp tills det var i höjd med Rascals revben.
"Klart det finns" sade Anaid med glimten i ögat.
Norman såg ner på sina händer. Att se Anaid använda magi lockade honom också.
"Anaid, jag kanske skulle testa att hela dig igen? Jag tror inte jag kan läka hela såret men kanske tillräckligt för att du ska kunna gå själv...så att vi inte behöver göra med dig som med köttet?"
Anaid nickade. Det var en bra idé.
Under tiden Astrid och Minosa sköljde ansiktet fokuserade Norman sina krafter på Anaids sår. Han var inte lika kraft full som han varit tidigare. Vakt passet under natten hade krävt mycket utav den energi han sovit upp när Rascal hade haft passet. Men efter ungefär sju minter hade Anaid inga problem att stå och gå. Vrida sig däremot var svårare.

"Apapapap!" protesterade Aimil och tacklade praktiskt taget Norman i sin framfart när hon sprang fram till Anaid.
"Vi måste ta bort stygnen!" sade hon och pressade ner Anaid på marken. Hon var väldigt övertygande när det gällde patienter. När hon fått ner Anaid drog hon upp klänningen och pillade upp tråden hon sytt hennes sår med. När hon tagit bort allt stoppade hon tillbaka tråden i sin påse och ställde sig upp.
"Det hade kunnat bli infekterat om vi lämnat tråden kvar där inne. Nästa gång rådfrågar du mig innan du rör mina patienter", sade Aimil och såg storögt på Norman. Om Rascal skulle beskriva Aimils förhållande med skadade skulle han använda ordet kontrollerande.
"Förstått?"

Anaid hann inte reagera innan Aimil tagit bort stygnen. Hon kved när det hände men kunde inte säga något. När hon var klar torkade hon svetten ur pannan och grimaserade åt Aimil.
Norman flinade lite grann.
"Aimil..." sade Anaid andfått, "Du förstår väl att stygnen försvinner med hjälp av magi..."
Norman skrattade och Anaid räcke ut tungan åt honom.
"Men tack ändå för känslan av att få magen uppsliten,...det som inte dödar härdar"
Norman slutade skratta men log brett ändå.
"Anaid har lite för ont för att visa sin tacksamhet för att du vill hennes bästa" Norman hjälpte Anaid upp igen och hon torkade bort blodet som kommit av stygnen.
"Ska vi ge oss av då?"

Aimil fnös och fingrade subtilt på sitt halsband. Rascal nickade åt Norman. De började gå. De gick och gick och gick. Vargarna hade inga problem med att gå långa sträckor då de var mycket uthålliga, men eftersom de antog att de andra inte hade lika mycket energi tog de frekventa pauser. Dagarna och nätterna avlöste varandra och innan de visste ordet av hade de avlagt nästan alla mil till slottet. På den sista dagen av vandringen började Sham till slut att klaga.
"Är vi inte framme snart? Anaid, du sade att vi skulle vara framme nu", gnällde han och Aimil härmade honom med en pipig röst.
"Du har ljusare röst än jag", sade Sham och Aimil räckte ut tungan åt honom. Rascal gick förbi de båda för att hamna bredvid Anaid.
"Känner du igen dig än?"

Anaid log.
"Ja det gör jag faktiskt!" hon pekade på en stor ek en bit framför dem, "Jag och Deborah planterade det där trädet...hennes specialitet var att få saker att bli klara kan man säga, få växter att växa snabbare, bröd att gräddas klart på ett par sekunder...ja du vet, hon fick trädet att växa upp på nolltid när vi planterade det"
Både Anaid och Astrid log.
"Efter det här trädet är det bara en kilometer kvar tror jag, man kan se de tre små tornen om fem minuter"
Anaid slog ihop händerna och hoppade av glädje.
"Rascal! Vi kommer komma hem till mig! Till min barndom! Iiiiih!" hela Anaids ansikte lyste av glädje när hon såg på Rascal. Sedan fick hon något busigt i blicken.
"Jag tror att det kommer finnas massor av gamla kläder kvar där..." Anaid lade huvudet på sned och synade Rascal, "Som ni hamnskiftare måste testa...!"
Sedan skrattade hon igen. För första gången på flera dagar kände hon sig verkligen lycklig.

Alla tre hamnskiftare grimaserade.
"Det är verkligen inte nödvändigt", försökte Aimil och log ursäktande.
"Jag har sett hur ni ser ut i era kläder och jag är inte intresserad", sade Sham, inte lika diskret som Aimil. Rascal försökte släta över det.
"Vad vi menar är att vi förmodligen inte skulle vara bekväma i dem. Men du kan visa dem för oss", sade han med ett litet leende. De gick vidare och mycket riktigt, de fick snart syn på de tre tornen Anaid nämnt. Hamnskiftarna drog efter andan.
"De är enorma...", viskade Sham hänfört.

Anaid log och skakade på huvudet.
"Ni vet inte innan ni har testat! Jag provade hamnskiftar kläder..."
Norman fnös.
"Anaid...tror du att dem över huvud taget kommer kunna gå i människo kläder? Jag menar, det känns ofta väldigt stelt i början..."
Anaid avbröt honom.
"Äh, förstör inte det roliga! Jag tror i alla fall att Aimil kommer passa i det"
Norman skakade på huvudet åt sin syster och de fortsatte.
När de kunde se de tre tornen kunde Anaid inte hålla sig längre. Hon skrek av glädje och ville helst av allt bara springa hela den sista biten men såret hindrade henne.
Hon fnös åt Sham och knuffade honom lite vänligt på hans arm.
"Det där är pyttesmått! Sommarslottet är ett av de minsta i hela riket, det är nästan bara en herrgård, jag menar mitt vanliga hem är minst fem gånger större!"
Minosa gick fram till Sham och skakade på huvudet åt Anaid.
"Hon är rik och bortskämd, det där är enormt men hon är van vid större..."
Anaid fnös.
"Lantis"

Sommarslottet hade ingen mur runt sig som vanliga slott. Istället omgavs byggnaden av höga häckar som vid det här laget vuxit över och förvildats. Slottet hade inte heller någon riktig borggård utan en enorm trädgård istället. När sällskapet kom dit var trädgården oskött och förvuxen men ändå otroligt vacker. På ett sett såg det mer inbjudande ut nu när alla stenstatyer och monument överblommats av klätterväxter och annat.
Byggnaden låg mitt på en liten kulle och vägen mellan ingången till trädgården och slottsporten var en relativt brant stentrappa med exakt tretionio trappsteg. För att komma in till trädgården gick man genom en valvgång i häcken som nästan direkt ledde till stentrappan. Sten trappan ledde i sin tur till en liten stenplatå fylld med lerkrukor som tidigare innehållit vackra växter och blommor. På stenplatån fanns även porten in till slottet.
Slottet i sig var enbart fyra våningar högt, utan tornen, och upptog bara en tredje del av trädgårdens yta. De tre tornen var bara två våningar höga och rymde för det mesta bara sovgemak.
När man kom in på i hallen fanns där rakt fram en lång korridor och två mindre åt höger och vänster. Den som ledde rakt fram slutade med en stor dubbeldörr. Innanför dörrarna fanns stora salen där Anaid och de andra tidigare rivit ner hela draperiet för fönsterna. Stora salen var det största rummet i slottet men också det ända tomma. Det var egentligen inte en sal utan mera ett ett balrum. I ena ändan av rummet fanns en liten scen där gamla instrument stod dammiga och bortglömda.
Gick man till höger innanför hallen kom man till köket där gamla stenugnar och bord stod uppställda på långa rader. I köket fanns också en trätrappa som ledde ner till jordkällaren.
Gick man till vänster i hallen kom man till en trappa som ledde upp till nästa våning. Nästa våning såg nästan lika dan ut som den första med saknade balsal och kök och hade flera mindre rum och gemak i stället. Trappan upp till nästa våning låg på höger sida. Alla våningar för utom den understa såg likadana ut men rummen var inredda på olika sett och med olika saker.
Hela slottet var fullt med höga fönster och alla rummen och gemaken hade ett ljusblått tema.

((Lite rörig beskrivning men hoppas man förstår lite i alla fall....xP))

De tre vargarna följde förundrade efter sällskapet in i slottet.
"Anaid, det här är... Det är otroligt", sade Aimil storögt och snurrade runt i hallen. Sham väntade inte på de andra utan rusade in i den stora salen framför honom, käppen behövde han inte längre. Han sprang runt i salen ett tag och roade sig med att lyssna till sina egna ekon tills han upptäckte scenen. Han formade munnen till ett litet o och travade fram till instrumenten.
"Den här liknar trummorna vi använde", sade han och slog med handflatan på en av de stora trummorna som stod där. Rascal var imponerad av slottet, men var praktisk av sig och vandrade in i köket för att leta upp källaren.
"Anaid, kan du komma med köttet och visa mig till jordkällaren du nämnde?" ropade han.

Anaid log åt hamnskiftarnas reaktion. Hon följde efter Rascal in i köket med köttet. Borden stod undan skjutna längs väggarna och golvet var täckt av ett tre centimeter lager damm. Men trotts det kunde man se en lucka i trägolvet. Anaid lyfte på den och avslöjade trätrappan som ledde ner till jordkällaren.
"Du först" log Anaid åt Rascal.

Minosa, Astrid och Norman följde efter Sham in i balsalen. De roade sig alla åt Shams eko-expriment.
"Här brukade vi ha fester på kvällarna" berättade Norman, "Trummorna och de andra instrumenten du ser där spelades konstant på av musikerna som var inhyrda, själv kan jag inget av det där men jag vet att Astrid är ganska duktig med fiolen..."
Astrid rodnade och plockade upp det dammiga instrumenet. Hon blåste av dammet och testade en ton. Den lät gäl men klar.
"Det var länge sedan jag tränade, det kommer låta väldigt konstigt tror jag..."
Hon spelade ett par toner men kom inte på vilken sång hon skulle välja.
"Säg vad jag ska spela?"
"Ta Anaids favorit, den är så glad" Minosa log.
Astrid log och nickade. Sedan tog hon ett djupt andetag och spelade. Snabba, kvicka toner ljöd i det stora rummet. Trotts att instrumentet var gammalt och inte används på länge fungerade det väldigt bra.
Astrid själv älskade att spela och dansade runt lite till sin egen musik.
Hon hoppades bara att tonerna inte skulle vara för gäla för hamnskiftarna.

Aimil stack in huvudet i balsalen när hon hörde fiolens toner.
"Musik!" utbrast hon förtjust och tassade fram till trumman Sham slagit på tidigare. Hon lyssnade till melodin ett tag tills hon kunde den och började slå rytmiska trumslag i takt med Astrids fiolspelande. Sham stampade med fötterna till musiken och såg utmanande på Norman.

Rascals nakna fötter lämnade avtryck i dammet när han gick fram till trappan och sakta gick nerför den. Han höll ut händerna framför sig ifall han skulle trilla eller trappan skulle gå sönder. Det var ganska sannolikt med tanke på hur länge den varit oanvänd och hur mycket den knarrade. Lyckligtvis nådde han källarens golv utan problem och såg upp på Anaid.
"Kommer du? Jag fångar dig om du ramlar", sade han och höll ut armarna.