Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Hej på er! ^^
Här kommer kapitel 42 & 43
Hoppas verkligen att ni ska tycka om dem, speciellt kapitel 43

Lämna gärna kommentarer, om ni orkar/vill... Eller tumma

Happy reading ^^

(Pssst..! Finns ny överraskning i första inlägget, men titta inte fören ni läst klart dessa kapitel ^^)





~Kapitel 42~

Runt om mig finns familj, vänner, bekanta och även människor jag aldrig tidigare mött. Med Severus vid min sida gör vi alla andra sällskap i det stora tältet på bakgården. Jag ser med förundran på det vackra arbetet som Coraline gjort. Jag sveps för en sekund tillbaka två veckor i tiden…

”Men, Penelope, lila är en sådan mörk färg… Bröllop ska ju vara ljusa och glada. Eller?” säger Coraline med en suck och ser på mig. Jag ler mot henne och tar med mig två koppar te från diskbänken.
”Men Coraline. Jag vill ha ett bröllop som passar mig och Severus.” Jag sätter mig vid bordet, på stolen bredvid Coraline. ”Det betyder svart, lila, isblått och vitt…” Coraline tar en sipp utav sitt te.
”Okej, okej… Vilka sorts blommor vill du ha?”
”Äsch, det är inte så viktigt vilka sorter det är, bara färgerna passar och att de är fina. Du är så mycket bättre på allt sådant där. Men snälla försök hålla dig till vad som passar mig och Sev, inte dig och Joshua.” fnittrar jag fram samtidigt som Coraline himlar med ögonen och skrattar lite lätt medan hon antecknar i ett litet block…

”Penelope… Du ser ljuvlig ut…” viskar Severus i mitt öra och kysser min tinning.
”Sev, du är väldigt stilig, som alltid…” viskar jag tillbaka och stjäl en kyss innan han hunnit vända sitt ansikte mot gästerna.
”Jag har längtat så efter denna dag… Efter att-”
”Penelope!” Min mening avbryts utav Coralines ljusa röst.

Hon har bytt från sin brudtärneklänning till en vacker knälång klänning utav korall blått siden med ett vackert bälte runt midjan.
”Coraline, du har gjort ett fantastiskt jobb.” Hon ler genant och ser sig omkring,
”Jag antar det.” Hennes ögon landar på mig och min man. ”Jag ville bara gratulera. Ni är verkligen rätt för varandra.” Jag kan känna Severus hand runt min midja och jag lutar mig in i hans omfamning.
”Tack Cora…” säger jag med ett mjukt leende. Joshua vandrar upp bakom henne och lägger sin arm om Coralines axel. De är så fina ihop...

Joshua ler mot sin sambo och jag kan inte annat än le emot paret som består utav mina äldsta vänner.
"Ni är så fina tillsammans.." Joshua ser mot mig, hans axlar rycker upp och ned.
"Tack, men, det är er vi ska prata om idag Penelope." säger Joshua med sin vanliga humor och blinkar mot mig på samma sätt som han brukade göra i skolan. Severus kramar om mig ytterligare lite och för ett par sekunder står vi bara tysta, alla fyra, och ser på varandra.

Resten utav kvällen spenderar jag med att hälsa på alla våra gäster, föra oväsentliga samtal, tacka för gratulationer och för att gästerna kommit. Vi dansar, firar med tårta, bakverk och en fantastisk buffémiddag. Det hela var en magisk dag och en magisk kväll. Så fantastisk att jag omöjligen kunde önska mig ett bättre bröllop. De sista gästerna som lämnar vårt hem är Coraline, Joshua och Drogo. Drogo har de senaste månaderna blivit en nära vän till Severus ännu en gång och jag ser honom nu som en nära vän till oss båda.

Jag drar mig tillbaka till vårt sovrum, månens ljus fångar min blick och jag vandrar fram till fönstret. Att en måne kan vara så stor… Det är fantastiskt… Jag känner Severus händer, han snöra upp ytterkorsetten av min klänning med mjuka fingrar.
”Den är nästan lika vacker som du, nästan…” mumlar han med den där grovt hesa rösten som jag först föll för.
”Åh Sev… Vad jag har längtat efter denna dagen… Du är min…”
”Och du är min.” När orden lämnar Severus mun faller min stora klänning till marken…



~Kapitel 43~

Jag höjer volymen på radion i köket medan jag glatt sjunger med till Systrarna Spöks senaste singel Dragon Scale. Ezralié lämnar i samma stund köket genom den öppna bakdörren. Jag flinar lite åt hans missnöje över musiken men vandrar tillbaka till köksbänken där en bunke väntar med smet som måste vispas. Jag plockar upp vispen och sätter igång. Solen skiner in genom alla fönster. En lätt bris letar sig in och får de lösa hårstråna från min uppsättning att dansa frenetiskt.

Några pärlor utav svett uppenbarar sig på min nästa och panna. Jag torkar mig med baksidan utav min arm och suckar nöjt när jag diskar bunkrar, skålar, slevar och diverse mått.
”Mmmh… Det doftar ljuvligt hjärtat…” säger Severus när han kommer in i köket genom den öppna dörren, ”jag kände det hela vägen ut till kontoret…” mumlar han vidare och kommer fram till mig.

Han ser på mig med sådan glöd och värme i sina ögon att det får mig att smälta. Jag vill aldrig någonsin uppleva en tid då jag inte möts utav den blicken.
”Jag tänkte att vi behövde ha något till fikat i eftermiddag. Något alldeles nytt så jag provar ett mugglarrecept på något som heter tiger kaka. Vi får se hur det blir.” Mitt leende är varmt mot min man och jag torkar av mina händer på kökshandduken efter att ha sköljt den sista sleven och placerat den i diskstället.
”Du är fantastisk Penelope hjärtat…” säger Sev och jag rycker på axlarna medan jag placerar handduken på sin krok igen.

Jag går fram till Severus för att ge honom en kram, mina händer länkade bakom hans nacke för att nå runt. Ett enormt grin av glädje finns på min mans läppar.
”Kära hustru, jag tror minsann att du börjar bli lite rund.” säger han med värme i rösten, jag fnittrar lite och vi möts för en kyss. Severus sätter sina händer på min mage och böjer sig ner.
”Ja minsann, lite rund är du allt, kan det finnas någon där inne som börjar bli redo att komma ut och säga hej kanske?” Jag sätter händerna på min höft och ser ner på min man då han talar till vårt ofödda barn.

”Oj, var det en liten spark jag kände där?” frågar Severus smått chockat och ser upp på mig, jag nickar.
”Jag tror att vi har en blivande dansare, eller kanske blivande akrobat här inne.” Jag lägger beskyddande mina händer om min stora mage och fnittrar.
”Eller, du kanske hellre vill spela quidditch när du bestämmer dig för att komma ut?” Ytterligare en spark följer med de orden och Severus rätar på sig.
”Jag är nog världens lyckligaste man…” viskar han och kramar mig från sidan medan vårt ofödda barn leker och dansar runt i min mage.

Severus hjälper mig att duka bordet ute på baksidan, det är en ljuvlig dag i juni och jag kan känna hur livet passerar förbi i en lyckligt lunkande takt. Allt är underbart och det känns som om jag och Severus äntligen kommit ditt vi vill även om vi kommer ha fler små äventyr, men av den mer normala sorten. Ha barn, arbeta, kanske flytta, bli gamla tillsammans och eventuellt barnbarn långt in i framtiden.

Jag torkar mig i pannan ännu en gång och pustar. Min rygg värker och mina ben är trötta.
”Duvan, sätt dig ner så plockar jag fram resten.” säger Severus och kysser min tinning. Jag nickar med ett tacksamt leende och sätter mig i soffan utav trä som är täckt med tre tjocka dynor. Parasollet är uppsatt och skänker behövlig skugga då det är runt 29 grader ute. Jag lutar mig tillbaka och smeker mjukt min mage med runda rörelser.
”Tycker du inte det är dags att komma ut snart lilla vän?” viskar jag, stillhet möter min fråga och jag suckar med ett leende.

Jag hör rörelse i köket och Severus kommer ut med en bringare fylld utav lemonad och en kanna iste.
”Ta det försiktigt nu. Se efter vart du går.” säger han och jag lutar mig framåt för att se lilla Jaxton komma utvandrande med ett kakfat i sina händer. Jag fnittrar lite över hur fokuserad han är på att bullarna ska förbli på kakfatet och hur långsamt han rör sig. Severus sätter ner de två bringarna på bordet och även han studerar lilla Jaxton som nu ställer fatet på bordet.
”Titta mamma! Já klara dé!” jollrar han glatt och klappar händerna innan han hoppar upp i soffan hos mig.

”Ja, titta va duktigt av dig. Och inte en enda kaka hamnade på marken denna gång.” säger jag och kysser min son på toppen utav hans huvud där en kalufs utav svart hår finns.
”Få já bö-ja nu?” frågar min son med stora ögon upp mot mig. Jag ger honom en till puss, denna på pannan.
”Om du kan fråga ordentligt?” Jaxton suckar och jag kan se att Severus sitter och ler mot oss.
”Lyssna på din mor Jaxton.” säger han och ser på sin son med sådan värme att mitt hjärta knyter sig.
”Fårrr jag börrja nu?” säger han med överdrivet långa r och det får mig att fnittra då han slänger med huvudet hit och dit. Jag nickar,
”Ja, börja du. Pappa kan säkert hälla upp lemonad till dig.”
”Absolut.” svarar Severus men Jaxton har fullt upp med att proppa in en halv muffin i munnen.

Severus häller upp lemonad till vår son och två glas med iste till oss båda.
”Jaxton, släng inte i dig kakorna sådär.” jag ser på min son, ”det räcker och blir över ska du se.” Jaxton ser fundersamt upp på mig med sina isblå ögon och det svarta håret som ramar in hans ansikte fast det är lite lockigt som mitt.
”Men pappa gö´ju så nä’r du inte titta’r mamma!” utbrister han och fläktar målande med armarna där han har en kaka i ena och sitt halvfulla glas i det andra.
”Men vad säger du, gör pappa så?” säger jag och låtsas vara förvånad, min son nickar ivrigt,
”JAAA! Han gö´ så!” Jag klappar min son på kinden,
”Då får ju du visa pappa hur man ska äta, kan du inte det? Kan du inte visa pappa hur en stor pojke äter så kanske pappa lär sig?” Jaxton har redan börjat stoppa in kakan i munnen igen men nickar ännu en gång ivrigt och jag ser hur han dinglar lite med benen.

Jag ser upp på Severus som sitter och ler. Han har på sig ett par svarta bomullsbyxor, en ljusgrön skjorta och jag vet att han är barfotad. Han ser ljuvlig ut och det riktigt strålar om honom var gång han ser vår son, precis som det gjort de senaste sex åren. Ända sedan första gången han fick veta att jag var gravid. Jag ser på min lilla familj runt om bordet och tar en klunk iste. Runt min hals hänger halsbandet jag för många år sedan fick utav Coraline och Joshua, inuti finns en lite bild på Jaxton och porträttet utav Severus. Jag drar med tummen över bilderna innan jag stänger berlocken och ser igen på min egna lilla familj, med handen på min mage. Livet är underbart…

YESYESYESYESYES SMÅ SÖTA BARN YES!!! ♥ ♥ Kan det bli bättre?

Härligt att du blev glad för det ^^ ♥ Tyckte det var dags för små avbilder utav Penelope och Severus ♥

Vilken lyckligt familj de är nu.

Aww så sött ♥

Åhh, vad sött!!!

Hej fina läsare!

Här kommer kapitel 44 och kapitel 45!
Hoppas verkligen att ni skall tycka om dem! DE ÄR LÅNGA ^^
Vi börjar verkligen komma nära slutet på trilogin nu så jag hoppas ni njuter av de kommande kapitlen eftersom de kommer bli de sista...

Anyway, ska inte uppehålla er från att läsa längre ^^






~Kapitel 44~

Jaxton vandrar före mig upp för trappan till sitt rum på andra våningen. Han tar ett steg i taget och håller handen på räcket som jag så många gånger tjatat på honom om. Han har fått på sig sin favorit pyjamas utav bomull med drakar som trollar. Det var en present från Coraline och Joshua då han fyllde fem år för ungefär två månader sedan. Jag ler mot minnet då han vägrade ha på sig vanliga kläder på en hel vecka efter att han hade fått pyjamasen. Han skulle bestämt endast bära sina nya pyjamas.

Jaxtons rum är målat i en väldigt ljus grön färg, den påminner om färgen på sommargräs. På väggarna finns det uppspikade hyllor som är hem åt leksaker, böcker och diverse skräp saker som för min son är värdefulla skatter. Som en sten han hittade nere vid bäcken, en pinne han plockade när vi var på picknick på ängen förra veckan, en söndrig penna han hittade vid vägkanten… Golvet har en tjock fluffig matta över sig i en mörkblå färg och sängen är fylld utav gosedjur och kuddar som lilla Jaxton envisas med att ha där trots att hälften av dem är på golvet när han vaknar på morgonen.

Jag vandrar fram till min son som hoppat upp i sängen och dragit täcket över sig, ända upp till hakan trots att det är så varmt att vi måste ha fönstren öppna på natten.
”Vilken vill du höra idag då?” frågar jag medan jag stoppar om honom och ger hans panna en puss.
”Hmmm… Umh… En ny! Já vill ha en ny! Om Milton!” Jag ser glatt ner på honom med en låtsas förvånad min.
”Jasså, lilla Jax vill höra en ny historia om Milton. Tror du mamma kan komma på någon då?” Han nickar ivrigt,
”Mamma é bäst på histo’rie’r!”
”Haha, okej, ska se vad mamma kan komma på, vart har du gömt Milton då?” Jaxton ser sig omkring och drar efter ett par sekunders letande fram en mörkgrön gosedjurs drake med gula taggar på rygg och svans och blå ögon. Han kramar den mot sin bröstkorg och ser på mig medan jag sätter mig i gungstolen vid hans säng.

Jag lägger händerna på min mage för att berätta en historia lika mycket för mitt barn där inne som för mitt barn i sängen. Jag börjar gunga fram och tillbaka.
”Det var en gång en drake, han hette Milton. Han var en liten drake med grönt skinn och gula taggar. Milton var en väldigt glad drake egentligen, men idag var han inte särskilt glad. Han kände sig ensam. Han hade städat, rensat landen och ätit middag i sitt lilla hus. Men, vad skulle han göra nu?” Jag slänger en blick mot Jaxton som kramar sin drake och ser på mig med tindrande ögon.

”Det knackade på dörren,” jag knackar på armstödet till stolen, ”vem kan det vara? Tänkte Milton och öppnar dörren, där står ju Roffe, hunden som bodde granne med honom. Halloj Milton, tänkte bara hälsa på och höra hur det är med dig? Milton såg på Roffe och skakade på huvudet medan han släppte in Roffe i det lilla huset. Åh Roffe, det är inte alls bra… Jag är så ensam förstår du…” Jag ser på Jaxton igen, hans ögon är stängda och hans mun avslappnad.

”Jasså, vadå då? Frågade Roffe när han kommit in. Du förstår att jag har aldrig träffat någon som mig… Jag har alltid varit ensam…” Min röst blir lägre och lägre, ”Roffe tittade på Milton, men du får väl åka till Rumänien och hälsa på de andra drakarna. Du har ju vingar, sade Roffe och avgav ett nöjt skall. Milton funderade lite och log sedan. Ja Roffe, det är precis vad jag ska göra. Milton log mot Roffe och tackade för hans besök. När Milton stängt dörren började han genast packa för att resa till Rumänien. Men, det är en historia för en annan dag…” Jag reser mig tungt från stolen. Min rygg skriker och jag känner mig stel som en pinne. Senaste veckorna har det varit riktigt jobbigt och min mage har blivit så stor.

Jag böjer mig trots detta ner och pussar Jaxton på pannan innan jag blåser ut ljuset och lämnar hans rum. Jag lämnar dörren lite på glänt och låter det vara tänt i hallen utanför. Jag tar mig långsamt ner för trappan, vaggande från sida till sida och möts utav Severus i köket.
”Han sover nu…” säger jag med låg röst, Severus ler innan han tar en till sipp utav sitt te.
”Så, vad händer med Milton? Åker han till Rumänien?” frågar Severus med ett lekande leende och hans mörka röst får mig att minnas alla de gånger då den rösten hjälpt mig genom så mycket.

Men jag bara skakar uppgivet på mina axlar,
”Sev, de historierna är till för Jaxton och vem det än är som finns här inne.” säger jag glatt och vankar bort till köksbordet för att sätta mig ner.
”Ja, fast du är bra på att berätta historier. Kan inte hjälpas att jag tjuvlyssnar lite.”
”Sev, du är bra knäpp ibland.” Severus bara höjer på sitt ena ögonbryn och nickar lite halvt medgivande. Jag tänker en kort stund på hans resa, på vår resa. På mannen han var då jag så handlöst föll pladask ner i kärlekens eldar. Jag kommer aldrig ångra de känslorna du fick mig att känna. Både på gott och ont...

”Jag tror att jag ska dra mig tillbaka, min rygg och mina ben håller på att ta kål på mig.” Jag gnuggar trött mina ögon och ser hur Severus reser sig upp. Han går fram till mig och sträcker mig sin hand.
”Kom, vi går båda och lägger oss.” Han drar mig upp från stolen med mjuk hand. Jag nickar trött mot honom och med Severus vid min sida börjar jag vanka mot sovrummet.

När vi båda klätt av oss kryper vi ner under täcket. Jag lägger mig på sidan med min rygg mot dörren och ser in i hans ögon. Jag är medveten om att mitt hår är en enda röra, att jag har små påsar under ögonen och trots sommarsolen är min hy ganska blek men vad jag ser i Severus ögon när han ser på mig återspeglar inte det alls. Det är bara ren kärlek.
”Jag älskar dig…” mumlar jag sömnigt och tar hans hand i min där den vilar mellan våra hakor.
”Och jag älskar dig… Min vackra starka hustru…”viskar han tillbaka och sträcker på sig för att kyssa min panna.

Jag suckar djupt och lägger min fria hand på min mage, Severus gör samma sak.
”Snart kommer nästa lilla plutt, det börjar närma sig nu…” mumlar jag medan jag sluter mina ögon.
”Väldigt snart hoppas jag…” mumlar Severus tillbaka. Jag kan höra hur hans andetag blir djupare och längre innan jag själv träder in i sömn och låter min kropp få sin väl behövda vila. Att vara gravid är så mycket kämpigare än vad man kan föreställa sig innan man själv är det...

Jag skriker ut i ren smärta, hela min kropp kämpar för och emot. Jag kan höra Severus röst berömma mig, jag kramar hans hand och smärta skjuter genom min kropp ännu en gång. Jag skriker ut och Severus berömmer, men allt blir tyst och ett enda ljud hörs. Ett barns gälla skrik. Jag slår upp mina ögon, framför mig finns en liten naken pojke. Han flaxar med armar och sträcker på sina ben medan han skriker. Sköterskan virar honom i en liten vit filt och räcker honom till mig. Jag tar det lilla knytet i min famn och det jag ser är ett under, ett mirakel.
”Severus… Han är så vacker…” mumlar jag utmattat och ser upp på min man som står bredvid mig med blodsprängda ögon, påsar under ögonen och ett förundrat uttryck som jag inte kan placera.
”Penelope… Han är otrolig…” Severus kysser min svettiga panna, mitt hår klibbar omkring mitt ansikte och jag är dödstrött. Hela min kropp är öm och jag måste kämpa för att inte somna av utmattningen efter att ha haft en födsel på över 28 timmar.
”Hej lilla Jaxton…” viskar jag och kysser det lilla barnet på huvudet innan jag räcker över honom till Severus som skräckslaget tar ett steg tillbaka när jag indikerar att han ska ta honom.
”Severus, det är din son, ditt första barn… Du fixar det…” säger jag nu när det är min tur att vara uppmuntrande. Severus räcker försiktigt fram sina armar, jag har aldrig sett honom sådan, och sköterskan går fram för att räcka över barnet från mig till honom.
”Var noga med att stötta huvudet och hålla honom mjukt men stadigt. Sådär ja…” säger den äldre damen med grått hår och stora glasögon. Severus ser ner på det lilla knytet i hans famn och det jag ser på hans ansikte sliter mig itu. Det är en sådan djup sorg och sådan djup kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen så jag bara ligger där och ser på min man och vår son.
”Hej… Hej lilla Jaxton… Min son.” säger Severus med mjuk röst och gungar vår son upp och ner i sin famn.

Jag vaknar från min dröm om dagen då vårt första barn föddes, jag försöker lokalisera vart jag är och minns att det var fem år sedan vår lilla Jaxton föddes. Jag funderar på varför jag vaknat, då känner jag att jag behöver använda toaletten. Jag reser mig så tyst jag kan, vilket inte är särskilt tyst, och vankar ut till badrummet. Varje natt… Tänker jag för mig själv med handen på min mage och suckar när jag stänger badrumsdörren om mig.

När jag går ut ur badrummet ser jag Jaxton stå i dörröppningen till vårt sovrum. Han har Milton under armen och sin vita snuttefilt i den andra handen. Den släpar på golvet.
”Jaxton?” frågar jag och han vänder sig om med tummen i munnen.
”Mamma…” han ser lite ledsen ut. Jag går fram och sjunker ner på knä på golvet framför honom.
”Vad är det min lilla älskling?” frågar jag och stryker hans kind men han bara skakar på huvudet.
”Ska du sova hos mamma och pappa?” frågar jag med lite mjukare röst. Då nickar han.

Jag tar tag i dörrkarmen för att ta mig upp men upptäcker att jag inte kan. Jag suckar och känner mig otroligt klumpig och stor.
”Mamma..?” frågar Jaxton och lägger huvudet på sned. Jag ger honom ett ursäktande och betryggande leende.
”Jag tror att mamma blivit lite för stor om magen…” viskar jag och låtsas fnittra lite. Jaxton ger mig ett litet fnitter tillbaka och gömmer halva ansiktet i snuttefilten.
”Mamma é tjockis om magen.” viskar han tillbaka och jag nickar.
”Kan du väcka pappa och säga till att mamma behöver hjälp?” Jaxton nickar och vandrar försiktigt in i vårt sovrum.

Jag kan se att han går runt sängen till Severus sida och sedan hör jag honom väcka sin pappa.
”Pappa? Pappa? Pappa.” Jag kan höra honom klättra upp i sängen, Severus mumlar något jag inte kan höra, Jaxton svarar med samma låga röst.
”Va?!” säger Severus och jag hör honom flyga upp ur sängen och komma mot dörren. När jag ser honom har han Jaxton i sin famn och han tvärstannar då han ser mig sitta på hallgolvet. Han är en magnifik syn i ett par svarta pyjamasbyxor utav siden, bar överkropp och vår son i famnen. Hans hår lätt rufsigt från kudden och hans ögon klarvakna.

Han sätter ner Jaxton på golvet innan han kommer fram till mig.
”Jag kommer inte upp…” mumlar jag genant och rodnar om kinderna, Severus släpper ut en lättad suck.
”Jag trodde det hade hänt något. Vänta så ska jag hjälpa dig upp.” Severus böjer sig, jag lägger min arm om hans axlar och han fäster sin arm om min midja innan han ger mig sin andra hand som jag tar ett stadigt tag i med min fria.
”Tre, två, ett och upp.” säger Severus och vi reser oss långsamt. Min kropp klagar på rörelsen. Jag ser upp på Severus, jag noterar att hans ansikte fått lite fler rynkor, att de redan befintliga rynkorna har blivit lite djupare och hans ögon har fått en blick som är något, något mer, än vad det funnits tidigare. Jag är den som är stel och inte kan komma upp från golvet men det är du min älskade som åldrats mer markant... Min stiliga man...

”Pheww…” pustar jag ut när vi kommit till sängen. Jag lägger mig ner och känner hur Jaxton klättrar över mina ben för att lägga sig emellan mig och Severus. Jag låter honom kura ihop sig innan jag lägger mig till rätta. Severus hand hamnar på min mage och våra fingrar länkas med varandra och mellan oss har vi vår lilla son med snuttefilt och drake i famnen. Jag ger honom en puss på huvudet innan vi alla slappnar av igen för att få lite mer sömn.



~Kapitel 45~

Jag känner vinterkylan i korridorerna, det blåser ilsket utanför de tjocka stenväggarna. Jag ryser till.
”Jumla kyla…” muttrar jag för mig själv och fortsätter att gå mot biblioteket med en trave böcker i famnen som jag fann på en bänk några korridorer bort. Mina klackade boots klickar dovt mot stengolvet i takt med att mina fötter rör sig. Jag slår upp dörrarna till biblioteket med en enkel rörelse utav min fria hand. Jag går fram till disken och lägger de sex, sju böckerna på bänken. Irma Pince ser upp på mig, hennes blick smal och hennes mun smalare.
”Fann dem i korridoren.” säger jag och hon nickar,
”Tack professor Snape. Tillskottet som spurtat fram här och där i skolan har fått våra hyllor att fyllas över. Jag måste göra något åt alla dessa nya, eh, gamla, eller ja nya gamla böcker.” säger hon med en ursäktande suck och tar böckerna för att placera dem i korgen bredvid hennes skrivmaskin.
”Ja, fast nya tillskott till våra elever och professorer är väl alltid välkommet.” Jag ser med ett leende på de studerande eleverna omkring mig, ”du har inte fått fatt på böckerna jag bad om?” frågar jag och rättar till min svarta kavaj. Irma stirrar ner bland sina papper,
”Jodå, jag har dem i en låda här,” hon böjer sig ner, ”ah, här.” Hon lyfter upp en låda på bänken med en lite för hög smäll för hennes eget tyckande. Jag nickar och hon nickar. Jag drar fram staven och lyfter kartongen från bänken och för dem framför mig i midjehöjd medan jag vandrar ut ur biblioteket och in i de mer avvisande korridorerna…
”God morgon professor Snape.” ekar min klass. Det är deras nionde vecka på Hogwarts och de är fortfarande lika storögda och nyfikna. Ett skede som elever allt för snabbt lämnar.
”God morgon elever, jag hoppas ni har ordentligt med kläder på er. Det är då ingen sommarvärme här inne.” säger jag med ett leende och det fnittras lite i klassrummet. Med ett drag utav min hand tänds alla ljusen i salen och sprakar häftigt. Jag öppnar kartongen och med en viftning utav staven börjar de delas ut bland eleverna.
”Jag har införskaffat helt nya böcker till er som vi ska arbeta med fram tills jullovet. Ni får bara låna dem. De ska lämnas tillbaka i lika fint skick som ni fick dem när ni går på jullov. Vad brukar jag säga?” Jag ser på mina elever i sina rockar med Slytherin och Ravenclaw emblem broderade på. I enighet säger de,
”Böcker är viktiga. Böcker är värdefulla. Böcker ska vara älskade.” Jag nickar nöjt och lutar mig tillbaka mot min kateder och korsar mina ben vid anklarna.
”Om ni slår upp böckerna på sidan tre så ska vi gå igenom innehållet, ställ gärna frågor…”

”Mamma, kom igen, jag é hungri´!” Jag vaknar av att Jaxton puttar på min arm. Jag rycks ur min dröm om vardagslivet och året då jag fick ha ettorna i Skötsel och Vård av Magiska Djur. Jag vaknar med ett leende redan fast på mina läppar.
”Mamma!” Jaxton bockar på mig och hans röst är rastlös.
”Jaxton! Låt din mor vara. Jag gör frukost åt dig.” ryter Severus plötsligt till och Jaxton tystnar. Han vet att han inte ska bråka med sin pappa,trots att Severus aldrig gjort något mer än att ge blickar och höja rösten då och då. Men, å andra sidan minns jag den auktoritet han för i klassrummet och han är ganska skrämmande om man inte känner honom så som jag gör. Han har en sorts karaktär som bara gör att man inte vill sätta sig upp mot honom. Min lilla professor...Jag ler mot hållet mina tankar far.

Jag ler mot Jaxton och petar honom lite försiktigt på näsan,
”Pop…!” ler jag ut, ”jag kommer snart gubben. Gå till ditt rum och ta på dig morgonrocken och tofflorna.” säger jag mjukt och Jaxton nickar innan han kilar iväg med Milton under armen och snuttefilten släpandes efter honom. Jag känner Severus hand på sidan utav min mage och hans läppar mot min tinning.

”God morgon hjärtat.” viskar han i mitt öra, ”hur mår du idag?” frågar han sedan. Jag lägger min hand ovanpå hans hand.
”Jag mår fint, lite trött bara men annars mår jag bra. Vad är klockan egentligen?” Severus ser på den lilla klockan på hans nattduksbord,
”Kvart i sju… Den där pojken är otroligt morgonpigg…” mumlar Severus något frustrerat och reser sig sedan ur sängen och börjar klä på sig.
”Jag tror att jag sover en liten stund till…” mumlar jag sömnigt och drar upp täcket till hakan. Severus kysser min panna innan han går ut ur sovrummet och stänger till dörren. Men han lämnar en liten springa så att Ezralié kan gå in och ut. Nu när sängen är ledig hoppar min älskade katt snabbt upp och kurar ihop sig vid min svank.
”Mmh… Natti natti Ezralié gubben… Ses, om någon timme…”

Det knackar på dörren till mitt kontor.
”Kom in.” Dörren öppnas och en utav mina elever från femte klass tittar in med blyga ögon. Jag stoppar ner fjäderpennan i dess hållare och ser upp från pergamentet på mitt skrivbord..
”Joanna, kom in.” säger jag med ett leende och reser mig från min stol. Hon vandrar in och dörren går igen bakom henne. Hon ser sig försiktigt omkring och jag kan inte minnas att hon någonsin kommit in i mitt kontor. Hon stryker bort sin blonda lugg medan hon går fram till mig.
”Vad kan jag göra för dig Joanna?” frågar jag och ser med värme på flickan som påminner om mig själv då jag var i den åldern. Jag pekar mot den lilla soffgruppen i hörnan och vi sätter oss, hon i den mörklila soffan och jag i den mörklila fåtöljen.
”Jag, umh, jag hittade något i biblioteket idag…” mumlar hon och stirrar ner i sitt knä där en bok ligger skyddad under hennes armar. Jag nickar och korsar mina ben,
”Vad var det du hittade?” frågar jag och ser på henne, hon drar ett djupt andetag och räcker mig boken som är bunden i svartläder. Jag tar emot den.
”Jag tror att det är meningen att du ska ha den.” Jag ser frågande på henne och öppnar upp boken. I innehållsförteckningen står ett speciellt kapitel ut, Sida 26-53; Ravenclaw som blev Slytherin genom giftermål står det. Jag går genast till den sidan och mycket riktigt. Där står mitt ursprungliga namn och mitt nya namn och det finns ett porträtt utav mig som sjuttonåring. Det knyter sig i min mage och jag slår igen boken. Bilden på mig som ung påminner mig om den kaotiska tiden jag genomled då jag förlorade mina föräldrar.
”Tack Joanna, något annat jag kan göra för dig?” frågar jag med ansträngd röst. Hon skakar på huvudet och reser sig upp.
”Umh, jag läste…” jag ser upp på henne, ”jag har hört ryktena om hur du och professor Snape hittade varandra, jag trodde inte det var sant och jag tänkte att ni säkert inte vill att alla ska veta…” mumlar Joanna generat och stirrar på sina fingrar. Jag ler mot flickan.
”Jag ska berätta en hemlighet för dig Joanna.” Hon ser upp på mig, ”det är ingen hemlighet hur jag och min man fann varandra. Jag är väldigt ärlig på den fronten. Men det finns många andra delar som jag är mindre öppen med. Men det var inte hemligheten. Vet du, att du är exakt så som jag var när jag var femton år. Känner du, att du blev placerad i rätt elevhem?” frågar jag lite försiktigt, Joanna skakar på huvudet.
”Känner du att Ravenclaw hade varit en bättre passform för dig?” frågar jag och Joanna nickar efter lite tvekan.
”Vet du varför jag har hand om Slytherin och inte Ravenclaw?” Joanna ser upp på mig och lutar huvudet på sned.
”Jo, jag är en Ravenclaw och jag kommer alltid att vara sann mot mitt elevhem. Men, i Slytherin kan jag göra mer nytta än i Ravenclaw. Här behövs mitt stöd och min kunskap, kanske min personlighet till och med, mest. Förstår du vad jag menar?” Joanna skakar på sitt huvud så att de blonda lockarna fladdrar från sida till sida, ”vad jag menar är att du kanske platsar bättre i Ravenclaw men du kanske behövs mest i Slytherin?” Joanna ger mig ett leende och ser mig sedan i ögonen,
”Professor Snape, jag vet att jag inte har någon rätt men, jag vet att du håller bokklubbar för Ravenclaw elever som vill studera latin på sin fritid och även bokklubbar för nöje… Skulle, skulle jag kunna få vara med?” Jag ser på Joanna,
”Du vet vilken standard jag sätter, om du känner att det är något du verkligen vill så är du jätte välkommen nu på torsdag klockan fem utanför biblioteket. Vi ska börja med en ny bok så det passar jätte bra just nu.” Joannas ansikte skiner upp och hon nickar ivrigt,
”Du vet, du påminner mig väldigt mycket om Linn när hon brukade låna böcker från mig i bokhandeln.” Joanna himlar med ögonen,
”Tekniskt sätt är det hon som liknar mig eftersom att jag är storasyster och hon är lillasyster.” svarar Joanna och jag skrattar lite lätt,
”Du har så rätt. Iväg med dig nu, det mörknar snart och du borde vara med dina vänner.” Joanna nickar och tackar innan hon lämnar mitt kontor. Jag låser dörren och placerar mig i fåtöljen igen med boken i mitt knä, jag börjar bläddra…

Jag slår upp mina ögon, något har väckt mig. Jag ser mig omkring men rummet är tomt och stilla. Då känner jag vad som väckt mig, mitt ofödda barn dansar runt i min mage ännu en gång.
”Jaha, då är det morgongymnastiken som är igång där inne då ja…” mumlar jag och sätter mig upp. Ezralié jamar lite irriterat över att bli väckt ur sin tupplur.
”Hörru latmask, det är dags att gå upp nu förstår du.” Katten stirrar på mig med sina orangeröda ögon och sträcker på sig.

Jag vandrar ner för trappan och in i köket där det står kvar disk från frukosten på bordet. Jag suckar och himlar med ögonen innan jag kliver över ett leksakståg och börjar göra te till mig själv medan jag hummar och nynnar på en gammal visa som min mamma brukade sjunga för mig på kvällarna innan jag skulle sova. Den lilla växande människan i min mage lugnar ned sig och verkar lägga sig till rätta.

Jag kan höra Jaxton skratta utifrån tomten,
”Gö´de igen, gö´de igen pappa!” utbrister han och jag upptäcker att bakdörren står lite på glänt. Jag lyssnar medan min man utför magi som får min son att kikna utav skratt. Det är ett underbart ljud och jag gissar på att Sev antingen får min lilla son att sväva eller så använder han patronus formeln. Jag smuttar mitt te, ser dammet virvla i solljuset och hör min familj roa sig.

Jag reser mig från köksstolen när mitt te är slut men jag hinner inte ens släppa taget om stolsryggen innan tekoppen faller ur min hand och krossas mot golvet medan min mage drar ihop sig och jag vrålar till. Nu, nu, nu. Det händer nu! Jag försöker andas genom smärtan jag känner skjuta genom min kropp. Mina knogar blir vita när jag greppar stolsryggen. Jag böjer mig framåt ännu en gång när nästa smärtvåg kommer och denna gång vrålar jag till av smärtan och i nästa sekund känner jag Severus armar stötta upp mig.

”Hjärtat?!” Jag hör paniken i hans röst. Jag ser upp på honom genom hårslingorna framför mitt ansikte. Han har Jaxton kramande om sitt ben.
”Det… Det är dags nu.” hasplar jag ur mig med flåsande andetag och det tar ett par sekunder innan Severus registrerar vad jag säger. Han hjälper mig att sätta mig ner på stolen igen.
”Kom ihåg att andas,” säger han till mig, ”Jaxton stanna med din mamma. Lämna inte hennes sida.” säger han och Jaxton släpper taget om hans ben och ställer sig bredvid mig. Severus försvinner lika hastigt som han kom.

Jag kämpar mig genom ännu en sammandragning och ännu en, sedan kommer Severus tillbaka med Coraline, Joshua och Felix i släptåg. Han har även en väska i sin hand. Han ställer väskan vid dörren och hukar sig ner. Jag vet inte exakt vad han gör, smärtan är så intensiv att jag inte kan fokusera.
”Jaxton, nu måste du vara en stor pojke. Coraline och Joshua kommer stanna här med dig. Du kan leka med Felix och äta hur mycket glass du vill. Men du måste sköta dig och vara en duktig pojke.” Jag hör vagt vad Severus säger och kan i ögonvrån uppfatta att Jaxton nickar och går fram till Joshua som genast plockar upp honom i sin famn.

Coraline hukar sig vid min sida,
”Vi tar hand om allt här hemma och om Jaxton, oroa dig inte för något.” säger hon betryggande och jag nickar flåsande. Severus greppar väskan och greppar sedan mig.
”Det kommer gå bra…” mumlar han, men jag känner rädsla sprida sig. Rädsla för att få en lika lång och smärtsam födsel som då vi fick Jaxton. Vi går ut ur ytterdörren… Det sista jag hör innan dörren stängs är Jaxton ropa på mig med ledsen röst.

Psst..! Överraskning i första inlägget..!

Åh, det känns så sorgligt att det snart är slut men kapitlet var helt underbart!

Visst känns det sorgligt... Men kan ju hända att någon gång i framtiden skriver jag något annat om Förbjuden Romans. Kan hände, kanske kanske inte. Vi får se. Men för nu så kommer det ta slut efter denna är upplagd.
Men är så glad att du gillade kapitlen

Jag hette förut Mr.Lupin men är nu tillbaka och har läst ikapp kapitlena jag missat!
HELT UNDETBARA!