Flygande giraffer!

Mattias kramade mjukt om henne. "Såja" mumlade han. "Det är okej att gråta, David är inte här, han är ute och leker".

Pojken fnyste. "Nej, du ljuger, du har ingen far! Du är en horunge!" sa han hånfullt och skulle just ge sig på flickan då kråkorna kom. Barnen skrek och sprang iväg, troligen hem till sina föräldrar. Men flickan stod ensam kvar och såg ner i marken, höll krampaktigt i sina händer. "Tack" mumlade hon.

Elionora släppte ut allt vilket hon behövde, år av hemskheter. Ända sedan hon var en liten flicka och sedan åren med Karl. Hennes lyckligaste tid fram tills nu var fattigstugan och de gånger Mattias funnits med henne.

David visste att han skulle hamna i trubbel sedan men brydde sig inte. Han tackade kråkorna och kom fram till henne.
"Ingen orsak, jag heter David. Vad heter du? Varför sa de att du var häxa? Är du det?" sa David nyfiket och glatt, han tyckte det var underbart.

Mattias sa inget, bara kramade om henne, hyschade lågt och strök henne över ryggen. Gjorde allt för att trösta henne. Tillslut mumlade han "Allt är bra nu, jag finns här, jag älskar dig".

Flickan såg upp på David med sina stora gröna ögon. "Jag heter Rachel...". Hon var sedan tyst en stund igen, tydligt ovan att prata med någon annan. "Jag är ingen häxa...Men man sa att min mor var det....Byborna gjorde sig av med henne". Tårar dök upp i ögonen. Hon bodde ensam med sin far, de båda var nedsedda på av alla då det sades att de var häxor.

Elionora slutade efter ett tag och det kändes bättre än vad det gjort på åratal. Trött vilar hon huvudet mot honom.

David såg på henne och la armen om henne.
"Men det är ju bara bra att ha krafter som ingen annan." han funderade en stund och log mjukt.
"Vill du träffa Herkules?" frågade han sedan för att få henne sluta att gråta.

Mattias kramade än om henne och slöt ögonen. "Såja, vill du ha något att äta? Värktabletter?" undrade han.

Rachel drog sig skrämt undan från David då han la armen om henne. Det syntes att de andra barnen varit på henne tidigare. Hon torkade sakta sina tårar och nickade sakta. "Jag kan väl se honom...". Hon hade inget annat att göra, och David verkade vara snäll. Hon drog undan sitt hår och började sakta gå mot stallet.

"Värktabletter och det där teet." sa hon slött och la sig mot kuddarna igen med rödgråtet ansikte.

David rörde henne inte mer utan tog henne till stallet och ropade på Herkules.
Herkules kom ut och David presenterade dem för varandra och log.

Mattias nickade och hällde upp mer te och räckte det och några tabletter till henne. "Här, det borde räcka för idag".

Rachel kom med honom och log då hon såg Herkules, försiktigt klappade hon honom. "Så fin han är" log hon.

"Tack" sa Elionora och svalde innan hon föll ner bland kuddarna igen.
"Kom" sa hon och sträckte ut armarna.
"Jag vill somna i din famn." sa hon sömnigt och gäspade.

"Ja, visst är han? Vill du rida? Herkules undrar." sa han och log mot flickan och undrade när det var mat, så kunde han ta med henne, hon såg ut att behöva.

Mattias log och kom ner på sängen och drog in henne i sin famn. "Det gör jag med nöje" mumlade han och kysste hennes panna och andades lugnt och stillsamt, han var mycket fridfullare än på länge.

Rachel såg på Herkules och sedan på David. "Han undrar? Men han är ju en häst..." sa hon bara en aning förvirrat då hon inte visste om Davids gåva.

Elionora log innan hon kysste honom en sista gång och somnade sedan tungt. Hon var utmattad av alla känslor, te och värktabletter.

David nickade och log.
"Men hästar kan tala de med. Jag är en särling som mor och far, jag kan tala med djur." log han mot henne.