Från olika världar!

Sol låg stilla och andades i jämn lugn takt allt för att samla sina krafter. Hon kände sig otroligt seg i skallen och så fort hon började tänka på något var det som utom räckhåll för henne.
Konversationen om henne gjorde henne inte klok, Morgana släppte henne, varför visste hon inte? Men uppmanar sedan Yuu att döda henne igen. Eller förra gången var det Alexis som sagt åt Yuu att döda henne. Hade de någon sorts tävling om vem av dem som var mest övertalande mot Yuu eller?
Dock låg hon orrörlig kvar, hon tänkte inte dö absolut inte. Rörde hon sig skulle de märka att hon var fri vilket skulle få henne fast igen. Så istället gjorde hon de hon ansågs smartast i denna situation, blundade och lät kraften skydda henne så gott hon kunde. Vad Morgana ville få ut av det hela visste hon inte, men hon visste att Yuu inte kunde fejka som förra gången, om han ens ville det. Hon tvivlade på det, hon tvivlade inte på att han kunde och skulle döda henne utan den minsta känsla. Inte där han var nu, inte i sitt tillstånd. Den Yuu hon försökt locka fram, den som fanns där var borta.
Sol visste inte om skyddet var tillräcklit, det var inte bra som förr. Hon visste inte ens om det var rätt drag, borde hon göra annorlunda än att fejka sin död? Eller borde hon? Ja vad? Hon var förvirrad och hatade allt ludd i hjärnan.

Morgana satte sig på bordet som Yuu legat, hon korsade benen och var nyfiken på vad Sol skulle göra nu och om Yuu verkligen skulle döda henne, hon ville se om han hade några spärrar och om han var så ond som han sa.
"Det ser lovande ut" sa Alexis och såg sedan på Morgana.
"Men hur vet jag att ni inte planerat det här ihop?" sa han och gick närmare henne och hon såg på honom.
"Det vet du inte" svarade hon enkelt och han tog tag i hennes arm.
"Jag litar inte på dig! Och jag gillar inte att du leker dina lekar" sa han och drog hennes arm bakom hennes rygg och hon himlade med ögonen, det var inte som om Arthur hade gjort det inte innan, Morgana ställde sig på golvet och lutade sig bakåt och skallade honom, hon hörde Alexis svära och hon trängde undan smärtan i bakhuvudet och ökade skydds magin runt sig, Alexis skulle inte kunna komma nära henne. Morgana log kallt mot Alexis när han blödde innan hon vände sig mot de andra två för att se vad de skulle göra och vad Alexis skulle göra. Hon satte sig ner på borde igen och korsade åter benen och studerade miljön, hon var nyfiken på hur det här skulle utvecklas, och så länge hon var säker var hon nöjd och med den magin hon hade var hon säker, så länge hon var varsam.

Sols reaktion var snabb och en ren självbevarelsedrift, hon tänkte inte dö. Inte här och nu och inte av Yuus hand.
"Idiot." väser hon mellan tänderna och hennes gula ögon glimmar farligt till. Hans ord hade varken gjort henne rädd, ledsen eller sårad utan vred. Vred att han var så vek att inte kämpa mot det inom honom. Vred för att han valde den enkla vägen.
Så hon tar tag i hans knivhand och låter sin hand kännas som glödande järn, även kniven.
"Släpp." morrade hon fram och känner med ens golvet eller hela rummet gunga, skaka till.
Sol stelnade till men släppte honom inte, vad var nu detta? Hon hade inte varit med om något liknande innan. Men hon höll masken, så som allt var planerat av henne.
"Nå?" sa hon endast och mötte Alexis blick för en kort stund. De kunde ta att det var hon, de kunde inte. Men hon hade kommit upp på fötter och höll undan Yuu samt försökte hålla balansen.

Morgana såg på dem båda, hon förstod att Yuu verkligen gillade det, han njöt av varje sekund, och hon förstod att Yuu inte skulle tveka att döda någon, så hon visste att hon skulle få vara på vakt runt honom, men det gjorde det också det hela mer intressant.
Hon skulle just säga något till Alexis när allt började skaka, hon tappade balansen för en kort sekund och höll på att ramla av borde men hon fann den snart, det kändes som om någon öppnade en reva mellan världarna, som om de tänkte frige djävulen. Hon såg på Alexis som log roat och hon förstod att han visste vad som hände och hon var inte direkt förvånad. Hon hade blivit förvånad om han inte visste vad som skedde. Morgana satt lugnt kvar på bordet och väntade på vad som skulle hända, hon visste att Alexis skulle döda dem alla om de stannade här, hon ville inte dö, det fanns en gräns för över hur nyfiken hon kunde va, hon ville inte dö igen, hon hoppades att komma gem en dag och ta över tronen. Morgana reste sig upp och började gå mot dörren när hon stötte ihop med en barriär, något som till och med förvånade Alexis som kände på barriären och Morgana log över att han också var förvånad men hon visste inte vad som skedde och hon hoppades att de skulle komma ur det levande, iallafall hon.

Sol knuffades ner, men det är inte det hon förvånar sig över. Varför skulle hon ens förvånas över detta? Det är inte heller världen som rasar samman ty det verkar vara på sin plats. Utan Yuus ord, vad trodde han egentligen? Självfallet visste hon att han varit med om smärta förr och detta hade bara varit något för att rädda sig och vinna tid.
Sol kunde mer och hade kunnat gjort honom mer illa, dödat honom med. Men nej, hon kunde inte, hon brydde sig för mycket och såg fortfarande den fina lilla pojken i honom.
Mer hann Sol inte reflektera över detta då taket började rasa in. Hon svor och kom upp på fötter medans Alexis försvann med Yuu som en hund efter sig.
"De borde verkligen slå sina påsar ihop de två." muttrade Sol och kastar en blick på Morgana.
"Tack." sa hon då kvinnan faktiskt lossat hennes rep även om det säkerligen inte var i ett snällt syfte. Hon hoppar från ännu en spricka och försöker ta sig ut ur rummet, att vara i ett hus när marken skakade som om helvettets portar var öppna verkade vara idiotiskt.

Morgana såg på Yuu när han sprang efter Alexis och kunde inte låta bli att le, det kändes snarare som de lekte en lek än ville döda varandra, eller kanske var det så de såg det, som en lek.
Morgana vände sig mot Sol när hon pratade och nickade endast som svar, hon såg hur Sol började ta sig ut ur rummet och Morgana övervägde att följa efter, hon kunde inte stå kvar här hela tiden. Hon började gå mot utgången när allt plötsligt försvann under henne, allt blev svart för att sedan bli bländande vitt, hon undrade vad som hände, det var inte så här man dog, det visste hon, nej det här var något helt nytt, en okänd känsla för henne. Det var som om hon föll i en oändlighet, kanske hade hon ramlat ner i en spricka i huset, kanske föll huset ihop över henne, men då borde hon slagit i marken redan.
Just då kände hon hur hon slog i något med en duns, det var inget hårt hon landade mot, utan något mjukt. Hon öppnade ögonen och såg att hon landat i en säng och log, ja hon valde en bra plats att landa på. Hon såg sig omkring, inget raserat hus, inga skakningar, nej hon var någon helt annan stans, hur hade det gått till? Hade hon drömt alltihop? Nej hon var inte i sitt rum i Camelot, nej det här var någon annans sovrum, förvirrat satte hon sig upp och såg sig omkring, det var olikt rummen hos Cain, så hon misstänkte att hon inte var kvar i samma värld ens, hon hann knappt reagera innan någon höll fast hennes armar bakom ryggen, hon hade inte sett eller hört någon komma.
"Vem är du?" viskade en röst i hennes öra och Morgana log roat, det verkade som om hon endast hamnade i trubbel sen hon vaknat till liv igen.
"Mitt namn är Morgana" sa hon och satt stilla och väntade på att personen som höll fast henne skulle göra något, hon visste att det inte var någon mening att försöka slita sig loss.
"Vad gör du i mitt rum?" frågade rösten och hon himlade med ögonen, som om hon hade svarat ärligt på det om hon vetat, men nu när hon inte visste kunde hon vara ärlig.
"Jag försöker lista ut det också, för en stund sedan var jag mitt i en jordbävning och höll på att bevittna ett mord, och nu är jag här" svarade hon och personen bakom henne släppte hennes armar för att gå runt och ställa sig framför henne. Morgana masserade sina handleder och granskade mannen framför henne och log, han såg bra ut, han var lång och muskulös, men det som hon fann mest attraktivt var ögonen, de skvallrade om att det här var en person med livserfarenhet och någon som visste hur man hade roligt.
"Vad vill du?" frågade mannen och hon reste sig upp och log mot honom.
"Jag vill hem till min tron" sa hon sakligt och mannen log som om han trodde hon skämtade.
"Du skämtar inte?" sa han tillslut och hon fnös.
"Ser jag road ut? Jag väcktes till liv igår, hamnade i en okänd värld och ja för en kort sekund sedan ramlade jag ner i din säng och nu pratar jag med dig" sa hon och mannen granskade henne.
"Du är en häxa" sa han och hon höjde ett ögonbryn.
"Det är ett avskyvärt ord, jag föredrar magiker" svarade hon och han nickade.
"Du kommer passa in här, välkommen till Mystic Falls, mitt namn är Damon" sa han och hon log.
"Angenämt att träffas Damon" svarade hon endast, hon visste inte vad han menade med att hon skulle passa in, men så länge hon inte fann sig i livshotande fara var hon nöjd, och hon tänkte inte försätta sig i mer problem än vad som var nödvändigt. Hon såg på Damon som fortfarande verkade förvånad över att hon var där och över att hon verkade en aning förvirrad.
"Jag tror det är bäst att du tar och berättar det här ifrån början" sa Damon och slängde sig ner i en fåtölj och Morgana satte sig åter ner i sängen och korsade benen, hon började berätta om vart hon kom ifrån, vad hon ville gör, hur hon dött och allt som hänt efter det.

Sol bestämmer sig för att sin plan att ta sig ut var den bästa. Det hela går dock inte så lätt som hon hade hoppats. Att ta sig fram snabb, undvika fallande saker och hoppa undan sprickor var inte det lättaste. Då hon äntligen når ytterdörren och tar i handtaget känner hon hur en kraft drar henne bakåt. Hon omfamnas av ett starkt vitt ljus och allt försvinner om henne. Exakt allt, ljudet, allt omkring henne, skakningarna. I någon sekund eller några minuter, hon visste inte hur länge hon befann sig i detta.
Men sedan kommer allt åter som en blixt från klar himmel och hon landar hårt på marken. Sol ligger bara stilla och flämtar ett tag men hon märker att något är annorlunda, marken skakar inte mer.
Hon tar sig försiktigt upp till stående ställning, var hon är vet hon inte men hon är definitivt inte i Jezebels värld. Hon står på en gräsmatta, en ovanligt fin och välvårdad en med gångar av grus om henne, då hon höjer blicken ser hon järnrör stående i marken som ger ifrån sig ett skarpt ljus. Det är ingen där, men ändå är det inte tyst, men det är inte fåglar och människor hon hör, utan ett fasligt ihållande och nästan surrande ljud.

Morgana slutade berätta och Damon såg på henne.
"Det var en story det" sa han och hon skrattade.
"Så kan man också svara" svarade hon och reste på sig för att sträcka på sig, hon hade pratat en bra stund, hon hade självklart ändrat storyn så det såg ut som om hon var offret, vilket hon delvis var då Urther aldrig sagt vem hon var, de hade också anfallit henne först, men hon hade inte direkt talat om allt hon gjort.
"Låt oss få något att dricka" sa han och hon nickade, Damon öppnade dörren och hon följde efter honom ut ur rummet och ner för trapporna till ett stort vardagsrum, Damon visade henne till ett högt barbord med stolar och hon slog sig ner.
"Vad kan jag bjuda på?" frågade han och ställde sig på andra sidan bordet.
"Jag vet inte vad som finns här så ge mig något du gillar" sa hon och han log och blandade ihop en drink och räckte över glaset, Morgana tog emot det och smakade, hon nickade mot honom med ett leende för att visa att hon var nöjd.
"Är det här den nya?" frågade en okänd röst och hon vände sig om för att se en annan man stå där.
"Min bror Stefan" sa Damon och lutade sig mot honom.
"Lillebror?" sa hon och han nickade. "Jag har en jag med, irriterande saker"
Damon log roat och såg sedan på Stefan.
"Den här landade i min säng, special leverans" sa han och Stefan fnös bara innan han gick förbi utan att hälsa och hon himlade med ögonen och vände sig sedan mot Damon som log och drack sin drink han med.

Sol hade tagit sig från det lugna gräsbetänkta området, det som människor i vår tid skulle kalla park och natur. Sol tyckte det snarare var en kopia av naturen, så som många rika herrgårdar brukade ha vid sig i sin tid.
Hon gick längst något som hon såg som gata, en gata med grå slät sten konstigt nog. Sol såg sig intresserat om och förstod att hon befann sig i en annan tideräkning, ännu ett hopp fram i framtiden.
Människorna som passerade henne kastade långa blickar efter sig. Troligen var det inte så vanligt med skjorta och byxor i gammalt typsnitt och bara fötter.
Hennes första verkliga reaktion var dock då hon kommer ut på en mer trafikerad gata, stora monster som lös och lät illa far om varandra. Människor var inuti dess mage och såg förvånansvärt levande ut. Hon tar ett steg ut, kunde stoppa ett av monstren bara för att se vad det var. Men tydligen var det helt fel sak att göra, monstret stannar och börjar låta förfärligt. Ut genom monstrets mage sticker ett mansansikte ut och börjar svära åt henne. Så oförskämt, när hon bara försökte rädda hans liv.

Morgana ställde ner drinken och Damon såg på henne.
"Tål inte mer?" sa han och flinade och hon höjde ett ögonbryn.
"Jag har druckit vin sedan jag var fem år, så nej det påverkar mig inte, jag är snarare uttråkad, en ovana jag har" sa hon och han nickade förstående.
"Ja då är det kanske bäst att vi underhåller damen" sa han och gick runt baren och mot dörren. "Jag kanske bör visa dig staden"
"Det vore intressant" sa hon och gick efter honom och han såg på henne.
"Vi bör nog däremot skaffa nyare kläder till dig" sa han och hon log mot honom och han tog fram ett underligt fordon, hon såg på det.
"Se det som en häst" sa han och startade fordonet som lät en del, men inte lika mycket som hon trott, han gav henne en hjälm och hon såg undrande på honom innan hon satte sig bakom honom på fordonet och han körde iväg. Hon hade händerna runt hans midja och det gick fortare än något hon upplevt innan, det var en härlig känsla men hon föredrog att rida för då hade hon kontrollen.
De kom in i staden och stannade utanför en butik och gick in.
"Hejsan Damon" sa kvinnan bakom kassan och Damon log mot henne och visade sedan Morgana vad som var modernt och hon tog ett par byxor och några toppar, det var annorlunda mot det som hon brukade ha men det passade henne, hon gillade hur de åtsittande kläderna gjorde att man så hennes former och det gladde henne. Hon gick ut ur omklädningsrummet och Damon såg på henne med ett roat leende.
"Ja du vet vad som passar dig" sa han och hon nickade.
"Jag är en dam, det är mitt jobb att veta" sa hon och han log och betalade för det och de lämnad butiken.
"Låt mig presentera dig för några vänner jag har" sa han och de gick mot ett ställe som hette the Grill och hon såg undrande på det, men de gick in.