5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Loggar in och ser två kapitel!! Superbra!!

RYANNAH RYANNAH RYANNAH FTW!!!!!♥

Hur fan kunde jag glömma att bevaka denna amazing ff!? Gah, blir sur .. Men allvarligt TVÅ HELA UNDERBARA Kapitel ♥

NÄSTA KAPITEL NU OMR OMR FÖRLÅT FÖR ATT JAG HAR VARIT INAKTIV MEN KOMIGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej. Nu har jag sträckläst alla kapitel som jag har "missat" och omr. Kan inte förstå att jag ens TÄNKTE på att Savannah och James skulle funka tillsammans! Ryannah forever!!♥

Tack mina underbaringar. Era kommentarer och era fina ord gör mig till världens lyckligaste fanfiction-författare! Stort tack till er ♥

31 December

- Albus perspektiv -

Jag visste hur nervös hon var - Savannah. Jag menar, hon hade sneglat oroligt i vartenda reflekterande föremål som vi passerat sedan vi lämnat huset. Faktum var att jag sett just detta beteendet hos henne hundra gånger förut - runt James.

James... Jag tänkte tillbaka på hur han bett om förlåtelse till mig tidigare under dagen och visst, James och jag hade aldrig varit särskilt bra bröder, men det hade verkligen betytt mycket för mig att höra honom säga att han accepterade mig för den jag var. Fast jag var inte blind och jag kände Savannah utan och innan - jag hade sett hur det var något hon inte berättade för mig. Det var något med hur James bara gått rakt förbi henne... Sanningen att säga så hade jag inte riktigt koll på vad som hänt mellan dem. Jag visste att de strulat runt innan, men nu? På något sett kunde jag inte riktigt tro på att Savannah bara släppt James sådär, en gång för alla, av ingen anledning.

"Vanna?" sade jag där vi gick ner för gatan mot Ryans hus. Jag gick i mitten med ena handen i Antonios och andra i Savannahs. Hon såg upp på mig. "Hur är det mellan dig och James nu?"

Jag såg hur det där mörka, smärtsamma dök upp i hennes blick igen och jag önskade att jag kunde läsa hennes tankar. Hade min bror gjort något för att såra henne kunde det kvitta hur accepterande han var om min läggning...

"Åh, inget", svarade hon efter en stund, men jag kunde se hur hon började pilla lite med sitt hår med sin fria hand - hon ljög.

Antonio gav min hand ett lätt tryck och jag kände hur lyckan över att ha honom där - i England, vid min sida - gjorde sig påmind. Hur skulle jag klara mig utan honom när han åkte hem igen? Jag tryckte snabbt bort tanken. Det fick jag ta itu med då. Vad gällde Savannah så nickade jag bara till svar, men hon såg ut att vara djupt försjunken i tankar. Dessutom ville jag inte pressa henne att berätta för mig om hon inte ville. Hon skulle berätta för mig när hon kände sig redo, det visste jag.

- Savannahs perspektiv -

Så fort jag lyckades glömma bort James, om så bara för en sekund, så hittade universum ett nytt sätt att påminna mig om vad jag gjort. Antingen i form av att han ignorerade mig som han gjort tidigare, eller så var det någon som tog upp Quidditch, eller sade hans namn... Och så var det ju min personliga favorit - Albus som lade näsan i blöt. Missförstå mig inte, jag älskar honom, men var han tvungen? Tack och lov så släppte han det relativt snabbt. Inte för att det hade så stor betydelse egentligen; fröet var redan planerat.

Ångest, glädje, nervositet, förväntan, illamående - det var bara några av alla de saker jag kände på vägen mot festen. Jag skämdes för vad jag gjort och jag ville inte behöva förklara mig för Ryan för jag visste att jag utan tvekan skulle förlora honom då. Kanske skulle jag bara gå hem igen och skjuta upp det hela lite till...?

"Där är det, Westford street", sade Albus plötsligt och pekade upp mot en villa längst gatan.

Jag rynkade på pannan. "Det är ju alldeles tyst. Är du säker?" sade jag.

Albus dubbelcheckade med brevet jag fått. "Japp. Kom nu." Han började gå upp för uppfarten och nu kunde jag svära på att jag skulle spy när som helst. Vi klev upp för de tre trappstegen till ytterdörren och knackade på. Ingen öppnade så vi steg på och just som vi klev över tröskeln slog den dånande musiken mot oss som en våg. Det slog mig att han lagt en tystnadsbesvärjelse över huset, vilket i och för sig var väldigt smart av honom. Jag log och vi såg oss omkring. Det kryllade av elever från femte årskursen och uppåt. Jag kunde skymta någon med rött hår längre in och tänkte att det kanske var Rose, men hann inte gå och se efter för i nästa sekund hörde jag hur Albus utbrast, "Ryan! Tja! Ingen öppnade så vi gick in, jag hoppas det är--"'

Men Ryan svarade inte honom. Han verkade inte ens ha hört honom för han fortsatte bara rakt fram i rask takt. Albus såg förbryllad ut och jag hann knappt uppfatta vad som hänt förrän han nått fram till mig och fattat tag i mitt ansikte. Sekunden senare tryckte han sina läppar mot mina. Jag frös till utav chock och hörde hur en liten, liten röst protesterade någonstans i bakhuvudet, men den överröstades av euforin som fyllde upp hela min kropp.

Jag kysste honom tillbaka - hungrigt och med den tillfälliga känslan av att det inte fanns någon morgondag.

Åh... Ryannaaaaah ;_;
I'm dead....♥

Åååååååååååååååååååh ♥ Mer! Pleaseeeeeeee! Savannah måste berätta för Ryan om hon och James ... :c

Ja jaa JAAAAAAAAAAAAAAAA!
SÅÅÅÅ BRAAA

Du skriver galet bra och jag älskar det så mycket ♥
Ryannah ♥