ORS

Jag drar upp dörren och börjar gå mot Lindas säng.
"Lugn nu", viskar jag tyst till mig själv men Cornelia kan också höra det. Jag trycker hennes hand.

Det ser förfärligt ut. Ett öppet hål i magen avslöjar att hon har varit med om något hemskt. Jag slår händerna för ansiktet. "Jag kan inte se!" Skriker jag och vänder mig bort.

Jag kramar om Cornelia.
"Hon mår bra, hon mår bra... Såja, allt är okej, hon mår ju bra", jag försöker låta lugn, och för en gångs skull lyckas jag.

När jag vackanr så är jag i min sovsall . jag har ont lite överallt men inget farligt. Jag går ut i sällskapsrummet men ingen är där. Då kommer några tredjeårs elever in och pratarom att Linda har vaknat. Jag byter snabbt om och skyndar till sjukflygen. Väl där ser jag att Cornelia och Brian redan är där. "Jag kan inte se" skriker Cornelia och vänder sig bort. Jag springer klumpigt fram till Pling och ser ett öppet håll i magen "Är du okej?" undrar jag

Hans kram känns betryggande, jag vänder mig sakta om och tvingar mig själv att kolla på Pling. "Vad har hänt henne?" Viskar jag. Madam Hazel kommer gående med en skål i handen fylld med rykande het soppa.

"Hon mår bra", Madame Hazel står på andra sidan utav sängen.
"Sömn är ett bra tecken, och nu verkar det som om hon somnat igen."

Jag ler mot Hazel och går närmare Lindas säng.

"När kommer hon vara helt frisk?" frågar jag Madame Hazel

Brian går närmare, men jag stannar på avstånd. Hur vågar han? Hon är ju helt uppriven. Jag stirrar på Madam Hazel.
"Hon kommer väl bli bra?" Frågar jag henne.
"Ja, det kommer hon antagligen."
Jag blir alldeles kall, ANTAGLIGEN?!

Jag lägger min hand på hennes kind. Kall.
Hennes ögon är slutna och om man bara ser dem kan man tro att hon sover helt fridfullt, att hon är ett barn som aldrig blivit utsatt för något.
"Jag måste prata med er", jag vänder mig inte om när jag säger det, utan står kvar med min hand i hennes.

Jag ställer mig brevid Cornelia och kramar om henne "hoppas verkligen hon blir frisk snart" säger jag till henne.