Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Niel lämnade Mona på sjukan, där de tog väl hand om henne. Så gick han till Mynt-makaren. Han fick en hell säck med mynt som han sedan släpade tillbaka till sjukan.

Mona märkte knappt vad som hände runt henne längre. De som jobbade där la henne i en säng med flera filtar. Samtidigt som de långsamt matade ner henne med en soppa osm skulle göra henne varm.
"Hon hade tur" berättade en sköterska för Niel då han kom tillbaka. "Lite längre tid och hennes fingrar skulle nog ha blivit så frusna att det dött".

Niel nickade allvarligt och satte sig på en stol och väntade på att Mona skulle bli varm.

Mona hade vaknat upp lite, det stack nu i hela hennes kropp då hon började bli varm. Hon skakade och spillde nästan ut större delen utav soppan på sig själv. Men tillslut lyckades hon få kontroll över skakningarna.
"Niel" mumlade hon då hon såg honom på stolen. Hon satte sig upp lite i sängen. "Jag försökte göra det för att jag älskar dig" viskade hon.

Niel nickar kort. "Är du bättre nu?" muttrade han oroligt.

Mona nickade. "Ja...". Hon satte sig upp mer och gned sina händer som var väldigt bleka. "Snälla var inte arg på mig" bad hon sedan. Hon älskade honom så mycket att det bara gjorde ont.

Niel ryckte undvikande på axlarna. "Jag är skitsur på dig." sa han och log sitt leende, lika litet som vanligt.

Mona såg skamset ner i täcket hon hade på sig. "Förlåt..." viskade hon igen. "Jag vill mer än allt annat vara med dig...Men jag vill att du ska leva också": Hon lyckades ställa sig upp även om hon darrade som ett löv.

Niel såg oförstående på Mona. "Lägg dig, du behöver vila! Du kommer inte resa till kungen på första taget!" konstaterade han bestämt och puttade lätt ner Mona i sängen igen.

Mona föll utan att kunna göra något motstånd och landade i sängen. Hon drog täcket upp till hakan igen. "Jag vill inte åka tillbaka" viskade hon. "Men jag måste". Hon la ner huvudet och blundade lätt, och innan hon visste det själv somnade hon.