And what about home? [Rollspel]

Janice lyser upp vid varulvens minne. Hon tycker händelsen är humoristisk. Ulvarna i hennes värld brukar inte ens komma i närheten av mänskliga levande varelser utan att slita dem i bitar. De äckliga varelserna har inte ens en personlighet. Janice ler så att de spetsiga huggtänderna blottas.
"Vad roligt att få höra din syn på saker och ting." Säger hon känslolöst, även om hennes leende fortfarande är kvar, till Jake.

" det där var ett minne inte ens ni behövde se, jag ville inte att hon skulle bli vampyr, springa iväg med Edward och hans familj, hon skulle bli en själlös demon. Vi hade vart vänner så länge då, och hon skulle bara rinna ur mina hännder!" sa Jake. Han tittade på henne, men han visade inte ilska utan han visade att han var ledsen. Jake satte sig ner, han ville inte stå när han vart påmind om det minnet!

Janice möter blicken. Med samma leende.
"Behöver vi se något av dessa minnen?" Undrar hon och Dumbledore ser på henne.
"Då kan vi väl ta ett av dina minnen härnäst, Miss Andersen?" Undrar den gamle. Janice nu nästan psykotiska leende bleknar inte.
"Om du hittar något intressant." Svarar hon med glödande ögon och rummet försvinner framför henne.

Jake tittar på henne fortfarande. Men rumet snutar och dem är i ett nytt minne nu.

När ett nytt rum blir synligt blir Janice smått förvånad. Hennes leende blir snett istället för psykotiskt.
"Du sa något om själlös, eller hur Jacob?" Undrar hon och tittar bort. Hennes egen röst ekar plötsligt i gångarna. Fast den låter fjärran.
"Nu då Jani, vad ska vi göra nu?" Frågar rösten, Janice röst. Det stör henne lite grann att hon använder sitt smeknamn på henne själv. Ett rop.
"Hitta vampyren!" Nu minns Janice vem det är.
"Greven." Muttrar hon tillräckligt högt för att de andra ska höra.
"Helvetesvarelse! Djävulska blodsugare!" Ropar någon och Janice känner igen rösten som ska tillhöra grevens son. Sedan kommer 'hon' in i rummet hennes nuvarande jag och de andra är i. Hennes dåvarande jag har inte hennes röda mantel. När hon tänker på det, fick hon inte den efter att ha dödat grevens dotter? I samma stund som hennes dåvarande jag vänder sig mot höger vänder sig även det nuvarande jaget mot höger. Just där finns en dörr som underbart nog öppnas i nästa ögonblick. Dåvarande Janice lägger huvudet på sned.
"Jag vet precis vad vi kan göra, Jani!" Säger hon och hoppar framåt mot grevens dotter och trycker upp hennes tonårskropp mot väggen. Tonåringens ögon tåras av den plötsliga syrebristen och strax efter kommer grevinnan, sonen och ett par vakter in i rummet. Dåvarande Janice ler brett och släpper dottern på golvet.
"Alla som är känsliga för blod, mord och eventuella skrik ska lämna rummet." Säger den riktiga Janice som slutat le när hon hört sitt dåvarande jags röst. I nästa stund hörs ett knakande ljud då en av vakternas huvud knäcks mot trägolvet som han kastats mot. Den andra vaktens skalle blir slagen mot väggen och blod börjar strömma från den. Sonen försöker tappert beskydda sin familj.
"Nu blir hans armar brutna." Säger nuvarande Janice och sonens armar knäcks. Grevinnan praktiskt taget skriker ut att hon ska skona dem, men dåvarande Janice knäcker nacken på sonen med ett leende. Grevinnan och dottern brister i chockad gråt.
"Tystnad." Väser dåvarande Janice i kör med nuvarande Janice och båda två tystnar skräckslaget.
Dåvarande Janice betraktar blodet som rinner på golvet, springande steg från korridoren och greven själv stiger in i rummet.
"Jag ber om förlåtelse, men er dotter är tyvärr föräldralös." Säger dåvarande Janice med ett skratt.
"Vad ta-" Greven blir avbruten av att få sin nacke bruten. Grevinnan hinner knappt skrika innan hennes huvud vrids om i en 180-gradig vinkel.
"Håll för öronen om ni inte tycker om höga ljud." Mumlar Janice lika känslokallt som alltid. Ett högt skrik kommer ur den eländiga flickans strupe innan hennes strupe blir uppsliten och dåvarande Janice dricker blodet. Rummet och blodet försvinner och de är tillbaka.

((Jäklar! O.o vad långt det blev!! Sry! D': ))

Jake ser hela uppvisningen samtidigt han vill bli varulv och slita sönder henne. Men han kan inte förvandlas. Hemma i Forks var hans jobb att döda alla vampyrer som dödade mäniskor, hade hon vart där hade hon inte levt efter sin första mäniskodrikning. "Det där var värre än mitt minne!" Sa Jake surt. Han fattade inte hur man kunnde vara ett sånt monster. "Jag kan inte fatta att du gjorde så mot de där mäniskorna! Det jag gjorde mot Bella var inte så här hämst, om du har någon själ så är det dags att ta fram den innan jag sliter ut det som finns att slita ut ur din blodsugarkropp! Innan du vart vampys var du mäniska fattar du inte det.!!!??" Jake skrek åt henne och gick närmre, han ville slå henne riktigt hårt men det gick inte, det var som en sjöld i luften för han slog så hårt han kunnde men det var minst 30 cm ifrån hennes huvud!

"Jag har inget minne av att vara mänsklig." Svarar Janice lugnt, hon förstår verkligen hans ilska. Även om det inte verkar så. Hon ser på honom när han försöker slå henne. Även om slaget, kanske, kommer viker hon inte undan. "Dessutom, jag varnade dig om det. Jag tycker det var idiotiskt av dig att tro att det skulle likna ditt minne på något sätt." Fortsätter hon, medveten om att hon inte gör något bättre. "Fast nu vet du ju hur man är själlös, på riktigt." Avslutar hon och undrar om skölden någonsin kommer släppa.

Jake slutar att slå, han bara stirrar på henne istället. "Du varnade, men jag ville se om du är en så själlös vampyr som du verkar och jag hade rätt, du är det. !" Jake fattade att det inte skulle vart lika "jag visste att det inte skulle vara lika som mitt, men jag trodde alldrig att det skulle vara värre facktiskt, det jag gjorde mot Bella går inte att ta tillbak, nu är hon gift, har ett monster i magen som dödar henne inutfrån och ut. Och jag kan inte göra något annat än vänta tills Bella facktiskt är död som jag sa, nästan hela min flock är emot mig och desutom så måste jag leva med att Bella inte kommer att finnas mera snart!" Sa Jake surt, när han hade sakt allt det där ville han nästan bara hoppa ner för ett stup.

"Fin livshistoria." Säger Janice till honom. "Det är roande att den där 'Bella' tydligen inte uppskattar det du gör för henne, dessutom, om du vet att hon kommer dö. Varför står du på hennes sida? Som du sa hon är gift med en, som du så vänligt kallar dem, blodsugare." Fortsätter hon. "Jag skulle vilja påstå att du inte har en chans längre." Säger hon sedan. "Jag är själlös, det borde du ha förstått utan att behöva se på händelsen." Fortsätter hon.

"Om du vill veta så slutar jag alldrig att kämpa för Bella, jag vet att hon kommer ändra sig en dag om hon överlever vilket är väldigt osanoligt, desutom ska jag döda vampyrungen som är i Bellas mage. Den ska inte få leva." Sa Jake. "Desutom, om man alldrig slutar kämpa har man alltid en chans!" Sa Jake med ett flin. " Desutom dör nog jag om jag försöker döda ungen, det fanns flera som försökte döda Bella, men det är verkligen en familj som hon har hammnat i!" Jake tänkte på Renesmee som barnet skulle heta om det vart en tjej, annars skulle den hetea EJ.