Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"Bitch!"ropar Kol åt kärringen som ger Olivia piller. Genast får han ett slag i magen, men han bryr sig inte.
"Olivia, jag är Kol!"sade han och tittade in i Olivias ögon.

"Snälla Olivia!", sa Jacob sammanbitet. Det gjorde så jäkla ont där Olivia hade skjutit honom. "Snälla, Olivia! Försök att minnas!"

"Håll snattran eller så är nästa kula i huvudet!" Skriker Campbell plötsligt. Olivias huvudvärk är borta igen och hon andas ut. Varför bryr de sig, hon känner dem inte hon vet inte vilka de är. Varför bryr de sig?
"Varför bryr ni er?" Säger Olivia hårt. "Även om jag varit er vän skulle jag väl åtminstone inte skjuta er?" Frågar hon kallt. Men hon vet ärligt talat inte vad som händer med henne. Det gör ont överallt igen och tabletterna hjälper inte det. Huvudvärken må vara borta men det gör ont inombords och hon få kväljningar.

"Vi bryr oss för att du är vår vän!", skrek Jacob. "Du minns oss inte eller hur? Det är för att de här snubbarna" Han nickade mot soldaterna som höll fast honom. "har gjort så att du har tappat minnet."

"Jacob, heter du inte så?" Säger Campbell. "Man minns vad man vill minnas. Inget annat är det inte så? Olivia har varit i min trupp så länge hon kan minnas. Tror du att du kan ändra på det?" Fortsätter Campbell och soldaterna flinar elakt mot Kol och Jacob.

Jacob morrade.
"Olivia. Kommer. Att. Minnas!", skrek han så högt att alla tystnade. "Och när hon gör det kommer ni att dö"

"Dö?" Säger Campbell och skrattar. "Vi är nog ett antal fler än ni tre." Fortsätter hon och Olivia tittar oförstående på henne. Hon minns inte Campbell. Hon har absolut inte ens en minnesskugga av Campbell.

Jacob stönade.
"Jäkla arm", muttade han och svalde.
Han tittade på Olivia och försökte fånga hennes blick.

Olivia försöker för ett tag undvika blicken innan hon möter den. Hon känner igen ögonen. Hon känner igen ögonen alltför väl för att det bara ska vara att hon sett honom på fältet. Hon tittar på hans arm där hon skjutit och tar ett tvekande steg framåt.
"Du... svimmade." Konstaterar hon och hon har faktiskt ett minne av det. Någon med samma ögon svimmade av blodförlust.

Jacob nickade långsamt.
"Jag svimmade när någon sköt mig i benet. Du och Kol släpade mig till ett tält där det fanns de som kunde bota mig. Kommer du ihåg när Kol skulle gå? Han skulle till fredslandet men valde sina vänner före det. Kom du ihåg att han faktiskt lovade att vi skulle till fredslandet sen. Till fredslandet tillsammans"