Svart EMO

Det är synd att du inte kan ge ut den som riktig bok, bara på grund utav Hogwarts och namnen Dumbledore, Black och Dolohov (?).

Jag är SÅÅÅÅ ledsen att det tagit sådan tid, men för tillfället håller jag på att rätta hela ff:en... Jaja, här kommer ett kapitel!
GinnyForever: Man får faktiskt göra böcker av fanfics på vulkan.se, eftersom man inte publicerar de


Kapitel 49

Kimberlie
Jag rös när jag klev ut ur eldstaden. Allt var precis som jag mindes det. Det var som att åka tillbaka i tiden.
Självklart var det perfekt städat också. När jag bodde där, så hade mamma och pappa tvingat mig att städa. Men de hade också några hjälpredor, som hjälpte de. Mamma och pappa hade betalat någon vän för att kasta imperiusförbannelsen över hjälpredorna och ge de order om att lyssna på familjen Black.
Dumbledore såg inte imponerad ut. Han gick och satte sig i en fåtölj, och det såg ut som om han gjort det tusen gånger tidigare. Det slog mig att Dumbledore hade varit här förut. Jag gick och satte mig i soffan.
Och så kom de.
De var precis som jag mindes de. Mammas mörka, lockiga hår var utsläppt, och flöt över ryggen på henne. Hyn var lika vit som porslin (det hade den varit även innan hon dog). Hon hade på sig ett svart nattlinne, och mitt på bröstet var en stor fläck, som skulle varit röd om hon inte varit ett spöke. När man tittade på spöket såg det ut som om hon kom direkt ur en skräckfilm.
Pappas svarta hår var rufsigt. Hans ögon, som borde ha varit lika gröna som Kimberlies, var allvarliga, och det fanns en permanent glimt av smärta i de sedan han dog. Han hade på sig en svart t-shirt och pyjamasbyxor, men man tog honom ändå på allvar.
Så fort jag såg de, så brast någonting inom mig. Jag grät inte, och jag skrek inte, jag kände mig bara trasig. Som om mitt hjärta var delat i två bitar.
”God dag, Mrs och Mr Black. Trevligt att se er.” sa Dumbledore. Hans ansikte visade inga känslor, och inte hans röst heller. Han kanske förstod att det inte var rätt stund för någon känsla alls.
Men mina föräldrars ögon var fästa på mig. Mammas var bottenlösa, svarta, allvarliga ögon. Pappas var lysande gröna, besvikna ögon. Det var det som gjorde mest ont. Pappas besvikelse.
”Oj, vad dumt av mig. Det här är Kimberlie. Er dotter.” lade Dumbledore till.
Som om de inte visste det.
Till slut slet de båda blicken från mig, och mamma frågade Dumbledore om han ville ha någonting äta. De struntade i mig, vilket jag tyckte var skönt.
Det var konstigt att vara i samma rum som de, utan att antingen bli kramad eller beordrad att diska. Dumbledore kastade då och då röntgande blickar på mig, men sa aldrig någonting. Jag hade en känsla av att han kunde läsa mina tankar.
Mina föräldrar fladdrade ut ur rummet, och jag hörde de prata med några hjälpredor om at förbereda te och kakor. Under tiden de var borta så passade Dumbledore på att prata lite med mig.
”Hur känns det?”
Jag såg ingen anledning till att ljuga.
”Trasigt.”
Dumbledore nickade, som om han förstod vad jag menade.
”Vi kan gå när du vill.” sa han. Jag nickade.
Spökena kom tillbaka, den här gången åtföljda av tre kvinnor som bar på brickor. Kakorna luktade gott, men jag rörde ingenting. Vi satte oss i soffan, medan mina föräldrar stod på andra sidan soffbordet.
Jag kände mig väldigt obekväm. Jag visste inte vad jag förväntat mig av mötet, men inte det här. Kanske en argumentation med skrik och raseri, eller ett gråtande larvigt återseende som i filmer.
Det här var tusen gånger värre än något av de andra alternativen.
Dumbledore bröt tystnaden.
”Så... Hur ofta brukar ni ha besök?”
Det var en larvig fråga, men sättet Dumbledores ögon lyste på fick mig att tro att detta ändå skulle starta en konversation.
Pappa svarade.
”Inte så ofta. Ibland kommer några vänner över, kanske en gång om månaden.”
Dumbledore nickade.
”Vad gör ni resten av tiden?”
Mamma ryckte på axlarna.
”För det mesta inget speciellt.”
Jag ville definitivt bort därifrån. Jag kanske kunde göra mig osynlig och smita ut?
”Jag antar då att vi har gått igenom den obekväma babbelfasen.” sa Dumbledore glatt. ”Nu, vad har ni för frågor till Kimberlie?”
Allas ögon fästes på mig. Jag behövde inte hålla ansiktet känslolöst, för det var som om jag inte ens kunde visa känslor. Som sagt, jag var trasig.
Det var tyst en stund, tills mamma öppnade munnen. Hon ställde den största fråga som man kunde ställa.
”Vad har hänt?”
Jag började berätta allting. Min röst var tonlös, jag bara babblade på. Formade ord som betydde ingenting.
Det enda jag undvek var biten då jag och Nicholas varit i ett förhållande. Jag berättade om allt annat. I slutet hade Dumbledore en glimt i ögat, men mina föräldrars ansikten hade inte förändrats.
”Det har hänt.” avslutade jag. ”Vad mer vill ni veta?”
Tystnaden låg som ett täcke över oss. Min pappa tvekade, men sade sedan:
”Det var...”
”Konstigt.” sa Dumbledore. ”En konstig, hemsk historia. Och allt går tillbaka till er.”
Jag stirrade på Dumbledore.
”Kimberlie rymde för att hon hamnade i Ravenclaw. Hon visste att ni skulle straffa henne om hon inte hamnade i Slytherin. Men hon rymde inte av rädsla. Hon rymde av besvikelse, för att hon inte kunde göra er stolta.”
Jag ville protestera, men jag kunde inte öppna munnen. Allt Dumbledore sa var sant.
”Efter att ha kommit tillbaka efter första rymningen, så blev hon retad för att vara en Black i Ravenclaw. Gliringarna påminde henne om hur hon svikit er. Hon rymde igen.”
Jag vågade inte titta på mina föräldrar, rädd för vad jag skulle se. Jag fortsatte stirra på Dumbledore.
”Kimberlie har lidit förfärligt. Hon har gjort dåliga saker också, men mest har hon lidit. Ni måste förstå det. Av er har hon blivit behandlad hemskt, och ändå ville hon göra er stolta i början. Nu, bara av att titta på henne, kan man se att hon har gett upp. Ni har krossat henne.”
Även om det lät väldigt konstigt att min rektor, vars skola jag rymt från två gånger, berättade om mina känslor, så kändes det bra. Det var sant, alltihop.
Dumbledore reste sig.
”Vi måste nog gå nu. Kom, Kimberlie.”
Jag reste mig lydigt. Jag var trött, och tom.
Dumbledore kastade in flampulver i elden, och gick in. Han ropade: ”Hogwarts, rektorns kontor!” och sedan var han försvunnen.
Jag tog lite flampulver och kastade in i elden. Precis när jag skulle kliva in, så sa en röst bakom mig:
”Förlåt.”
Jag vände mig om. Om spöken kunde vara tårögda, var jag säker på att min mamma var det.
Jag skakade på huvudet.
”Det räcker inte.”
Sedan klev jag in i elden, och sa trött:
”Hogwarts, rektorns kontor.”
Och så var mötet avslutat.

Stackars Kimberlie...
SUPERBRA KAPITEL!!!

Jo jag vet, men det är synd att du inte kan ge ut den i en riktig affär, så att alla kan läsa den.
För övrigt så att var kapitlet grymt.

SUPERMEGAAWSOMEBRA!

Awzome

Seriöst jag börja gråta för Kimberlie's skull Och som alltid super bra kapitel

Superbra!!!

Supersupersuperduperbra kapitel! Det går inte att beskriva hur sjukt bra den här fanficen är! ♥♥♥


Mer snart? Nej, jag ska inte tjata. Men den är ju så bra...