This feeling I have...Could it be... love?

Hej allihopa! Dragon här!

Jag måste säga... Jag har totalt tappat intresset för att skriva här. Tråkigt men sant. Jag har också tappat intresset för Harry Potter. OBS jag tycker fortfarande serien och filmerna är bra, mobba mig inte!

Hoppas jag inte gör er besvikna med att meddela att jag alltså kommer ta en paus från det här - kanske permanent. Jag kanske kommer tillbaka till mugglarportalen om jag hittar intressed igen ^^

Annars, au revoir!!

det var ju synd, men jag är endå glad

Åh, vad tråkigt
Men jag förstår att du känner så, det är helt upp till dig om du vill fortsätta med storyn. Men jag skulle bli riktigt glad om du nångång fortsatte skriva

Vad tråkigt

Men det är ditt val och ingen här kan tvinga dig att stanna

Tråkigt.

Får man fråga varför..? Hohoho~


Tack Jag ska tänka på det, man får som sagt se


Jag har aldrig sagt att jag ska försvinna XD Bara att den här storyn tar en (kanske permanent) paus. MEN PÅ MUGGLIS KOMMER JAG ATT FINNAS : DDDDDDD (Oj sorry överreaktionXD)


*ger kramar* ^^

*Tar ledset emot kramar*

Imma such a nice person so I'll continue.

Hoho.

:'D

---

Party rockin'
Del 3

Scorp

Jag såg efter henne, såg hur det röda håret gav kontrast åt hennes svarta klädnad, hur hennes steg ekade över golvet, men mycket mindre än vissa andras… Hennes steg var så lätta. Så rytmiska. Så mjuka.
Jag såg återigen den där flickan jag hade blivit förälskad i, för så länge sedan. Ja, det kändes som en evighet tillbaka, fast det var bara fyra år. Tror jag. Med en blinkning försökte jag få styr på tankarna, men de flög liksom iväg. Ofokuserad… Ja, jag hade blivit ofokuserad. På utsidan var jag en flitig student, som läste mina läxor, och visst fick jag höga betyg på mina uppsatser men… Jag läste inte. Jag lärde inte. Jag bara matade in fakta i min hjärna, men det fastnade liksom inte. Ett vitt moln omgärdade mig, och jag kunde inte ta mig ur den förvirrande dimman…

Men gud. Vad jag går på.

Jag skakade på huvudet och försökte TÄNKA igen. Okej. Fest. Kul? Nej, antagligen inte, men varför inte komma bort från alla deprimerande tankar för ett tag? Ärligt talat skulle jag nog inte ha något emot att bli full, eller BERUSAD som det så vackert heter. Eftersom det antagligen inte skulle göra ett intryck på mig. Jag hade blivit full förut, ja, senaste gången för inte så länge sedan. På nyår tror jag. De äldre hade ställt fram sina egna drycker, och hade ”råkat” dricka från dem. Fast jag gick ut på en lång promenad, för mig själv, så de fick aldrig veta. Med en flaska i hand förstås. Tacka gud för att jag ser äldre ut än jag är. Ett par personer kollade konstigt på mig, men de verkade inte bry sig mer om det förutom att avlägsna sig från mig.

Jag smällde igen boken och ställde tillbaka den i hyllan. En flicka med färgat, grönt hår såg upp vid ljudet, men återgick sedan till sin bok. Bibliotekarien gav mig dock ett surt ögonkast då jag passerade henne, på väg mot fängelsehålorna.

”Maskföda” sa jag monotont, blev insläppt och passerade förbi sofforna där Zeus, Olivier, Simone, Henric och alla de andra som omväxling inte befann sig. Då jag kom in i sovsalen fann jag förklaringen – de var där. Och ja, både Micaela och Simone var där, trots att det var killarnas sovsal.
Alla såg förvånat upp på jag kom in, och jag log tveksamt mot dem. Det kändes konstigt efter så lång tid, men musklerna verkade fungera och jag tror faktiskt det inte såg ut som en grimas. Varför jag log, vet jag inte. Av någon anledning hade kanske min hjärna uppfattat kommandot att TÄNKA istället, och att de faktiskt var oroliga för mig.
Simone och Olivier log tveksamt tillbaka, Micaela såg bara förvirrat på mig, Henric hade inte ens sett mig, och Zeus sprack upp i ett gigantiskt grin. Han nästan studsade fram till mig och slog armarna om mig.

”Scorp! Du är äntligen tillbaka!”

”Var har jag varit…?”

”Borta! Någonstans! Ingenstans! Tja, fysiskt sett var du ju i biblioteket, men psykiskt set… ” Zeus drog sig undan och kollade mig djupt i ögonen. ”Då var du inte här alls. Men nu! Gud! Du har ju ögon igen! Du lever, för fan, Scorp, du lever!”

Simone vågade sig fram till mig nu, och log nu lite mer självsäkert.

”Hej Scorp”

Jag log tillbaka, mitt ansikte nu mer vant vid den minen. ”Hej Simone”

Alla strömmade fram till mig, och jag kände hur dimman lättade. De var glada. För min skull. De brydde sig. Herregud.
Sedan blev de fart på oss.

”Vad gjorde ni här egentligen?” frågade jag nyfiket, där jag satt på en av de andra killarnas, Richards, säng. Zeus satt bredvid mig med Micaela vid sin sida, Simone satt i Oliviers knä mitt emot mig, Henric, Osiron – en ny kille som jag bara vagt hade hälsat på, tredjeårselev - och en kille som jag kände igen som Tristan satt på golvet.
Simone svarade.

”Vi diskuterade lördag. Du kommer väl?” Jag nickade och de log mot mig, alla förutom trion på golvet vilka var upptagna med ett parti trollkarlsschack.

”Då måste vi bestämma kläder! Kom!”

Så började ett helvete. Bokstavligt talat. Simone och Micaela kuttrade över oss, och fnittrade när vi skulle prova alla deras klädval, kikade mellan fingrarna och allt det där.
Till slut hade vi i alla fall bestämt oss. Jag skulle ha på mig det här medan Zeus skulle ha den här, Olivier var slående i klassiskt klädsel, Simone skulle ha en kort grön klänning och Micaela en i vacker femtiotalsstil. Vi var vackra, rent ut sagt. Självförtroande…? Nej då, absolut inte för mycket.

Men dimman hade lättat. Tack gud.

Shit vad bra!!!