Ron tänker tillbaka

Exekt håller med du måste skriva mer ! Du äger ut min En ny tid !

skriv!!

ha kom igen nu du är nästan JK Rowlinge

Kapitel 22 - Marken skakar

Ron vaknade några timmar senare av att någon knuffade till honom lätt. Det var Ginny. Ron reste sig långsamt upp och såg att Ginny log. Han blev chockad och kollade undrande mot sin syster.
- Kom snabbt, jag vet en väg ut! sa Ginny och gick till andra sidan av rummet. Ron såg fortfarande undrande på sin syster som verkade veta helt säkert vart hon var på väg och vad hon skulle göra.
- Men den enda vägen ut är ju här, sa Ron och pekade mot den stora stenen som blockerade ingången. Ginny log bara.
- Det trodde jag också först men kolla här. Sa Ginny och visade att Ron skulle komma dit med sin handen. Han gick lite motvilligt dit för hur kunde det finnas något på en tom sten vägg som skulle leda dom ut därifrån?

Ginny yttrade några ord som Ron aldrig hört förut och helt plötsligt började marken skaka. Ron tog ett hårt tag om sin systers arm för att kunna behålla balansen.
- Kolla där, sa Ginny och pekade mot ett hål i väggen. Ron kunde inte tro sina ögon, helt plötsligt slutade marken skaka och så var det ett hål stort nog för dom att klämma sig igenom. Utanför såg Ron att några män gick fram och tillbaka, han blev nervös gick snabbt fram till hålet. Han kröp in på alla fyra.

I början var det kol svart och Ron var nervös, det kändes hela tiden som att ett stup skulle vara framför honom. Ginny var tätt bakom honom vilket gjorde det hela lite lättare. Till slut började det bli ljusare och ljusare. Ron såg nu några meter framför sig och nu kunde han nästa gå helt upprätt. Han ökade takten och kände hur skönt det var att röra på benen. Han hade legat instängd i rummet två hela dagar, fått lite bröd men inte mycket mer än så. Hans mage kurrade men det brydde han sig inte om, det var inte ett dugg viktigt just nu.

Till slut kände Ron att luften var annorlunda. Snart var dom ute, ute i friheten. Ron tog längre och större steg, kände hur blodet rusade i hans ådror. Med ett stort kliv var dom ute, dom kunde inte tro det som var framför dom. Rons ansikte sken som en sol, han tog ett djupt andetag och visste att det fortfarande fanns en chans.

Du skriver jättebra!!!!

Jag vet den äger ! ♥¨
Den gjorde så jag skrev min fanfi.

Jättebra! ♥

Mmmm

Asså världens bästa "bok"

Tack, kul att det inspererar! Utan er hade det ju inte blivit något alls så tack igen!

Skriver förmodligen ett kapitel till imorgon