Den stumma häxan...

Otroligt mega AwEsOmE!!

Lurig spoiler

Jättebra!

Haha! Då förstår jag!

Awesome! Great! Fantastic!

Kapitel 30: Du älskar fel…
Jag var dyngsur men överlycklig. Amelia var ju jättecool! Jag hade fått en ny kompis och Adam… ja… Adam var ju i närheten av den han älskade. Jag och Adam var på väg tillbaka till uppehållsrummet och vi pratade, som bästa vänner gör, om allt mellan himmel och jord. Till och med om Adams kärlek till Elisabeth-perfekta och stumma-Green. Jag kunde inte hjälpa det precis! Jag var avundsjuk på henne! Alla var ju kära i henne verkade det som. Till och med Adam… söta, rara, gulliga Adam.

Jag mindes löftet jag gett honom när vi firade vår 7 årsdag som bästa vänner.

”Det spelar ingen roll hur jag känner så länge du är lycklig…” Hade jag sagt, det var lika sant nu som då. Så länge jag fick se hans leende varenda dag spelade det ingen roll hur jag kände. Det räckte gott och väl med hans känslor för att göra mig glad. Men avundsjukan var oundviklig. Tänk om jag var lika söt och ovanlig som hon! Då kanske Adam skulle märka mig! Men vem försöker jag lura? Jag kunde knappast förändra mitt alldagliga utseende och jag kunde knappast bli stum!

Turligt nog bubblade Adam på om hur underbar dagen hade varit för att lägga märke till min förtvivlan.
”Och-och jag pratade med henne!” Sa han lyckligt och log stort mot mig, jag kunde knappt låta bli att grimasera och log tillbaka istället.
Jag var tjejen han litade på, den han skämtade med och man blev inte ihop med folk man skämtade med. Han hade själv sagt att jag var som en storasyster för honom trots att han var nästan 5 månader äldre än mig. Man blev inte kär i sina storasystrar och man var inte kär i en tjej man känt i 7 år. Det var så det var och det var så det alltid skulle ha varit.

”Hallå!? Lyssnar du??” Frågade Adam plötsligt och jag ryckte till. Jag for rakt upp ur mina tankar och slungades obarmhärtigt in i den äckliga verkligheten där Adam inte älskade mig.
Hans ögon tittade oroligt in i mina. Åh! Hans underbara mörkt grönblå ögon som glittrade i solnedgångens orangea ljus. Jag kom mig för med att stirra, som jag gjort ofta… men gulliga naiva Adam märkte inget.
”Nej… ledsen. Vad sa du?” Svarade jag med ett höjt ögonbryn och höll uppe den nonchalanta fasaden.
”Är… det något fel May?” Frågade han och lade vänskapligt sin arm runt mina axlar. ”Du håller inte på att bli sjuk va?” Fortsatte han och jag kände hans hud röra vid min panna och stötar for igenom min kropp som elektricitet genom kroppen.
”Självklart inte…” muttrade jag och knuffade bort hans arm, precis som jag skulle gjort. Precis som jag alltid hade gjort. Men egentligen ville jag ha kvar den där. Jag ville stanna den och hålla kvar den runt mina axlar föralltid. Men det var omöjligt. Han älskade Elisabeth, inte mig.
Plötsligt var vi framme vid uppehållsrummet, nej fel av mig, vi var INNE i uppehållsrummet. Adam pratade på om Elisabeths otroliga skönhet och underbara ögon och han beskrev allt så grundligt att jag blev ledsen igen, tårarna brände.
”Jag… går och lägger mig.” Sa jag och höll tillbaka tårarna, rösten darrade lätt men jag var redan på väg till sovsalen. Jag hörde knappt Adams ’sov gott’ bakom mig när jag gick uppför trappan.
Väl inne kastade jag mig på sängen och skakade av gråt.

Han älskade inte mig… han kunde aldrig älska mig lika mycket som han älskade Elisabeth Green…
------------------------------------------------------
8D I made it! Lol... :3
Hoppas det var bra, om inte lovar jag att ställa mig ute på vägen och säga till första som går förbi: "Vet du, jag kan inte skriva bra."
Aja, Did you enjoy it? ^^

OFCOURSE! Love it!!!

Moree D: I'm diee....

Jättebra!

Asm!
Det var jätte bra!
Du får INTE para ihop Adam och Elisabeth,då börjar jag gråta.