PRS Lupple & Medi

Han såg på honom och log mjukt.
"Hon älskar dig ovavsätt. Hon vill inget annat än att vara din."
Han tog sig upp och såg över axeln.
"Jag ska tala med din far." Han försvann och Tristan såg på honom.
"Tror du på allt?"

Dorian såg efter honom och svalde hårt.
" Slå honom och Alexander ifrån mig." Bad han med ett litet flin på läpparna och såg sedan på Tristan, återgick till det mer allvarliga som var här.
"Lucifer är många saker, lögnare i vissa lägen men vad skulle han vinna genom att berätta denna lögn?" Sa Dorian och slog sig ned på sängen och la armarna om Willow.
Såg på Tristan.
"Jag tänker att det är rimligt på nått sätt. Jag tror det är detta Lathan och Alexander är rädd för, återfödelsen. Samma själ, person i olika kroppar. Jag tror inte de vet allt det andra men det är tillräckligt för att skrämma dem. Hur skulle hon annars veta de andras namn?" Frågade han och såg på Tristan.

Han såg på honom och ryckte på axlarna.
"Hur måga gånger har det hänt tror du?" Han flyttade sig och stoppade om dem och lade huvudet på sned.
"Om dom är rädda skulle de ha dödat henne. De fruktar henne inte. De tror de kan hantera henne dena gång. Om de bara får tag i henne." Han såg på honom.
"Jag ska bara köpa en sak. återkommer"

Dorian ryckte på axlarna.
"För många gånger." Viskade han och smekte hennes kind sakta.
"Jag tror att det har förändrats sen sist också." Sa han tyst och nickade. lite.
"Okej." Sa han lågt och såg på honom för att sedan vända blicken mot Willow.
"Kommer du vilja höra?" Viskade han lågt.

Hon kved lågt och vände sig lite i hans famn och öppnade ögonen.
"Älskade vän." Hon smekte hans kind och log mjukt.
"Min älskade Dorian varför så dyster? "

Dorian såg på henne och satt bara tyst, och tittade.
"Älskling." Viskade han och svalde.
"Jag har något jag borde berätta för dig. Men jag vet inte hur eller om jag ens vill. Det är ingen bra sak." Sa han sorgset och smekte hennes kind.
" Men jag kan inte vara tyst om det heller. "Viskade han och såg på henne.

Hon kyste hans kind och flyttade sig närmare.
"Min älskade vackra Dorian." Hon smekte hans kind.
"Du kan berätta allt för mig. Du är den viktigaste personen i mitt liv."

Han nickade sakta.
"Jag älskar dig, såå mycket." Viskade han och smekte hennes kind.
" Jag fick nyss reda på detta och jag vet inte om det är sant. Men det borde vara det, för personen skulle inte ljuga- inte om detta." Viskade han.
Satte sig mer rätt med henne i famnen.
"Jo du förstår, för längesen, väldigt längesedan. När inga människor bodde på jorden så valde Gud att skicka ned några av sina änglar för att kolla om jorden var bra. " Viskade han sorgset.
"Problemet var att Djävulen gjorde samma sak, men han skickade upp sina svarta änglar för att se ifall det var en plats för kaos." Viskade han.
Smekte undan hennes hår sakta.
" Grejen var att en ängel blev kvar, för hon blev tillfångatagen av de elaka änglarna. " Sa han tyst.
" Hon blev dödad för hon luktade så gott, sen dess har denna ängel, en gång var 500 år återfötts i en annan kropp. " Viskade han sorgset.
"Men ängeln minns inte förstår du. Hon har tappat sina vingar, jag tror det var längesen det hände. Det finns märken som visar att ängeln har vandrat länge och ofta mött hemska slut. För de svarta änglarna är idag vampyrer och de suktar fortfarande efter ängelns blod. " Viskade han lågt. Såg på henne innan han tvingade sig att vända bort blicken.

Hon såg på honom och kände hjärtat slå hårdare och hon tryckte sig mot honom. Vände hans ansikte mot sig.
"Jag vill se det possetiva i saken. " Hon log svagt.
"Hade jag inte blivit kvar hade du inte träffat mig som Willow. Vi är menade för varandra." Hon såg ömt på honom.
"Nu är det min tur att vara överlägsen?" Hon smekte hans kind och såg Tristan komma tillbaa med en burk med honung och en burk i plast.
"Närslungad honung i en plastburk. DU kan ta med dig det." Han log mjukt.

Han hörde hennes hjärta slog och tryckte henne närmare sig och svalde hårt.
Såg på henne när hon vände hans ansikte.
"Åh älskling. Jag tror detta är riktigt allvarligt. " Viskade han och smekte hennes kind.
" Jag är överlycklig att jag fann dig, men älskling jag tror dina minnen kommer tillbaka." Viskade han och skrattade sedan mjukt.
Det var typiskt Willow det, att säga något helt orelaterat.
"Ja det är det, du är både äldre och säkert kraftfullare än jag. Om detta stämmer."Viskade han och kysste hennes hand mjukt.
Såg på Tristan och log, såg honungen och nickade.
Den var perfekt.