Skriva av sig-tråden

ok så en av mina bästa vänners mamma har tagit ifrån henne dator och mobil och möjligheten att prata i telefon så att hon inte ska kunna kontakta någon. För att hon inte ska kunna snacka med sin flickvän. The world is really fucking sick. Vette fan hur de kommer göra med skola... so basically I hate everything right now. Hon var lycklig. A gör henne lycklig. Lycka är vackert. Varför vill världen krossa allt som är fint? Det känns som det i alla fall. fml

Stå på dig! och uggla om det någonsin är något som du behöver få lättat från hjärtat. ♥



Gick "snacket med flickvännen" så att säga överstyr? Kom skolarbetet efter? Eller är mamman homofob? Skulle din vän kunna kompromissa med sin mamma - behöver hon inte mobilen för att kunna höra av sig till föräldrarna och hålla koll på tiden? Behöver hon inte datorn till studierna? Skulle hon kunna få någon timma/dag-varannan dag med grejer åtminstone?

Känner mig värdelös.

Som ni kanske vet har jag en tvillingsyster (som btw är 1 minut äldre än mig...)
Och nu är det såhär att jag känner att jag är sämre än henne. Väldigt mycket faktiskt.
När jag kommer fram till någon, jättestolt med ett betyg eller vitsord på prov, så visar det sig att hon har fått bättre än jag. (Self-confidence increases! Not.)
Jag känner att det enda jag är bättre på är att rita. Yay.
Vad jag än gör känns det som om hon är bättre på.
Fastän jag skulle öva fem timmar till ett prov, så kan hon hur lätt som helst skippa övningen och få bättre än jag.
Och så känner jag att mina föräldrar (plus styvpappa) tycker bättre om henne än om mig. Om jag skullle göra en sak, kan de ropa och skrika på mig, med när hon gör det så kan det ibland inte överhuvudtaget göra något.
I lågstadiet när vi hade samma kompisar, kändes det som om jag "bara var där", de gillade min tvillingsyster bättre. Det var därför jag blev lite av en "tomboy" för att jag föredrog att vara med killarna och spela fotboll (även om flickor var med där också..)
Nu i högstadiet har vi skilda kompisgäng, men det känns ännu som om vad jag än gör så är hon bättre...


Help me, please..?

^har du försökt prata med henne eller med dina föräldrar om hur du känner? Det låter kanske jobbigt, men det skulle nog vara skönt.

^Jag har pratat om det med mina föräldrar, men det verkar som om de inte riktigt tar det på allvar...

^usch.. Det finns ingen vän eller så du kan prata om det, kurator skolsköterska? Ibland hjälper det sjukt mycket att bara prata av sig.

Elihhn: Du skall absolut inte behöva känna på det här viset. Kanske att dina föräldrar inte vågar lägga märka till att det blir "särbehandlat"? eller så har de inte ens noterat att så är fallet?

Våga stampa foten i marken och tala med en förälder i taget? Den du har bäst kontakt med? Be om att få tala ut riktigt ordentligt och säg vad du tycker och hur du tänker.

Fungerar inte det den här gången så gå vidare till kurator/skolsköterska eller systern?

Våga stå på dig för du skall verkligen inte behöva må dåligt eller känna dig värdelös för det är du inte! ^^ Kramar

Nessilini & Kintsugi: I'm kind of the "håller de flesta känslor inom mig själv"... Har lite obehag av att gå till kuratorn delvis eftersom det är en av mina bästa vänners moster, och delvis för att jag, som sagt, inte brukar prata om sådana känslor..
Visst, jag kan visa att jag avskyr något, gillar någon, men när det kommer till sånthär kan jag inte riktigt tro på mig själv... Jag stänger mest in mig själv, typ...

Jag är inte särskilt nära någon av mina föräldrar, särskilt inte efter att mamma träffade en ny...

Elihhn: Nu tar jag dethär kort.
Har haft samma problem som dig (men det var min bästa kompis, eftersom jag inte har nån tvillingsyster).
Jag vet inte om det funkar för dig, men för mig blev det bättre: Gå till bibban nån dag och låna en bok vid namn Du äger! av Mia Törnqvist.
det hjälpte så otroligt mycket för mig och jag hoppas det gör det för dig med.

Tills vidare: Kom ihåg att det som räknas är att man föröker sitt bästa. Och såhär annars så finns det egentligen inte nåt som heter bättre.
NI är bara olika.
Hoppas det reder ut sig! ♥


EDIT: jag tittade på det nu, och jag märkte att det blev rätt konstigt, men hela jag skriker "NEJ; DU FÅR INTE!" när jag ser hur du mår så jag hoppas du förstår mitt pladder ändå...

Vilken mamma frågar sin 15-åriga dotter ifall hon vill att hon ska skaffa fram en egen lägenhet till henne? Jo, min.
Bara för att jag har disk i mitt rum, då undrar hon ifall hon ska skaffa en egen lägenhet så att jag får handla,diska,tvätta och laga mat själv. Hur fan tänker hon? Jag är 15, mår inte bra, och hon vill "kasta ut" min för att jag inte plockat undan disk??
Jag mår skit. Jag mår sämre än vad jag kan beskriva. Hon vet att jag mår dåligt, men ändå så säger hon alltid så sjuka saker som får mig att önska att jag inte levde.

Jag kämpar, så jävla mycket, och nu går det så himla mycket bättre i skolan än förra terminen, och jag lägger ner så mycket energi som jag bara kan för att klara skolan. Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag verkligen inte orkar bry mig om disken på mitt rum, förlåt förlåt förlåt.

Och när du står och undrar på vad för fel det är på dig, och jag gång på gång svarar att det inte är dig det är fel på, för det är det inte. Det är jag. Allt hos mig är fel. Allt. Fattar inte hur folk står ut med mig. Jag står inte ut med mig själv.
Jag vet inte vad som händer med mig längre, de flesta dagar mår jag helt ok, men jag mår aldrig riktigt bra.



Hur fan ska jag kunna berätta det för min mamma? Det går inte. Jag kan inte berätta det för någon IRL, för hur tusan kommer dom reagera? Lägga in mig? Det vill jag inte. Sätta mig hos en psykolog? Onödigt, jag går ju redan hos en.

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet inte vem jag är längre.
Jag vet inte.