PRS Lupple & Medi

Hon skrattade trött och kurade ihop sig i hans famn och suckade.
"Nej vi vilar inte ringa någon." Viskade hon medan hon öppnade ögonen.
"Vad sa de?" Hon såg ledsen ut och satte sig upp.

"Någon ville mig något?" Lucifer satt på fönsterbläcket och såg in och lade huvudet på sned.
"Minns hon?" Han sa det på latin och såg hennes gröna ögon.

" Inget konkret hjärtat, bara att du har typ likheter med de andra mirakelbarnen som de inte riktigt förstår."Viskade han. Tänkte helt censurera bort det där med boken.
Ingen behövde se eller ens veta om den där boken.
Han smekte hennes kind.
" Jag är så ledsen, de är rädda. De var så konstiga." Mumlade han.

Hoppade sedan till lite när han hörde Lucifers röst, vände blicken dit och såg på honom.
Han svalde hårt. Det syntes att han visste något.
"Berätta vad du vet, snälla Lucifer. Jag är så orolig." Mumlade han och smekte hennes kind sakta.
Pratade även han på latin även om hon antagligen förstod varje ord.
"Hon kan latin, Lathan och Alexander har tappat det helt. De attackerade mig Lucifer. Båda två. Det är lite fusk." Muttrade han irriterat.
"Hon, det är nått."Viskade han och såg på Willow, oron var så tydlig.

Lucifer såg på dem och hoppade ner och gick fram, kysste hennes kind ömt och såg på Dorian.
"Vet ni hur gammal jag är?" Han slog sig ner och synade Willow sakta.
"Hon har de ögonen. Jag minns dem som igår."

Dorian såg på henne, ogillade att han kysste hennes kind men tänkte inte störa honom när någon äntligen skulle berätta vad tusan det var som hände.
" Nej ingen vet Lucifer, bara att du är jättegammal- alla vet det." Sa Dorian tyst.
" Vad då de ögonen? Snälla Lucifer. Inga gåtor." Sa han tyst och höll armarna mer omkring Willow. Som för att skydda henne även om han egentligen inte skulle ha någon som helst chans gentemot Lucifer.

"Ja jag är jättegammal tac för du påpekar det." Han log trött.
"För så länge sedan innan människan kom till så skickade gud ner änglar för att se att det var perfekt nog. Men djävulen hade samma plan. Han skickade upp sina änglar och såg till att den var perfekt för kaos." Han suckade.
"De svarta änglarna hittade en av de vita, höll henne fången tills de andra for upp utan henne. Hon fick inte komma tillbaka utan vandrade på jorden och efter ett år eller så hade hennes vingar försvunnit. hennes märkningar bleknat. ögonen hade tonats ner. Men hennes blod blev så kraftfullt att de svarta änglarna ville ha det. Jag var en av de första som drack, hon dog i mina armar." Han såg ner på sina händer.
"Jag såg ett ljus höjas från kroppen och försvinna, jag kände att hennes aura försvann. 500 år senare kände jag något jag nästan glömt. Ett flickebarn med en doft som socker, honung väckte mitt intresse och jag fann henne. Hon var då fem och lycklig." Han avslutade.
"Ska jag fortsätta?"

Dorian nickade sakta, tänkte kommentera något men så började han berätta.
Dorian lyssnade, försökte ta detta på allvar. Änglar? Vita änglar? Svarta änglar? Kom igen.
Men pusselbitarna började falla på plats, markeringarna,
Vingarna.
" Hennes vingar är på väg tillbaka." Sa Dorian bara och vände runt henne och visade upp ryggen.
" Så du menar, att du är uråldrig. Hon är lika uråldrig hon. Du sändes av djävulen och hon av Gud. Och var 500 år kommer hon igen. För det är samma barn eller hur? Så hon har blivit mördad om och om igen? Av dig bland annat, av Lathan och Alexander? " Sa Dorian och kände hur han liksom tappade allt.
Detta var för mycket. Han reste sig upp och tog sig mot fönstret för att få frisk luft.
"Vad händer med henne? Ska hon åka hem eller vad? Jag förstår inte." Viskade han sorgset.
Varför hade det gått så fort för honom att få ihop pusslet? Det lät rimligt på något sätt. Nästan bekant. Han slöt ögonen.
"Varför dödar ni henne?" Viskade han sorgset. Han förstod inte, han förstod bara att den lotten hon fått var den sämsta någonsin.

"Första gången var misstaget vi gjorde. Vi straffade oss själva och blev som vi blev." Han såg bort och gick fram till henne och sjönk ner. Såg på hennes ansikte.
"Ska jag vara ärlig vet jag inte. Hon kanske inte kan eller får komma hem. Hon kommer gå som ett exempel? Vad det gäller din far så ja han har dödat fler mirakelbarn än jag." Han satte handen för ansiktet.
"Om du älskar henne kommer hon inte lämna dig."
"Vi kände något inom henne. Det var sötare än honung. mildare än solens smekningar. Det kändes som första gången man drack."

Dorian skakade på huvudet.
"Så du menar, att för att ni dödade henne, för att du dödade henne för alla dem års sen så dömde du alla oss andra att bli såhär?" Sa hon och skrattade till.
Det var galet.
" Det är inte rimligt." Sa Dorian förtvivlat.
"Inte får, men ursäkta vem fan skickade ens hit henne?" Sa han upprört.
"Varför skickade dem hit dig? Varför är jag här." Viskade han och lutade sig mot fönstret.
"Min far, åh prata inte med mig om honom. " Sa han tyst.
"Jag älskar henne Lucifer, så mycket." Viskade han och nickade.
"Jag vet vad hon smakar. " Sa han tyst.
"Hon vet inget, hon börjar väl minnas. Hon drömmer om tidigare mirakelbarn, tidigare liv. Deras namn, att de är döda. Hon frågar hela tiden." Sa han tyst.

"Det var ett misstag jag ber om ursäkt." Han vände sig mot honom och tog hans hand.
"Hon skickades av gud och vi av djävulen." Han log svagt.
"Hon föddes denna gång för att vara din brud. Hon kommer aldrig återfödas om hon blir den än gång hon var."

Dorian såg på honom. "Jag tänker att den sovande ängeln inte kommer bli så jäkla glad när hon minns. Om hon minns." Mumlade han och skakade lite på huvudet.
"Ja det är helt rimligt Lucifer. " Sa han ironiskt. " Du kan inte komma hit och säga såna saker. Gud och Djävulen, ursäkta men vad gör dem ens? Har Djävulen kanske vunnit för det jag har sett de senaste 500 åren påtalar precis det. " Sa han och svalde hårt.
" Att bli min brud. På riktigt? Hon är uppenbarligen en ängel. Jag har alltid vetat det, alltid sagt det till henne men en riktigt ängel. Jag är inte värdig. " Mumlade han och såg mot henne.
"Du får gärna berätta detta för henne själv. För jag kan inte hålla detta hemligt." Sa han tyst.