PRS Lupple & Medi

"Jag vill vara i Tokyo i Kobe. vi måste ha deras biff!" Hon verkade mer glad och hon åt vidare medan hon log.
"Mer." Hon räckte över tallriken och log.
"Jag är superhungrig." Hon såg på Dorian och log igen.

Dorian nickade sakta.
"Du ska få äta den biffen." Log han och smekte hennes hand mjukt.
Log svagt över hennes ord, det om nått måste ju vara ett friskhetstecken.
"Då äter du." Log han mot henne.

Tristan kom senare upp med två tallrikar och såg på honom och satte ner dem.
"Pappa är på väg hem." Han såg på honom och lade huvudet på sned.

Dorian nickade sakta, kysste Willow på kinden.
"Sitt med henne, snälla." Bad han Tristan innan han reste sig upp och tog sig ned och in på Lathans kontor.
Slog sig ned i hans stol och stirrade mot dörren.
Ganska snart kom både Alexander och Lathan in genom dörren.
Uppenbarligen chockade över att han satt där.
"Berätta vad ni vet." Sa Dorian och stirrade mot dem, i en kall och hård blick.

"Självklart." Han satte sig med Willow framför sig och drog handen genom hennes hår och sjöng tyst.
"Min älskade syster. Varför så dyster? " Han lutade huvudet mot hennes och åt när hon sträckte fram mat.
"Vad snäll du är." Viskade han medan han lyssnade.

Alexander klev längre in i rummet, slog sig ned på en stol och Lathan gjorde likaså.
"Vi båda står fast vid det vi sa igår. Du hörde. " Sa Lathan kallt och Dorian stirrade på honom.
"Okej va såna då. Jag tänker att Lucifer gärna skulle bo här. Jag menar vi är ju vänner jag och han- jag skulle kunna ringa honom. Jag menar, ni är ju också vänner." Sa Dorian i en allvarlig ton.
" Jag kan få Willow att bjuda in honom, en stor och lycklig familj." Log Dorian och Lathan morrade lågt.
"Du skulle aldrig Dorian. " Sa han och Dorian lutade sig över skrivbordet.
"När det handlar om Willow så skulle jag. Det finns inget jag inte skulle göra för henne. " Sa han skarpt och blottade sina tänder.

Alexander rätade lite på sig.
" Jag tror det är otroligt onödigt att ringa Lucifer. " Sa han samlat och Dorian tog upp telefonen och började slå in siffrorna.
" Tror du?" Sa han och ganska snart hade Lathan ryckt undan telefonen, dragit ur den ur kontakten och skrynklat ihop den till en ojämn bit i handen.
" Hon har vissa markeringar som andra mirakelbarn haft. Liksom likheter. Vi vet inget mer." Sa Lathan lågt och hotfullt.
Dorian flinade.
" Men ni har teorier, seså berätta. Det finns fler telefoner." Sa han och pekade mot vardagsrummet där ytterligare en fanns.
Alexander suckade.
"Vi vet inget konkret Dorian, Tristan, Armelle eller Maria. Senaste undersökningen så märkte jag av dessa likheter, de verkar ha blivit tydligare. Jag har bara sett dem på tidigare mirakelbarn. På exakt samma ställen. " Sa Alexander och kastade över en gammal, nästan uråldrig bok och Dorian fångade den och bläddrade igenom den.

Det var hemska bilder med noteringar vid varje bild, på andra mirakelbarn. Levande, döda, utsatta för hemska saker.
" Detta är er forskning?" Frågade Dorian lågt och bläddrade längre fram där Willow var avtecknad med olika kommentarer till bilderna.
" Det är vår forskning. " Sa Lathan och ryckte ifrån honom boken.
" Vi vet inte vad likheterna betyder, bara att de finns." Sa han skarpt och Dorian skakade på huvudet.
"Jag vet att ni är gamla, jag vet att ert förflutet är långt ifrån fläckfritt. Men detta. " Sa han och nickade mot boken.
"Är avskyvärt. Jag och Willow tar in på hotell inatt. " Sa han och försökte ta sig ut från rummet men blev hindrad med våld.
" Dorian, du är inte bättre. När du var ung. "Hotade Lathan och Dorian morrade.
" Släpp mig. " Bad han mot dem båda.

Tristan hade bara hört utdrag och smekte Willow över håret och torkade av hennes händer och tog henne i famnen.
"Vad sägs som att vara på hotell i natt? Börja äventyret tidigare?" Han log mjukt och höll henne nära och hoppade ut genom fönstret och satte henne i bilen och spände fast henne. Han såg mot huset och såg sedan oroat på Willow som satt framåtböjt och bet sig i läppen.

Dorian kände att han blev argare och argare.
Att be dem verkade inte hjälpa, de båda verkade helt ha tappat huvudet.
" Kör Tristan." Flämtade han och lyckades bända loss Alexanders fingrar.
" Jag hoppas att Maria inte vet detta, att din fru inte vet detta. " Morrade han mot Alexander.
" De skulle tappa det. Och jag är inte ert enda problem. Lucifer vet detta, jag svär att han vet och jag lovar att han skulle hämnas mig för att ni dödade mig och inte han." Morrade Dorian och det var vid benämningen av deras fruar och Lucifer som de släppte och Dorian tog sig upp på rummet, slog igen resväskorna och hoppade ut genom fönstret med dem i händerna och kastade sig in i bilen med bagaget.

Han körde och han kände vinden i håret.
Väl framme lastade han ur henne och de tog in på ett av rummen och han bäddade ner henne.
"Älskade syster. Dorian kommer." Han log mjukt och såg in i hennes förhäxande ögon.
Han lämande hennes sida och satte sig vid fönstret och såg ut.

Dorian sprang med resväskorna, han sprang så fort och väl framme vid hotellet, han hade följt deras doft så tog han ett enda hopp upp till fönstret och landade på golvet, lät resväskorna falla till marken och han slog armarna om Willow.
"Åh älskling." Viskade han och kysste henne mjukt innan
han såg på Tristan med oro i blicken.
" Vill du ha Lucifers nummer? Jag tror det bara kommer bli värre. " Sa han lågt och kände sig över nacken.
Det smärtade fortfarande.