prs yehet & kkaebsong

Med sammanbitna läppar blänger Joshua surt mot den äldre, gud orden som sitter så rätt tär något hemskt på hans ego.
"Jag spelar barnslig, det är en skillnad." påpekar han och viker undan ansiktet, nej Zihao ska inte få friheten att nypa hans kinder, inte nu. "Jag är faktiskt ett år yngre än dig, så så gammal är jag inte, och fjantig är jag ju inte allste." protesterar han och slänger sig över nittonåringen, bara för att gosa ner sig hos honom. "Men beroende är jag, du är väldigt beroendeframkallande."

Spelade Joshua verkligen bara barnslig? Knappast. Nittonåringen visste allt att den yngre kunde bete sig lika barnsligt som han själv kunde, även om det hände relativt sällan. Men ändå!
”Grejen är, Joshua, att jag inte alls tror att du spelar barnslig. Nej, jag tror bara att du inte vill erkänna att du också är mänsklig innerst inne”, knotade Zihao och föll tillbaka mot kuddarna i soffan med ett litet stön. Hur kunde någon som var så liten och smal lyckas överrumpla honom på det sättet? Han måste ha vägt nästan tjugo kilo mer och var betydligt starkare. ”Har ingenting emot att du är beroende av mig, tycker faktiskt bara att det är bra.”

Med en djup rodnad ser Joshua på den äldre med stora ögon, barnslig? Neje, det är bara allt retande som får honom att framstå som barnslig, Joshua är faktiskt väldigt obarnslig av sig. Eller?
"Klart jag är mänsklig, men jag måste väl inte vara barnslig för det?" frågar artonåringen med sammanknipna ögonbryn, visserligen beter han sig barnsligt ibland, men det är ju bara spel. Kroppen sjunker utmattat ner bredvid Zihao, nej all denna aktivitet är verkligen inte bra för hans dumma sår. "Mm, tycker du att det är bra?"

”Nej, men man måste kunna släppa loss som du precis gjorde. Kan man hela tiden hålla masken och bete sig perfekt så är det någonting skumt med en”, förklarade Zihao och betraktade Joshua med aningen oroliga ögon, när denne sjönk ner bredvid nittonåringen - tillsynes utmattad och kanske lite blek om nosen? ”Klart jag tycker det”, började han därefter och strök långsamt artonåringen över håret. ”Men du..mår du verkligen bra? Borde vi inte tala om för någon om de där såren? Slår vad att Andrew kan ta sig en titt och komma med några tips. Snälla? Börjar bli väldigt orolig faktiskt..”

"Men jag vill bete mig perfekt hela tiden.." mumlar Joshua mest för sig själv, nu blev han fångad i tankarna igen. Barnslig, perfekt? Huvudet faller lite åt sidan, så att han kan se Zihao i ögonen, för att sedan stirra upp mot taket igen. Kanske han borde berätta för någon, men det vill han inte, verkligen inte. Han hade antagligen gömt det för Zihao också om det inte varit så att han såg dem med egna ögon. "Jag mår fint." försäkrar artonåringen och sätter sig upp, även om kroppen är utmattad och helt förstörd, så måste han bevisa att han faktiskt inte är döende. Vilket han kanske är. När fästmannen sedan tar upp Andrew rynkar Joshua på ögonbrynen och skakar på huvudet. "Jag kan ta hand om det själv."

”Joshua”, började Zihao bestämt och greppade tag om händerna som var så komiskt mycket mindre än hans egna. ”Snälla försök inte att ta hand om allting själv hela tiden när det finns människor omkring dig som inte vill annat än att hjälpa till”, började han med rynkade ögonbryn och ögonen rakt fästa på den andre. ”Om inte för din egen skull, kan du inte göra det för mig? Han är trots allt halvt om halvt utbildad inom just magiska åkommor och vård och bla bla bla..bara den här gången? Du kan få fixa mitt hår om du får med på det.” Nej, nittonåringen hade väldigt svårt att acceptera det faktum att den yngre inte verkade vilja ha någon hjälp med såren. Men sist han sett dem hade de sett alldeles förskräckliga ut, infekterade och bara allmänt risiga. Det stackars hjärtat skulle inte klara av det om Joshua dog, bara för att han vägrade ta hjälp.

Blicken vilar i tystnad på de sammankopplade händerna, den roade känslan han alltid får när han ser den komiska skillnaden dyker inte upp den här gången. Joshua är så jävla patetisk, som oroar Zihao hela tiden, som förstör hans stunder med hans jämnåriga vänner, som förstör besöket av Andrew och hans flickvän. Det verkar som att han verkligen vill få allt perfekt, men misslyckas drastiskt hela tiden, och att tvinga nittonåringen att oroa sig, att tvinga Andrew hjälpa honom, nej det går han inte med på. Han klarar det själv.
"Jag klarar det själv," upprepar artonåringen och stryker försiktigt bort sina händer från den äldres bara för att stirra ner på sina fötter. "Skötsel och vård har alltid varit mitt favoritämne Zihao, tror du inte jag lärt mig om människor också?" frågar han sammanbitet, dumma hjärnan vill överanalysera allt igen. Andrew är säkert mycket bättre än honom på det, dumma, jävla, hjärna. "Tro mig, jag vet hur jag ska ta hand om det."

Nu började det kännas som om ett bråk sakta men säkert började växa sig fram. Och det fick Zihao att må extremt dåligt. Speciellt det faktum att Joshua säkert redan intalat sig själv en massa falskheter och tagit precis allting som nittonåringen sagt, fel. Under några långa sekunder slöt han ögonlocken och fokuserade på andningen. Ut och in, ut och in, upp och ner, upp och ner. Att bli förbannad på den yngre skulle inte göra någonting bättre, vilket han redan konstaterat långt tidigare - flera gånger faktiskt.
”Okej, okej, jag förstår att det uppenbarligen är ett väldigt känsligt samtalsämne för dig”, muttrade Zihao och slängde benen över kanten på soffan, lät fötterna finna det svala golvet. ”Jag vill bara att du ska må bra, Joshua. Och helt ärligt så verkar det inte som om de där såren läker bra alls”, fortsatte han tyst och sneglade ner i golvet med glansiga ögon. Tänk om artonåringen faktiskt dog utav skadorna? Då skulle nittonåringen varken bli hel igen eller kunna förlåta sig själv.

Joshua känner hur skuldkänslorna bubblar upp inom honom, kanske han borde ge med sig för Zihao.. nej, han skakar på huvudet åt sig själv, det får han inte göra.
"Jo, jag vet." svarar han med ett svagt leende, jo om det är någonting han fått klart för sig är det att nittonåringen vill att han ska må bra. Även efter allt som hänt under dagarna. Blicken glider ner mot överkroppen, innan han låter ryggen falla ner mot soffan och han sluter ögonlocken. Hur skulle det vara att dö? Då skulle han inte vara en börda för någon, och såren behöver inte ge honom ännu mer helvete. Allt har blivit så förbaskat dåligt, bara pågrund av Joshuas hjärna som fortsätter att intala sig själv att Zihao och Andrew skulle vara bättre för varandra. Att Zihao gillar den jämnårige mer. Innerst inne vet han ju att det inte är sant, de har haft den konversationen så ofta. "Jag antar att jag gjort ett riktigt skräp jobb än så länge, eller så har de bara blivit värre för att jag rört på mig så förbaskat mycket. Och varit fylld med ångest. Men jag kommer ta tag om det."

”Jag vet vad du tänker på, Joshua. Du tror att jag och Andrew skulle vara mycket bättre tillsammans och att jag djupt inom mig tycker bättre om honom än vad jag tycker om dig”, mumlade han och reste sig upp från soffan. ”Men det är så grovt, jävla fel, vilket jag verkligen hoppas att du inser förr eller senare. Det är dig jag älskar och bara dig, det är bara dig jag är kär i och ingen annan. Förstår du?” Frågade Zihao skarpt i slutet av meningen och försökte ännu en gång att lugna ner pulsen, som hoppat från noll till tvåhundra. Varje gång nittonåringen insåg vad det var som rörde sig inuti den andres huvud - varje gång detta var bara en massa skit - kunde han verkligen inre undgå att bli arg. Egentligen borde han inte blivit det, då folk borde få tycka och tänka som de själva ville. Men det gällde inte Joshua i Zihaos ögon. Nope, artonåringen fick inte gå och trycka ner sig själv på det sättet som han uppenbarligen gjorde. Det var både en välsignelse och en förbannelse att de kunde läsa av varandra så pass bra.