PRS Lupple & Medi

Hon såg ner och drog upp benen och knde bakom örat och suckade.
"De verkar rädda. Du är inte rädd för du vet inget. Men hade du vetat hade du varit lika rädd."

Dorian svalde hårt och såg på henne.
"Jag tror inte de vet något specifikt, jag tror de vet något som har skakat dem. Men det ger fortfarande inga svar. " Sa han lågt och ärligt. Studerade henne försiktigt.
"Jag är inte rädd för jag älskar dig oavsett." Log han och gick fram och satte sig på sängkanten. Smekte hennes rygg sakta.

Hon blickade mot honom och vred bort huvudet.
"Om du kan bita mig skulle du göra det? Jag menar vill du det?" Hon hade en sorg i blicken och kramade om sina händer.
"Du får tala med din far. Tvinga fram svaret annars blir det inget."

Dorian såg på henne, detta var en väldigt konstig fråga enligt honom.
Han svalde hårt.
Hur skulle han svara?
"Jag vill bita dig för ditt blod, men jag skulle aldrig vilja bita tjejen jag älskar." Sa han lågt.
"Jag har liksom lärt mig att separera er två." Sa han tyst.
Vände bort huvudet.
"Skulle det verkligen hjälpa dig att veta? Jag menar hur kan det hjälpa dig att veta vad de nu än vet?" Sa han tyst.

"Jag vill veta varför de ljuger för mig. " Hon såg på honom och drog ett finger längst sin arm och reste sig.
"Jag ska gå och äta. Jag är hungrig igen."

Dorian såg efter henne och nickade.
"Okej." Sa han tyst och följde henne med blicken.
Reste sig själv upp och gick tillbaka till kassaskåpet och plockade ut andra saker såsom kontanter och packade ned det.
Stängde igen skåpet och satte för tavlan igen.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned och log svagt.
"Så vad blir ditt namn? Är det Dorian eller kanske något annat?" Hon såg bort och flåsade.
"Ryggen." Viskade hon och föll ner på knä.

Han såg på henne och log.
"Dorian, men ett annat efternamn." Flinade han och hann knappt reagera fören hon var nere på knä.
Han tog sig fram till henne och slog armarna om henne.
"Älskling." Viskade han oroligt.

Hon lade pannan mot hans arm och vet tag i hans tröja för att inte skrika. Knölarna kom tillbaka och de blev genast röda av irreterad.
"Jag vill inte ha dem vad de nu är!"

Dorian drog upp hennes tröja och såg på knölarna, såg hur rött och irriterat det var.
Han såg sorgset på.
"Älskling, du kanske måste. De var samma sak igår." Viskade han och bet sig hårt i läppen.
"Jag önskar jag kunde hjälpa dig." Viskade han och smekte hennes hår sakta.
"Andas baby, andas." Mumlade han och såg mot henne.