prs yehet & kkaebsong

Helt ärligt så bryr sig Joshua inte så mycket om det, att nittonåringen inte velat gosa med honom då var väl förståeligt. Dock är han extremt glad att han äntligen fått den uppmärksamhet han velat ha, eller ja, som hans läppar krävt efter alldeles för länge.
"Hmh, de förbaskade såren ska visst förstöra allt." påpekar han med ett lätt leende, även om han är rätt tacksam över att Zihao tänkt på det viset. Det är nämligen så att Joshua inte har någon större lust att slita sönder sin fina, beiga polotröja som han så älskar. Och han vill inte hellre gå med bar överkropp när så många gäster är på besök. Läpparna rör sig i takt med varandra, och Joshua kan inte undgå att bli väldigt lycklig. Dock försvinner leendet en aning när Zihao drar sig undan, och han öppnar munnen. Klart nittonåringen tänker sådär. Joshua låter fingrarna vila vid Zihaos kinder så att han kan se honom djupt i ögonen. "Zihao, jag vill att du ska berätta allt för mig, hur knasigt det än är. Om du pratar med mig, kanske vi kan göra något åt det tillsammans, förstår du hur jag tänker? Att gömma de tankegångarna har aldrig riktigt varit nyttigt för vårt förhållande direkt." säger Joshua och lutar sin panna mot den äldres. Nej, han själv hade haft samma tankegångar för tre år sedan då han led av den dumma ätstörningen, och han hade aldrig vågat berätta för Zihao, då han varit orolig om vad han skulle ha tänkt om honom. Men han dömde honom inte, och det är han väldigt tacksam över.

”Grejen är att jag inte ens tänker på direkt knasiga saker, utan snarare får djupt sinnesrubbade impulser”, muttrade Zihao och rynkade på ögonbrynen. Hur skulle han ens förklara det? Förklara instinkterna som skrek åt honom att slita sönder varje levande varelse inom synfältet? Det var någonting som inte riktigt gick att sätta ord och därmed var det extremt krångligt att försöka få någon annan att förstå hur det kändes. ”Alltså jag vet inte ens hur jag ska börja..men det är typ som att jag inte känner någonting och att allting bara blir helt fel”, försökte han förklara, trots att det troligen inte alls gick att begripa sig på. ”Usch, hur kan du ens vara kär i mig”, stönade nittonåringen och klamrade sig fast vid den yngre, gömde ansiktet i nacken på den yngre. Nu när Zihao inte hade någon annan tillflykt att ta, så fick han helt enkelt gömma sig hos Joshua så gott det gick. Och nu tänkte han sitta där och dra in den välbekanta, lugnande doften tills alla bekymmer i världen tynade bort. För världen, den var skrämmande och väldigt påfrestande. ”Förlåt..förstår om det inte alls går att begripa vad det är jag faktiskt försöker förklara.”

"Jag kommer nog aldrig kunna förstå hur det känns Zihao, men jag tror jag vet hur det funkar, på ett ungefär." Joshua stryker fingrarna över de röda lockarna i en lugnande takt medan han lutar hakan mot den andres huvud. "Med tanke på att du är en varulv Zihao, så är det nog rätt konstigt att du inte tappar kontrollen oftare. Många vargar fungerar på det viset, hungriga och vill slita sönder saker, du tycker att det är sinnesrubbat för att vi människor lär oss att inte tänka på sånt. Det är liksom inte i vår natur, men när du levt som en varg i två år, tror jag att det blivit en större del av dig." försöker artonåringen att förklara och ler svagt mot nittonåringen. "Nu vet jag inte hur det känns, och det kommer jag nog aldrig att göra, men det jag menar är att det inte är sinnesrubbat i vargars natur, där är det naturligt och vi dömer dem inte för det, för att de lever helt olika. Du måste komma ihåg att du också är en varg, och det är antagligen därifrån det kommer ifrån, förstår du vad jag försöker få fram?" artonåringen kramar om Zihao hårt, innan han lutar sig ifrån honom så att han kan möta dennes ögon. "Du har ingenting att säga förlåt över."

Nittonåringen drog lite på mungiporna och sköt sig en bit ifrån Joshua, så att han ännu en gång kunde betrakta den andre. Det var där hans ögon hörde hemma, på artonåringen och ingen annanstans. Att han ens lyckats hitta någon så klok och förstående var verkligen en välsignelse från ovan. Det gick inte att vara mer tacksam, det skulle vara totalt omöjligt.
”Jo jag förstår..” viskade Zihao och kupade händerna runt de puffiga kinderna. Om ögonens hem var på Joshua, så var händernas rätta plats den yngres kinder. ”Du är alltså kär i en varg”, konstaterade han retsamt och flinade brett, så att de spetsiga tänderna blottades. ”En väldigt konstig varg som har ben och armar, händer och ett mänskligt ansikte”, fortsatte nittonåringen med ett litet skratt och lämnade en stor, sliskig puss över fästmannens panna. De där sliskiga kyssarna skulle han aldrig sluta med, oavsett vilken skepnad han befann sig i. ”Är du aldrig orolig över att jag typ ska fastna? Som flr två år sedan? För det är jag..livrädd faktiskt. Kunde inte skifta tillbaka, det gick bara inte.” Japp, det var bara att erkänna alla rädslor som han gick och höll på.

Med ett litet skratt kryper Joshua tätare intill den äldre och nickar instämmande, ja, han är definitivt kär i en varg.
"Du är ju inte bara en varg, du har mer mänskliga aspekter än från vargar, det är underligt hur det fungerar." svarar artonåringen och pillar förstrött med de röda lockarna "Vi får se till att inte hamna i samma situation, visserligen är jag orolig för dig, om du skulle fastna men inte velat det. Nu vet jag att det inte alls är samma sak, och man kan inte direkt jämföra det med varandra, men det är åtminstone samma princip. Jag var konstant orolig över att jag skulle fastna med ätningen, och jag gjorde det ett par gånger, men jag har alltid blivit friskare. Om du fastnar i vargform, tänker jag inte lämna dig en endaste gång, om nu det inte är vad du vill. Jag tror du behöver ha en blandning av de två liven, så att det inte blir för mycket, innan du håller dig till människoform. Du hade inte vant dig vid vargformen, och när du sedan stannade i den, kanske du glömde bort hur det fungerade. Jag har verkligen ingen aning Zihao, det är bara gissningar nu, men att du delar upp det, gör en blandning mellan dig och vargen, kan du senare lära dig att kontrollera det bättre."

”Hur kan du vara ett år yngre än mig? Din själ måste ju vars typ flera tusen år gammal”, utbrast Zihao och putade med underläppen. ”Du är väldigt klok, vet du det? Precis som en uggla, men samtidigt smart som en räv, gosig som en panda”, räknade han upp och slingrade både benen och armarna runt Joshua, för att därefter lämna ännu fler sliskiga små pussar över artonåringens ansikte. ”Med ätningen förresten, jag lämnade dig aldrig på grund av den, det skulle jag aldrig göra. Men det var alltid mitt fel att du blev sådär äckligt smal igen, eller hur?” Japp, varje gång nittonåringen lämnat den yngre hade denne alltid fallit in i samma gamla mönster. De var väldigt lika på det sättet egentligen. ”Och..alltså Joshua, jag och vargen är samma person. Jag kan inte direkt dela upp mig själv. Eller?” Undrade han därefter och rynkade lite på ögonbrynen. ”Det är väldigt svårt för mig att skilja på de två delarna, kanske det är därför jag får de där vidriga utbrotten lite hipp som happ? Jag är ta mig fan lika ovetande som du när det kommer till det här.” Zihao grävde ännu en gång ner sig hos Joshua med ett stön och drog honom ännu mer till sig, föll tillbaka mot den mjuka soffan och kuddarna. Nej, han tänkte inte släppa artonåringen, som sagt.

Än en gång kan Joshua verkligen inte hålla sig från att le av nittonåringens ord.
"Hmh, vilket av djuren gillar du mest då? Uggla, räv eller panda?" frågar han och kan inte undgå att rodna av de sliskiga pussarna, gosigt. Dock försvinner leendet en aning pågrund av frågan som ställs därnäst. "Inte dig specifikt, jag menar, att kontrollera ätningen var det enda jag kunde kontrollera i mitt liv, när skolan gick neråt och vårt förhållande slutade.. men det har varit så innan, när pappa stack, pågrund av Xavier, Zach. Det är inte så att du själv triggat igång det." försäkrar han och skakar lätt på huvudet, nej det ska inte Zihao tro. Aldrig."Om du tänker på andra varulvar så är de två helt olika personer, när det är fullmåne förlorar de all sin kontroll, och förlorar sig själva helt och hållet. Det är lite annorlunda i ditt fall, eller ja.. väldigt annorlunda. Du har på något sätt lärt dig att skifta även när det inte är fullmåne, och har mer kontroll över det. Dock tror jag fortfarande att du och vargen är två helt olika delar, ibland kan du ha kontroll över lurvbollen, förutom på fullmånen, och ibland förlorar du kontrollen, och det tror jag är pågrund av det simpla faktumet att du är så mycket i vargformen. Så jo.. jag tror att det är två olika delar, hur nu det än är fungerar." svarar artonåringen fundersamt medan han kravlar sig fat i Zihao och lämnar en liten puss på hans kind.

En väldigt bra fråga faktiskt. Vilket djur föredrog Zihao av de tre? Definitivt inte ugglan, då ugglor verkligen avskydde honom, men valet mellan pandan och räven var mer komplicerat. Rävar hade han ju stött på lite titt som tätt, de var extremt skygga och försvann utom synhåll redan innan man faktiskt hunnit lägga märke till dem. Han hade däremot aldrig träffat en panda, även om de verkade extremt mjuka och fluffiga - och nittonåringen älskade allting som var mjukt och fluffigt så..
”Rävar är väldigt gulliga, de är så slå och fluffiga och deras skall är urfåniga..men pandor ser så nedrans mjuka och gosiga ut”, förklarade han och rodnade svagt. Zihao var verkligen en kelgris, trots att han nyss stått och gormat om att han inte var det. Hjärnan måste verkligen ha fått kortslutning totalt och plockat fram allting som var dåligt under strömavbrottet uppe i knoppen. Riktigt obehagligt hur det där fungerade faktiskt. ”Jag är verkligen annorlunda, eller hur? Ett riktigt missfoster”, konstaterade han därefter och studerade artonåringen, med ett snett leende dansandes över läpparna. ”Problemet är att jag älskar min vargform, den är väldigt bekväm ska du veta och drt känns fortfarande som jag, on du förstår vad jag menar. Det är därför det är svårt för mig att se på vargen som en annan person eftersom det fortfarande är jag. Jag menar, jag luktar som mig själv, har samma ögonfärg och blod och ben och kött..äsch då, det låter ju bara alldeles bisarrt.”

Frågan gör faktiskt även Joshua en del kluven, ska man tänka strategiskt eller inte?
"Vargar är lättare att smälta in.. jag menar, om någon ser en panda i skogen skulle det vara svårt att förklara det." Resonerar han med rynkade ögonbryn innan han gömmer ansiktet hos Zihao. "Men jag gillar pandor, särskilt röda pandor." Lägger han till med en djup suck. Blicken glider upp mot Zihao, och ser allvarligt på nittonåringen. "Det är en skillnad mellan annorlunda och missfoster, du är inget missfoster alls." Påpekar Joshua innan han vänder på sig för att ligga på rygg, vilket tillåter honom att stirra upp i taket. "Jag har inte sagt att du inte kan älska din vargform, du är vargen trots allt, det är inte en annan person. Dock förklarar det hur tankegångarna, och agerandet ändras hos dig, då dt är två helt olika båtturer, förstår du? Se inte en varg som en annan person, det är en varg. Vargar tänker inte likadant, agerar inte likadant, men det verkar som att din kropp är kluven på hur du ska agera i situationer. Du har trots allt varit en varg i två år, det är förståeligt. Vad jag menar Zihao är att vargformen är du, du i en annan form. Dock agerar du inte likadant som du skulle ha gjort I människoform."

”Vadå? Pandor har väl också rätt att ströva fritt i skogen om de så vill det”, påpekade Zihao skämtandes och stönade till när Joshua vände sig om. Med ett litet morrande läte - ett Zihao läte - klamrade han dig ännu en gång fast vid artonåringen. Som sagt, den yngre satt tyvärr där han satt då nittonårigen inte hade några som helst planer på att släppa honom. Inte efter det hemska som nyss hänt på övervåningen. Kanske om en vecka eller då, men inte innan dess. ”Men du, jag agerar väl ändå ungefär likadant? Alltså..” han tystnade och drog tungan utmed en av Joshuas kinder med ett litet skratt och gjorde därefter en liten grimas. ”Du vet, när jag slickar dig i ansiktet så är det faktiskt inte eftersom jag vill göra dig irriterad eller så..vill bara ge dig några sliskiga och äckliga pussar”, mumlade Zihao. ”Men du har rätt, hjärnan fungerar lite annorlunda beroende på om man är en lurvig boll eller inte. Däremot är det ju jag, som sagt. Och jag älskar att pussa på dig, din lilla panda”, avslutade nittonåringen och lämnade små pussar över kinden som han precis slickat på. Nej, tungan han hade nu var inte ämnad för att slicka folk i ansiktet, tyvärr.