prs yehet & kkaebsong

"Men skillnaden mellan dig och Haru är att du faktiskt kan tala, och övertyga mig om att du vill ha. Haru skulle kunna dö av choklad." påpekar Joshua medan blicken landar i brasan framför dem. Armarna slingrar sig om nittonåringens nacke innan han gosar ner ansiktet hos dem. "Jag antar att det borde finnas något jag kan göra.." nickar han innan ögonen lyser upp. Artonåringen kravlar sig över bordet och sträcker sig efter en penna och ett papper, strunt samma om såren gör förskräckligt ont. "Jag gosade ju visst med dig igår!" protesterar Joshua och putar upp läpparna innan han börjar skissa en kropp, för att få en större bild om hur det skulle se ut. Efter det börjar han skissa ett körsbärsträd som rör sig upp över överkroppen, sluter upp vid nyckelbenen där han målar den lilla vargen och pojken, några blommor som faller över dem. "Kanske det är för mycket..."

”Om du ger mig tillräckligt mycket choklad är jag ganska säker på att jag också kan dö”, muttrade Zihao och betraktade det som Joshua skissade upp på pappret framför honom. ”Och du gosade med mig, men alldeles för lite”, klagade nittonåringen och grävde ner ansiktet i den yngres nacke. ”Du vet hur kelig jag är och så bara lämnade du mig i fåtöljen, alldeles ensam!” Utbrast han och gäspade stort. ”Om du gör det ikväll också svär jag på att jag kommer gå och leta efter dig.” Han putade lite med läpparna och började löst gnaga i ett av Joshuas öron, i någon slags konstig protest. Sedan lutade han sig lite tillbaka och betraktade skissen, med ögon som blev större och större för varje sekund som passerade. Den var helt lagom, varken för mycket eller för lite, utan precis lagom..”Den är jättefin, tycker inte alls att det är för mycket.”

"Då kommer jag inte ge dig choklad någon mer gång." snyftar Joshua, som nu insett att han är förlovad med en man som avskyr och mår dåligt av choklad. Choklad, som han så in i helskotta älskar. "Men du somnade Zihao, hur ska jag kunna gosa med dig då?" blicken glider upp mot nittonåringen och han lutar återigen huvudet mot bröstkorgen. "Vi får nog sova i soffan, du och jag." lägger Joshua till med ett litet leende, jo både sängen och fåtöljen är dömda, de kommer inte kunna användas någon mer gång. Med rynkad näsa skakar Joshua på huvudet när han ser på skissningen. "Det är visst för mycket..." börjar han, och lägger ifrån sig skissen, det får bli ett problem för senare, innan han vänder sig om till Zihao, sitter i hans knä med ett leende på läpparna. "Vet du vad jag vill? Skaffa en minigris."

Det var nog en bra idé att inte ge Zihao mer choklad, en dag skulle kanske magen förgöra sig själv totalt om han fick för sig att äta mer av den söta godsaken.
”Det spelar väl ändå ingen roll vart vi sover? Kan vara din filt eller madrass oavsett..eller kudde om du nu vill det”, sade han och höjde sedan på ett av ögonbrynen. ”En minigris? Du inser väl att det finns en ganska stor risk att jag äter upp den?” Påpekade nittonåringen och bet sig löst i underläppen. Om han åt upp Joshuas nya husdjur till middag skulle han defintivt aldrig bli förlåten. För det var troligen där gränsen gick. Nej, fy skäms Zihao. Han hade faktiskt lovat sig själv att försöka ignorera de där ruttna instinkterna som han, oturligt nog, var tvungen att leva med. Kunde inte vargar ha varit vegetarianer? Då hade hade det problemet varit löst på några ynka få sekunder. Suck.

Joshua skakar lätt på huvudet åt den andres ord, så korrekt så.
"Nej, det spelar ju ingen roll. Eller så kan jag agera filt?" frågar han och låter huvudet falla på sniskan innan han börjar skissa en ny liten bild där han sitter i nittonåringens knä. Den här gången ritar han en fågel, vars vingar är utsträckta och i alla sorters färger, för att sedan bli till små körsbärsblommor. Riktigt fin, måste han medge. Blicken glider dock upp direkt Zihao öppnar munnen på nytt, och ger honom en sträng, lång blick. "Nej, du ska inte äta den." påminner han med sträng röst och skakar på huvudet, nej. Minigrisar har alltid varit ett av Joshuas favoritdjur, de är små och söta, förstår sig på många saker andra djur inte gör. "Skulle vara väldigt roligt att ha en, eller två, eller tre."Blicken glider ner till bilden innan han ser upp mot Zihao igen. "Eller den här... eller kanske en vattenfärg tatuering?"

”Men du är inte pälsig och gosig..eller gosig är du, men inte pälsig”, klagade nittonåringen och höll lite hårdare om den yngre, lämnade en snabb puss vid käkbenet. ”Men tänk om jag vill äta den, eller alla tre av dem, då?” Skämtade Zihao och flinade retsamt. ”Du vet att jag aldrig skulle göra det, men tänk om jag typ tappar förståndet eller något? Då blir det inte bra.” Trots att det mest var ett skämt, så låg det tyvärr lite sanning i det han precis sagt. Tänk om det kom en dag när allting bara försvann? Tänk om själva Zihao försvann? Tänk om han fastnade i den formen för alltid..Bara att tänka på det fick hela kroppen att fyllas med skräck och han kunde inte hålla sig ifrån att rysa till, ofrivilligt. Ögonen gled ner mot skissen samtidigt som ett litet leende pressades fram på de smala läpparna. Joshua visste mycket väl att nittonåringen uppskattade alla idéer som den yngre föreslog, det var nästan inte ens nödvändigt att fråga. ”Den är jättefin..alla dina förslag är underbara.”

Det är inte svårt för Joshua att tyda på vad det är den äldre tänker, det har blivit lättare och lättare för honom att tyda det. Och han är väldigt tacksam över det, att ingenting går gömt.
"Du har tappar förståndet en gång, på mer än tre år. Och jag drev dig till det, Zihao, visserligen finns det en liten chans att det inträffar igen, men den är väldigt liten. Men kanske det är bäst för dig att prata igenom det med någon?" mumlar artonåringen och stryker fingrarna över Zihaos kinder, innan han ser ner på sin skiss. Än en gång låter han blocket falla åt sidan. Joshua får alltid panik när han inte kan bestämma sig vad det är han ska teckna över sin kropp, det är ett jobbigt beslut. Det är därför han är så angelägen att få till någonting bra, men han litar inte på sitt egna öga längre. Joshua ler försiktigt mot den äldre, innan han lämnar en liten kyss på de älskvärda läpparna, han har saknat dem så förbaskat mycket, för att sedan dra sig bort. "Tack."

Prata igenom det oförnekliga beroendet av att slita sönder levande saker i stycken och ta oskyldiga liv? Absolut, för det skulle han ju inte få åka raka vägen till Azkaban för.
”För att vara helt ärlig skulle det nog bara göra mer skada än nytta”, mumlade Zihao och slöt ögonlocken när Joshua började stryka fingrarna över hans kinder. Han skulle verkligen aldrig kunna överleva utan artonåringen, inte för en sekund. Även om han gjort det under två års tid så skulle det inte kunna upprepa sig. Det fick inte upprepa sig. De där små retsamma kyssarna skulle han aldrig kunna överge igen, de var på tok för underbara. Och just därför tyckte han itne att den där lilla mesiga kyssen räckte till. Nej, någon måtta fick det allt vara. ”Men hallå, är det där allt jag får eller?” Klagade Zihao och sökte sig närmare den yngre igen, kupade händerna omkring de puffiga kinderna. ”Jag vet att du kan bättre..betydligt bättre än det där”, viskade han och slöt ännu en gång avståndet mellan deras läppar, som var så otroligt olika varandra. Precis som händerna, längden, dragen..de var verkligen extremt olika på så långa olika sätt.

"Räcker det med att prata med mig om det då?" frågar Joshua viskandes medan huvudet faller på sniskan. Helt ärligt vet han inte vad han kan göra för att Zihao ska känna sig säker i sitt eget skinn, det är omöjligt att komma på rätt taktik. Dock dras han från sina tankar när läpparna än en gång möter varandra. Händerna finner sin väg upp mot de röda lockarna där de gräver ner sig, ja gud vad han saknat nittonåringens läppar.. det är nästintill skrattretande. Joshua ler in mot kyssen innan han drar sig ifrån en aning. "Hmh, men du vägrade ge mig en kyss förut." påpekar han retandes innan han låter läpparna mötas igen, väldigt beroendeframkallande.

”Mhm, men det var ju bara för att jag var jävligt förbannad på dig”, svarade Zihao och lät händerna glida nerför artonåringens slanka rygg. ”Om du inte hade haft alla dessa sår hade jag defintivt förstört den här tröjan”, mumlade han innan läpparna blev alldeles för upptagna med den ljuva kyssen. Hur hade han lyckats säga nej till ett liknande scenario innan? Det var bara helt sjukt, sinnesrubbat. Nittonåringen drog sig sedan försiktigt undan och betraktade Joshua med lätt sorgsna ögon. ”angående där där med att prata om det..visst kan vi göra det, men jag är rädd att skrämma bort dig när jag förklarar vad det är som faktiskt händer när allting bara kraschar i mitt huvud”, förklarade han tyst och tvinnade en test med rosa hår mellan tummen och pekfingret.