PRS Lupple & Medi

Han gav honom trasan och lämnade rummet och gick ner och skakade på huvudet.
"Han stannar hos henne." Han satte sig och såg på Alexander.
"Så vad sa resultaten. Gjorde du verkligen en hälsokontroll för resan eller för att hon är mirakelbarnet?" Tristan såg på sin far och skakade på huvudet.
"Vad hette den förra ni dödade?"

Alexander såg menade på Lathan innan han vände blicken mot Tristan.
" Resultaten är helt normala. För att vara ett mirakelbarn. Hon är godkänd att åka på resan. " Sa han lugnt.
Lathan nickade.
"Vi tackar dig Alexander, låt mig följa dig till bilen." Sa han och tog ett tag om Alexanders axlar och ledde honom mot dörren.
Armelle såg på dem och morrade irriterat.
" Jag vill veta vad ni vet." Sa hon allvarligt och Lathan såg på sina barn.
Log ömt.
"Vi vet ingenting." Sa han och fortsatte sedan gå.

Dorian hörde det hela och höll trasan, hårt.
" Åh struntprat älskling, jag vet att dem vet." Viskade han lågt, inte för att väcka henne utan mer för att förklara läget för henne.
" Men du är okej." Mumlade han lågt, mest för sig själv än för någon annan.

Tristan såg på sin syster och reste sig upp.
"Dorian sa att du inte tog varken blodprov eller kollade hennes hals. Hon har två stora knölar på ryggen som är så smärtfula att hon skrek." Han såg på sin far med ilska.
"Nu talar ni om vad som händer med henne."

Lathan såg på Tristan, med ett så övertygande lugn.
Han gick fram och la händerna på hans axlar.
"Jag förstår att detta är frustrerande, för er båda." Sa han och såg även på Armelle.
"Men sanningen är att jag och Alexander vet inte allting om allting, i detta fallet vet vi ingenting. Willows, vår kära Willow har normala värden. Hon är så frisk hon kan vara. Och dessa knölar. Det var kanske nått med magin. Hon har inte ont nu eller hur?" Sa Lathan.
Dorian var nästan påväg att ta sig till dem tills han insåg att oavsett vad det var så tänkte dem inte berätta.
Då kunde det inte vara något dödshotande utan något annat.

"Ni är äldre, ni borde veta vad felet är." Han såg på honom och skakade på huvudet.
"Hon sover, hon svimmade och hennes hjärta slår oregelbundet. Känner ni inte det?" Tristan såg in i sin fars ögon och svalde.
"Vad hette den förra?"

Alexander såg på Tristan med sorgsen blick.
" Det är inget fel. Inget jag eller Lathan eller någon annan kan fixa. Vi kan underlätta men sanningen är att det finns inget botemedel som helt plötsligt kommer göra henne till en vanlig människa, precis som det inte finns ett botemedel för dig som vampyr." Sa Alexander allvarligt men vänligt, det var så fruktansvärt vänliga.
" Den förra vad då Tristan? Jag förstår inte vad du pratar om." Sa Lathan och då klickade det för Dorian. Han fick en vild idé.
Kunde det? Nej det vore för hemskt.
"Elisabeth, eller hur?" Viskade han och visste att de alla kunde höra.
"Kvinnan som Willow drömmer om. " Sa Dorian lågt.
Lathan hörde orden och hoppades att han inte förstod sambandet såsom han och Alexander gjort.
Såsom dem hade listat ut efter så många år.
Det skulle vara för svårt för någon av dem att bära.
" Jag är ledsen. Varken jag eller Alexander har några svar- vi vet ingenting." Sa Lathan i samma lugna ton med med en mer allvarsam blick.

Han höjde handen och ville slå sin far men sänkte den och försvann ut och jagade istället. Maria lade en arm om sin make oc såg oroat på taket och suckade lågt.

Willow kved sakta och makade sig närmare och öppnade sakta ögonen.
2Hej..." Vikade hon och log.
"Kan jag få honung igen? Jag vill ha något sött."

Lathan såg Tristans gest men sa inget, utan såg bara på honom. Följde honom med blicken när han försvann och la en arm om Maria och pussade hennes kind.
"Ledsen älskling, det är inte rätt tid." Viskade han och släppte taget och gick iväg med Alexander.

Dorian såg på henne när hon öppnade ögonen och nickade sakta.
"Hej." Viskade han och smekte hennes kind.
"Jag kan ordna. Snart. Vill bara vara säker på att mår okej." Viskade han.

"Jag ville bara stötta dig." Hon gick efter och såg på honom.

Willow såg på honom och hennes ögon var lika gröna som en ädelstens.
"Jag mår bättre. Jag kan komma med om du bär mig." Hon såg på honom och sträckte på sig.
"HUr är det? Du verkar vara så spänd det är väl inte så bra?"

Lathan svalde hårt och såg på henne.
" Jag älskar dig." Viskade han och kysste henne mjukt.
"Jag gör detta för att skydda er." Sa han och försvann sedan iväg.

Han såg på hennes ögon, de var verkligen gröna.
Han bet sig hårt i läppen.
Hon genomgick någon sorts förvandling?
"Bättre?" Viskade han och andades ut.
"Jag bär dig." Viskade han och nickade.
" Det är svårt. Jag kan inte hjälpa dig." Viskade han ärligt.
"Men jag har svaret på det du undrade igår. Eller jag tror det i alla fall. Jag vet inte hur det skulle hjälpa dig. Och detta är allt jag vet." Sa han tyst och slog ned blicken.
"Förra mirakelbarnet, jag tror hon hette Elisabeth." Sa han tyst.