Skriva av sig-tråden

I lågstadiet hade jag också bara en riktig vän i klassen. Det var inte så roligt. Då gungade jag mest på rasterna, gick runt för mig själv. Gör som jag eller försök fråga de andra om du får vara med dem?

Yvja - Tack för de orden, de får mig att redan må lite bättre. Jag ska ta hand om mig, jag lovar. ♥ (Och ja, jag är av samisk släkt. Min far är helsame..)

Secchan - Tack till dig också för dina ord. De får mig att må bättre. ♥

Tusen tack. ♥

Häng dig inte fast vid skolan, sök dina vänner utanför och runt omkring. Leta upp kontakter på olika ställen, olika personer med samma intressen som du.

Om du bara har en vän i skolan, så tycker jag att ni ska umgås så mycket som det går, så länge ni inte börjar tröttna på varandra, vilket kan bli en risk om man bara umgås med samma person om och om igen.

Pröva om det går att finna någon parallellklassen att prata eller vara med. Ibland så gömmer sig de mest underliga människor bakom fasader, man måste våga leta och söka sig framåt.

De dagar hon är sjuk, så kanske du kan försöka vara lite med de andra, även om ni inte är jättevänner, kanske ni kan vara bara kompisar. Det räcker gott och väl det. Eller så har du bara en lugn dag för dig själv. Det kan kännas väldigt ensamt, men å andra sidan finns där tid till att göra läxor eller annat arbete.

Mitt egentliga tips är att du och din kompis tillsammans försöker börja umgås lite med de andra i klassen. Men att ni gör det båda två tillsammans. Då kan ni känna att ni hela tiden har varandra, men ändå lyckas att vara med de andra lite.

Nu vet jag inte hur eran situation ser ut, men du får pröva

Den första killen jag någonsin var förtjust i när jag var liten var same. Då svor jag att jag skulle gifta mig med en same när jag blev stor.
Nu är jag stor och min man är i alla fall sextondels same, alltid något! =)

Jag är rädd för biografer :I
Senaste gången jag gick på bio var i somras (HPDHp2).
Precis innan jag går på bio så mår jag illa, är nervös, yr och ont i magen. När jag har suttit och kollat på filmen och slappnat av så blir det bättre, men när jag ställer mig upp och ska hem så blir jag yr, allt gungar och jag kan knappt stå upp ;__;
ska på bio imorgon blarghblargh orkar inte.

Men bläk på honom, jag var på samma buss som honom IGEN, jag vågade till och med säga hej. Och så bara ignorerar han mig. Och jag kan börja gråta för ingenting när jag absolut inte får gråta (tex. i skolan, framför föräldrarna mm.) men när jag försöker gråta på kvällen så går det oftast inte. Det kan vara så svårt, men när man lyckas är det så skönt!! Det känns som om klumpen i halsen försvinner.
Tack om ni bryr er tillräckligt mycket för att läsa allt!! Det betyder mycket.

ja det är väldigt svårt, och jag vet själv att det inte är lätt att skaffa nya vänner men ibland måste man nog försöka.
De är mitt tips

För tillfället mår jag jävla skit. jag är jätte deprimerad och jag har väl en del anledningar. Jag har vänner, typ så där 2 nära men som jag inte direkt litar på. En av dom har jag känt i 5,6 år men inte förrän dom sista åren vi har blivit nära vänner men jag har fått höra att hon har sagt till en kompis att hon undrar att det är på grund av mig som hon inte är "poppis" och det tar som fan att höra det. Även om det var ett tag sedan så kan jag inte lita på henne och kommer aldrig kunna göra. Min andra kompis är sjuk så himla ofta så jag har aldrig riktigt skans att komma henne så nära dessutom har hon så många andra kompis så jag är typ bara en i mängden.

Jag är överviktig och har varit det i princip hela mitt liv, inte jätte stor men större än dom andra och har alltid haft folk pratar bakom min rygg. I sexan blev jag mobbad och liten del av sjuan för att jag är större än dom andra.
Och det gnager som fan hos mig. Förra året låg jag jätte ofta i min säng när jag inte kunde sova och rev mig på armarna och sa att jag var äcklig, upprepade och upprepade, du är så äcklig, du är så äcklig.

Jag har även problemet med att jag inte direkt tillhör min familj. Jag är yngst och bor hemma själv med mamma och pappa som är underbar men jag kommer aldrig att tillhöra mina syskon på sättet dom gör. Jag och min syster har lite samhörighet, vi är liksom dom enda tjejerna bland 6 barn och jag vet att hon hade det jätte kämpigt i tonåren med och även om det är jätte många år mellan oss så är hon den jag tillhör mest.
Mina andra syskon känner jag knappt och dom är så nära och jag står liksom bara på sidan och tittar på..

Så mitt största problem är väl att jag känner att jag inte tillhör någonstans och att ingen uppskattar mig för den jag är. För jag är ju ändå bara den feta tjejen i backgrunden.

Sen är det en massa annan skit och det värsta är att jag antagligen inte kan ta hjälp av någon, jag kan till och med inte gråta. Jag kan bara skära mig själv på armarna, lyssna på musik och skriva dikter. Jag är fan snart tom.
Jag vill härifrån och starta ett annat liv..

Om du har orkat läsa allt, tack det hjälper väl på något sätt.

om någon känner att dom behöver prata så skicka en uggla te mig så hör jag av mig snarast!♥

LittleLindgren - Jag vet hur det känns att inte passa in. Jag har sett "fel" ut genom hela livet, och det är verkligen hemskt.
Men du passar in här, jag svär, här får du vara precis som du vill. Du kan skicka mig en uggla anytime, jag lovar att svara så fort jag ser den.
Har du testat att försöka prata med någon? Vem som helst? Eller att skriva av dig om hur du mår till någon vuxen du kan lita på?