PRS Lupple & Medi

Hon såg på honom och gick sakta till bilen och sjönk ner och spännde fast sig och kunde inte luta sig tillbaka och såg å sina händer.
"Det gör så ont." Viskade hon.

Dorian nickade sakta.
" Vi är snart hemma." Sa han och körde ännu snabbare och sladdade snart in på deras grusplan. Bar upp henne i famnen och tog upp henne till sitt rum och ryckte av hennes tröja.
"Mage, jag ska smörja in dig." Sa han och tog fram salvan.

Hon lade sig på mage och förde bort håret och hennes skuldror var röda och svulna. Hon kved av smärta och tårarna rann ner.
"Dorian vad är felet!?" Hon skrek av smärta och sparkade vilt med fötterna.

Dorian såg på det hela och var förskräckt.
"Älskling jag har ingen aning. " Viskade han oroligt.
Det såg ut som något ville komma ut.
Han bet sig hårt i läppen. Skulle han skära ut det?
" Jag är så ledsen älskling men jag tror inte salvan kommer hjälpa." Viskade han och försökte få upp henne till sig.
" Använd din magi Willow, dela med dig av smärtan till mig." Viskade han bedjande.
Kunde ju inte göra en endaste sak.

Hon mumlade något och ett svagt sken lyste o henne och hennes knutor försvann och hon kravlade sig upp i hans famn och flåsade. Gav honom en örfil och sjönk ihop i hans famn. Hon var blek men andades svagt

Han såg på skenet och såg hur det bara försvann, vad i hela friden?
Han kände örfilen men brydde sig inte.
Han höll henne tätt intill sig och lyssnade till hennes hjärta. Hennes andning.
Hon levde.
"Älskling." Mumlade han och smekte hennes panna försiktigt. Flyttade sedan sina kalla händer till hennes skuldror för att kyla ned. Det kanske skulle hjälpa.

Hon sov tungt och verkade inte lägga märke till hans smekningar utan låg tyst och andades.
Tristan kikade in och såg sedan ner.
"Alexander är här. Han vill prata med oss alla. Men låt henne sova." Han pekade på sängen.

Dorian skakade på huvudet.
"Jag bryr mig inte vem som är här. Jag lämnar inte henne. "Morrade han. Han svepte försiktigt om henne i ett täcke.
"Jag lyssnar." Sa han torrt. Och såg på sin älskade Willow.

"Jag vet inte vad han vill." Han gick in och höll upp en trasa och log.
"Den är kyld så det kanske hjälper. Lägg den över täcket annars kommer hon att vakna jag lovar." Han llog ömt.
"Hon somnade stakars Willow"

" Tristan det är bra tänkt. Men jag kommer inte lämna henne. "För bara någon timme sen så skrek hon av smärta. Prata ni där nere. Jag lyssnar härifrån." Sa han och la rätt hennes hår.
Studerade varenda rörelse hon gjorde.
Varenda liten ryckning.
Det var nått med hans älskling och han kunde inte hjälpa henne.
För han visste inte ens svaret själv.