prs yehet & kkaebsong

Åh jösses, nej det var inte alls det här Joshua letat efter.
"Zihao." utbrister artonåringen och drar händerna över ansiktet, ser hur den äldre sliter sönder varje liten pryl i hans kära rum, som han haft sen sju år. Hjärtat sjunker, för även om han vill att Zihao ska må bra, så är det massvis med minnen som nu blivit förstörda i samband med hans slängande på saker. Bilder, målningar, presenter. Joshua kniper ihop innan han öppnar dörren till sitt rum. "Okej, nu kan du lika gärna förstöra allt." suckar han med ögonen alldeles vattniga av tårar. Att bli hotad av Zihao är en sak, han kan klara av det, men allt han sparat på, allt han gjort, alla bilder... nej det klarar han faktiskt inte av, inte under omständigheterna.

Inte nog med att Zihao förstört precis allting för sig själv, nu hade han även lyckats förstöra allting för Joshua. Utan att ens blinka, som den jävla idiot han var. När han sedan kände sig färdig med att ta sönder allting inom synhåll, sjönk han ihop på golvet och stirrade blankt på förödelsen han ställt till med. Allt var hans fel. Allting. Nittonåringen vände blicken upp mot taket och skrattade bittert för sig själv, ett såndär vidrigt, känslolöst skratt som inte bar någon glädje med sig. Kanske han förtjänade att dö? Det var väl egentligen bara att valsa iväg en bit från huset så skulle någon säkert komma och ta hand om honom. Med andra ord, döda honom. För han var ändå ett missfoster, varken mänsklig eller ett djur. Vad var han ens? Galen? Japp. Zihao kom upp på benen och vandrade fram till fönstret som krossats under hans lilla utbrott. Där lutade han sig ut och kikade ner på marken. Nej, det var inte tillräckligt högt upp för att han skulle dö av fallet, vilket han redan visste. Kanske sjön var det bästa alternativet?

Under omständigheterna har Joshua rört sig ut ur rummet, stäng dörren efter sig medan tårarna sprutat ner för ögonen, lämnar kinderna röda. Kroppen faller ner till golvet i badrummet, skakar okontrollerbart. I bakhuvudet tänker han på alla minnen han har i rummet, allt han skapat under sina år. Men främst gråter han och skakar pågrund av tanken av Zihao, Zihao som hotat honom, Zihao som förstört hans rum. Även Zihao som mår förskräckligt dåligt, som tror att Joshua har låga tankar om honom, som är självmordsbenägen. Precis som Joshua själv. Så jävla sorgligt, så jävla, jävla sorgligt. Hjärtat gör ont, dunkar gång på gång, som att en stor jätte gripit tag i det, krossar det så att varje milliliter blod glider bort. Ögonen dunkar, av allt gråtande, hela kroppen gör ont av alla sår. Allt gör så hemskt ont. Kanske han bara ska bli lämnat ensam, och inte behöva känna all smärta igen. Kanske bara dö.

Den lilla djävulen som satt och viskade i Zihaos ena öra, manade honom att gå och dränka sig själv. Samtidigt viskade en annan liten röst till honom att gå och sätta sig hos Joshua och be om ursäkt. Men skulle det ens göra någon skillnad? Nittonåringen hade precis gjort sönder den yngres rum och försätt precis allting. Inte nog med det så hade han även hotat sin egen fästman med ord han inte ens trodde på, desto mer tid som passerade. Hade han verkligen sagt allt det där? Att han bokstavligen ville slita artonåringen i flera små bitar bara för..bara för att? Nej, det hade inte varit Zihao, det kunde inte ha varit han. Punkt slut. Bestämt vände han sig bort från fönstret och öppnade försiktigt dörren som ledde ut i den korta korridoren.
”Joshua..” började han med gråten stockad i halsen pH knackade försiktigt på badrumsdörren. ”Får jag komma in?” Vad skulle han ens ta sig till om svaret var nej?

När den bekanta rösten når Joshuas öron, sätter han sig kvickt upp på sin plats på golvet. Han stryker fingrarna över ögonen, försöker få bort den röda, flammiga färgen som kommit dig pågrund av tårarna. Med ett djupt andetag klamrar han fast sin hand mot bröstkorgen, där hans hjärta dunkar för fullt.
"Visst, kom in du" viskar Joshua med hes röst och låter huvudet luta sig mot badrumsväggen.

Skamset, öppnade Zihao dörren och tassade in i badrummet, där han satte sig på huk framför Joshua.
”Förlåt..jag vet inte ens vad jag tänkte. För att vara helt ärlig tror jag inte att jag tänkte alls”, började han trevande och försökte desperat fånga den yngres blick. ”Förstår om du inte vill vara med mig längre, jag är ett missfoster, Joshua. Det jag menar är att jag inte klandrar dig om du gör slut”, avslutade nittonåringen och drog sorgset på munnen. Vad skulle hända då egentligen? Om de faktiskt gjorde slut? Usch, han ville inte ens tänka på det.

Med ett bittert leende stirrar Joshua in i väggen mittemot, göra slut med Zihao? Vid dessa tillfällen funderar han nästan på det, att det kanske är bäst för dem bägge två att göra slut, slippa varandra. Med rosiga kinder ser han upp mot nittonåringen, innan han tar den äldres händer i sina, ler lite åt den komiska storleksskillnaden.
"Vi båda är missfostren." säger han och låter blicken glida upp i nittonåringens mörka ögon. "Jag kommer inte göra slut med dig pågrund av det Zihao.. även om många saker som jag skapat revs i stycken, jag får helt enkelt börja på nytt. Du behövde nog förstöra saker, för att få ut din ilska."

”Så du säger alltså att du inte vill göra slut med mig, trots att jag bokstavligen påpekade att jag ville slita dig i stycken?” Undrade nittonåringen och lirkade loss händerna från den andre, så att han istället kunde kupa dem runt de rosiga kinderna. ”Det är någonting grovt fel på min självkontroll och någonting minst lika fel på din hjärna..förlåt att jag förstörde typ hela ditt liv, jag kommer aldrig att kunna åtgärda de grejerna som jag tog sönder”, fortsatte Zihao tyst - Zihao som slutligen börjat inse att han precis förstört en massa gamla minnen, en massa arbete..Skuldkänslorna svämmade över inom loppet av några sekunder, värre än de gjort innan. ”Hatar du mig? Säg att du hatar mig, jag förtjänar det.”

Joshua vänder med ens på huvudet när den äldre vilar sina händer om hans kinder. Nej, han vågar inte se på nittonåringen, inte nu.
"Jag tror inte jag skulle klara mig utan dig." viskar han sanningsenligt, nej, han skulle nog hamna i samma gamla vana. Gå ner i vikt, vara en millimeter från att dö, kanske han faktiskt skulle dö den här gången. Å andra sidan låter inte det så illa. "Nej, det kommer du tyvärr inte kunna.. jag får börja på nytt helt enkelt. Kanske vi kan fixa nya möbler när vi fixar tatueringarna.. kanske får börja måla nya saker, om jag inte dör." säger han med ett svagt, lätt roat leende. Det är bittert, hur alla bilder han tagit under skolåren som han samlat på sig och gjort ett collage av, är nu förstörda. Att alla målningar han gjort, nu är förstörda. Kanske det är löjligt, men allt var väldigt kärt till honom. Joshua låter blicken glida till Zihao tillslut innan han stryker bort de små tårarna som trycker mot ögonens murar. "Jag hatar det du gjorde, men jag hatar inte dig."

Zihao lät händerna falla mot sidan när Joshua vek undan, uppenbarligen inte längre komfortabel i nittonåringens sällskap.
”Du intalar dig själv att du inte hatar mig men helt ärligt så tror jag nog att du gör det, innerst inne”, mumlade han och ställde sig upp med ett litet, bittert skratt. ”Förlåt, Joshua. Jag menar det verkligen men det finns ändå ingenting som jag kan göra åt saken..”, viskade han därefter och gömde ansiktet i händerna. Nu hade han verkligen ställt till det och förstört precis allting. Inte bara Joshuas ägodelar, utan även relationen som de kämpat för att bygga upp. Zihaos egen fästman, om de nu ens fortfarande var förlovade överhuvudtaget, kunde inte ens se honom i ögonen. Av rädsla? Av hat? Det kunde han inte riktigt tyda faktiskt. ”Om du vill någonting så är det bara att ropa, ska gå ut och gräva ner mig själv under en sten.” Och med de orden öppnade han badrumsdörren igen, stannade kort till i dörrkarmen där han vände sig mot artonåringen. ”Förresten så tror jag att du skulle klara dig bra mycket bättre utan mig..jag bara förstör och ställer till det för dig.”