Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av Borttagen:}
Jag måste få skriva av mig. Tack till er som orkar läsa det.

Det finns otroligt många som tror jag har det så bra och perfekt liv. Nej, jag har inte det. Jag har hemska minnen som återvänder nästan varje dag. Jag har levt med skräck och hemska tankar i snart 5år.
Tanken om att jag kommer utsättas för det igen får mig att känna mig illa till mods.

Jag minns dagen fortfarande tydligt, jag var 6 år gammal, hade livet framför mig, var glad och lekfull som 6-åringar brukar vara. Det var jag tills då jag och min mor gick på Lindex, jag svimmade av då jag inte hade ätit något. Då förändrades allt.
Jag blödde näsblod och tänderna gjorde både ont och de blödde från tandköttet. Jag fick en nalle av personalen.

Jag gick i 1:an då mobbningen började, det var ord som "ful" till saker som "kanin". Jag brydde mig inte om det då, jag visste knappt var mobbning var.

Det var i 3:an då jag förstod vad jag utsattes för, det var mobbningen. Jag ansågs som svag, jag orkade inte säga emot. Orden "lappjävel" och "kanin" var de ord som jag mådde sämst av. De ord som fick mig att känna mig hatad och att jag föddes på fel plats..

I 4:an försökte jag stå emot mobbningen, det gick men min lärare skulle alltid hacka på mig. Det fick mig att må ännu sämre än jag gjort tidigare. Jag vågade inte berätta, jag bara låtsades som allt var som vanligt när det egentligen inte var det.
Mina vänner misstänkte att jag mådde dåligt, men jag log och sa att allt var bra med mig. Jag ljög för mina vänner.

Det fanns dagar då jag ibland bara grät inne på mitt rum. Jag orkade ibland inte göra något, jag lät känslorna ta över.

Idag går jag i 5:an, jag går inte längre på min gamla skola och jag utsätts inte för mobbning längre.Men när orden "lappjävel", "kanin" och "tjockis" kommer upp börjar jag må illa och alla minnen från mobbningen återvänder. Minnena från mobbningen kommer aldrig någonsin försvinna, hur mycket jag än vill. Mitt liv kommer aldrig bli sig likt, och jag har precis som många andra fått mina första år på skolan förstört av andra människor, och det värsta är att jag aldrig kommer få uppleva mina första år på skolan igen. Jag kommer få leva med att mina första år på skolan var hemska och jag var mobbad.

Jag tror även att det var på grund av mobbningen som jag alltid tröstar och stöttar mina vänner och alltid vill hjälpa till.

_{Skrivet av Borttagen:}
Jag måste få skriva av mig. Tack till er som orkar läsa det.

Det finns otroligt många som tror jag har det så bra och perfekt liv. Nej, jag har inte det. Jag har hemska minnen som återvänder nästan varje dag. Jag har levt med skräck och hemska tankar i snart 5år.
Tanken om att jag kommer utsättas för det igen får mig att känna mig illa till mods.

Jag minns dagen fortfarande tydligt, jag var 6 år gammal, hade livet framför mig, var glad och lekfull som 6-åringar brukar vara. Det var jag tills då jag och min mor gick på Lindex, jag svimmade av då jag inte hade ätit något. Då förändrades allt.
Jag blödde näsblod och tänderna gjorde både ont och de blödde från tandköttet. Jag fick en nalle av personalen.

Jag gick i 1:an då mobbningen började, det var ord som "ful" till saker som "kanin". Jag brydde mig inte om det då, jag visste knappt var mobbning var.

Det var i 3:an då jag förstod vad jag utsattes för, det var mobbningen. Jag ansågs som svag, jag orkade inte säga emot. Orden "lappjävel" och "kanin" var de ord som jag mådde sämst av. De ord som fick mig att känna mig hatad och att jag föddes på fel plats..

I 4:an försökte jag stå emot mobbningen, det gick men min lärare skulle alltid hacka på mig. Det fick mig att må ännu sämre än jag gjort tidigare. Jag vågade inte berätta, jag bara låtsades som allt var som vanligt när det egentligen inte var det.
Mina vänner misstänkte att jag mådde dåligt, men jag log och sa att allt var bra med mig. Jag ljög för mina vänner.

Det fanns dagar då jag ibland bara grät inne på mitt rum. Jag orkade ibland inte göra något, jag lät känslorna ta över.

Idag går jag i 5:an, jag går inte längre på min gamla skola och jag utsätts inte för mobbning längre.Men när orden "lappjävel", "kanin" och "tjockis" kommer upp börjar jag må illa och alla minnen från mobbningen återvänder. Minnena från mobbningen kommer aldrig någonsin försvinna, hur mycket jag än vill. Mitt liv kommer aldrig bli sig likt, och jag har precis som många andra fått mina första år på skolan förstört av andra människor, och det värsta är att jag aldrig kommer få uppleva mina första år på skolan igen. Jag kommer få leva med att mina första år på skolan var hemska och jag var mobbad.

Jag tror även att det var på grund av mobbningen som jag alltid tröstar och stöttar mina vänner och alltid vill hjälpa till.

_{Skrivet av Borttagen:}
Jag måste få skriva av mig. Tack till er som orkar läsa det.

Det finns otroligt många som tror jag har det så bra och perfekt liv. Nej, jag har inte det. Jag har hemska minnen som återvänder nästan varje dag. Jag har levt med skräck och hemska tankar i snart 5år.
Tanken om att jag kommer utsättas för det igen får mig att känna mig illa till mods.

Jag minns dagen fortfarande tydligt, jag var 6 år gammal, hade livet framför mig, var glad och lekfull som 6-åringar brukar vara. Det var jag tills då jag och min mor gick på Lindex, jag svimmade av då jag inte hade ätit något. Då förändrades allt.
Jag blödde näsblod och tänderna gjorde både ont och de blödde från tandköttet. Jag fick en nalle av personalen.

Jag gick i 1:an då mobbningen började, det var ord som "ful" till saker som "kanin". Jag brydde mig inte om det då, jag visste knappt var mobbning var.

Det var i 3:an då jag förstod vad jag utsattes för, det var mobbningen. Jag ansågs som svag, jag orkade inte säga emot. Orden "lappjävel" och "kanin" var de ord som jag mådde sämst av. De ord som fick mig att känna mig hatad och att jag föddes på fel plats..

I 4:an försökte jag stå emot mobbningen, det gick men min lärare skulle alltid hacka på mig. Det fick mig att må ännu sämre än jag gjort tidigare. Jag vågade inte berätta, jag bara låtsades som allt var som vanligt när det egentligen inte var det.
Mina vänner misstänkte att jag mådde dåligt, men jag log och sa att allt var bra med mig. Jag ljög för mina vänner.

Det fanns dagar då jag ibland bara grät inne på mitt rum. Jag orkade ibland inte göra något, jag lät känslorna ta över.

Idag går jag i 5:an, jag går inte längre på min gamla skola och jag utsätts inte för mobbning längre.Men när orden "lappjävel", "kanin" och "tjockis" kommer upp börjar jag må illa och alla minnen från mobbningen återvänder. Minnena från mobbningen kommer aldrig någonsin försvinna, hur mycket jag än vill. Mitt liv kommer aldrig bli sig likt, och jag har precis som många andra fått mina första år på skolan förstört av andra människor, och det värsta är att jag aldrig kommer få uppleva mina första år på skolan igen. Jag kommer få leva med att mina första år på skolan var hemska och jag var mobbad.

Jag tror även att det var på grund av mobbningen som jag alltid tröstar och stöttar mina vänner och alltid vill hjälpa till.

_{Skrivet av Borttagen:}
Jag vet inte riktigt hur, eller var jag ska börja.
Allt är bara kaos just nu. Förutom folk på internet har jag inga vänner här.
När all skit med styvfarsan hände hade jag iaf min kille att vända mig till. Men nu gjorde han slut. För "mitt eget bästa" tydligen. Det gör så ont. Han vet att det var första gången jag litade på någon efter en lååång tid. Och han vet att det var med honom jag mådde som bäst. Så gör han slut, för mitt bästa. Så jag kan må bättre. Nu vill han inte att jag ska sakna honom.
Och även om han påstår att det inte är mitt fel och så, så tror jag inte på det. Jag är sån där som tar kritik åt sig, även om det inte är kritik.

Jag är helt vilse, vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Och det är inte bara pga killen. Allting har bara skitit sig för mig, på två veckor bara. Precis innan min födelsedag. Jag har lust att supa bort allting, och bara dö.
På onsdag ska jag träffa min psykiater, som ska skicka mig till vuxenpsyk osv. Och jag vet inte riktigt om jag ens vågar berätta allting. Inte för att jag är rädd att hon kommer tro att jag är dum, utan mest för att det är svårt för mig att prata om hur jag egentligen mår. Skriva om det kan jag, men inte prata.

Och så känner jag mig dum som försöker hjälpa andra med att sluta skära sig. Jag har hamnat i det nu igen, ändå säger jag åt andra att bara låta bli.
Jag ritade fjärilar som skulle föreställa några personer som jag bryr mig om. Och vad? Jo, jag sprang till toaletten flera gånger idag. Jag kände mig så hemskt, det sved i ögonen när jag gjorde det. Jag dödade fjärilar, när jag skulle vissa min support för bl a min bror...
Jag känner mig så misslyckad i allting jag gör. Det gör ont i hela mig att inse att jag inte är bra på någonting, någonting användbart.


Jag har gått i terapi i ungefär 1-2 år nu. Inte mycket har hjälpt. De tog bort min medicin nu bara, eftersom de antog att jag inte behöver det längre.

Jag känner mig som en attention-whore bara, även om jag bara vill skriva av mig. Det känns fel på något sätt, men jag måste få bort mina känslor.

När jag i söndags höll på att ta livet av mig, och berättade för mamma hur jag mådde, ville inte mamma åka med mig till psykakuten. Inte förrän dagen efter. Jag fick lugnande, och hon sa att om jag vill så kan jag åka dit själv. Fast hon vet att jag inte klarar av att åka dit själv, med min socialfobi.
Min psykiater ringde och sa att nästa gång ska jag ringa 112 och säga åt dem att ta med mig till akuten. Men det känns onödigt på något sätt... att behöva ringa 112.

Sen bestämde jag mig att stanna hemma istället, för att de skulle ändå flytta mig om jag blev inlagd osv. Tills jag fyller 18 och hamnar på vuxenpsyk.
Det är fyra/fem dagar kvar nu och jag vet inte om jag verkligen klarar av att vara hemma, ensam, utan att någon har koll på mig. Jag är rädd för mig själv bara... jag har redan försökt ta livet av mig, jag vill inte hamna där igen. Fast nu kanske är det lite för sent.


Så nu har jag skrivit av mig lite...
Nu hoppas jag bara på att vuxenpsyk hjälper mig.