PRS Lupple & Medi

Hon nickade och såg på honom.
"Kan du smsa Alexander om ett recept kanske? Jag tror det kanske behövs." Hon lade huvudet på sned och såg fundersamt på honom och svalde hårt.
"Sushi." Hon sa det på engelska och pekade på bilen och lade huvudet på sned.
"Vi ska ta bilen?" Hon log ssvagt och kände hur benen vek sig.

Dorian nickade sakta.
"Absolut älskling." Sa han och pussade hennes panna.
Hon kunde omedvetet latin, skulle han på allvar tro på detta?
Han tog upp telefonen och slängde iväg ett sms och fick ganska snart ett svar om att det skulle fixas.
Han fångade upp henne då benen vek sig och tog upp henne i famnen och bar henne till bilen.
"Vi tar bilen till sushi." Log han och satte henne i passagerarsätet och bältade henne innan han själv slog sig ned i förarsätet och körde iväg.

Hon nickade och drog efter andan.
"Jag är utsvulten. Jag vill ha 50 bitar." Hon såg på honom och såg genast ner.
"Förlåt." Viskade hon och bet sig i underläppen medan hon såg upp mot sjukhuset.
"Jag fick aldrig ett godkännande. och han tog aldrig blod. Så något är fel på mig."

" Du får 100 om du så vill ha det." Sa han leendes och greppade tag i hennes hand.
" Du har inget att be om ursäkt för." Sa han allvarligt, nog var han orolig till och med lite rädd.
Det var nått som han inte förstod.
" Inget är fel kära du, inget alls. Förutom din rygg men jag tror du är spänd bara. Och du får en salva för det." Log han och såg på henne.

"Vi börjar med 50." Hon såg på honom och nickade och lutade sig tillbaka och såg mot sjukhuset igen och blickade upp och pekade.
"Är det där Alexanders kontor?" Hon vände sig mot Dorian.
"Kan vi bara åka snälla? Jag mår inte bra alls."

" Okej." Log han och började backa ut bilen och tittade mot det hon pekade.
"Ja det är det." Sa han lugnt och började åka ut från parkeringen och vidare bort.

Hon satt och åt bit efter bit. Hennes blick flackade mellan Dorian och Tristan som hade mött upp dem och hon satte sig stadigare upp.
"Vad?" Hon hade ätit mer än hälften och lade huvudet på sned och tog upp en bit till och stoppade den munnen.

Dorian såg på det hela, aldrig någonsin sett henne äta så mycket.
" Du var verkligen hungrig." Sa han och log.
Kramade hennes hand mjukt.
" Låt inte oss störa." Log han sedan och såg mot Tristan för att sedan fokusera blicken ut genom fönstret.

Hon åt upp och lutade sig mot väggen och grimaserade illa.
"Ryggen." Hon reste sig upp och såg sorgset på dem.
"Jag vill gärna åka hem nu." Hon tackade dem på Italenska och gick ut.
"Vad hände?" Tristan tog påsen med salvan och sömntabletterna Alexander hade skrivit ut och gick efter henne.
"Så vill du hem eller vill du se något?" Han log och såg oroat på hennes knölar på ryggen.

Dorian såg på henne.
"Vi åker på en gång." Sa han och reste sig snabbt, hörde hennes tack och log svagt.
Såg mot Tristan och skakade på huvudet.
"Jag vet inte." Sa han och slängde av sig sin jacka och hängde den över hennes axlar, knölarna syntes mer än förut.
Han ledde henne till bilen och hjälpte henne in och började sedan köra samma stund Tristan satt i bilen.