prs yehet & kkaebsong

Första gången på två år som Joshua varit rädd för nittonåringen, två år sedan sen Zihao varit nära på att slå honom. Men det här? Det här är så mycket värre. Artonåringen svor för sig själv, svär åt sin inkapabla, icke existerande styrka som tillåter nittonåringen att hålla i honom. Den sinnesrubbade blicken, hårda orden, och det äckliga flinet som rör sig upp över ansiktet han så älskar. Vad är det som händer? Är det halsbandets försvinnande som fått honom till att agera på detta sätt? Än en gång försöker han att kravla sig lös från Zihaos grepp, vill stryka händerna över det röda håret och lugna ner honom, men låter inte ögonen möta den andres.
"Vadå vad tittar jag på?" frågar han panikartat, som inte har någon aning om vad det är den andre pratar om.

Lilla, ovetande Joshua. Varför fann Zihao det helt plötsligt befriande att bokstavligen sitta och hota sin fästman? Jo, för att han hade råkat öppna den där överfulla lådan inom sig som bara innehöll en massa ilska han aldrig fått utlopp för.
”Hm, du är verkligen rädd, eller hur? Jag kan se det i dina ögon, lilla, försvarslösa Joshua”, mumlade nittonårigen och lät en hand glida upp mot den yngres haka, där fingrarna vant placerade sig. ”Om jag inte hade varit så jävla feg och korkad hade jag faktiskt kanske vågat äta upp dig, men som tur är, är du kär i en komplett mes som inte ens inser att han kan göra så jävla mycket skada. Men vad gör han istället? Han sitter i knät på dig och gnäller hela natten lång. Det är inte den jag är”, viskade han sedan och spärrade upp ögonen ännu mer, samtidigt som han drog några vassa naglar utmed artonåringens sköra hud. ”Ni tror att drt är precis vad jag är, eller hur? En feg liten hund som inte kan göra någonting dumt, jag är så jävla trött på er.” Vart kom allt det här ifrån ens? Zihao var ju faktiskt feg och patetisk, vilket inte ens var till överdrift.

Joshua viker genast undan med huvudet när nittonåringens fingrar och de vassa naglarna glider över hans nacke. Första gången han varit så vettskrämd, första gången på länge. Kanske han behöver ge Zihao en käftsmäll, dock är det i princip omöjligt när den äldre håller ner hans axlar hårt i golvet.
"Nej, det är ingen av oss som ser dig på det viset." protesterar artonåringen i försök att övertyga Zihao, dock verkar den Zihao han känner helt borta. "Nej, helt ärligt tror jag inte att du skulle äta mig oavsett om du vågat eller ej." muttrar Joshua, kanske mest för sig själv... nej den äldre skulle väl ändå inte göra det? Inte när han älskar honom?

”Det gör ni visst! Jag vet att ni alla tycker att jag är patetisk och svag och löjlig”, vrålade Zihao och vände med ett ryck tillbaka Joshuas ansikte mot sig, så att de kunde se varandra i ögonen. ”Ni tycker..att..ja-” Långsamt började artonåringens ord faktiskt sjunka in i hans bomullsfyllda valnötshjärna. Med ens släppte han den yngres ansikte och backade snabbt bakåt med tårarna rinnande nerför kinderna. Va? Varför hade han ens sagt allt det där? Det var som allting bara flugit ur honom, okontrollerat. Nittonåringen kom snabbt upp på fötter och grep tag om huvudet, fortfarande alldeles skräckslagen över sitt eget beteende. Nej, nej, nej.

Kanske Joshua borde ha agerat på ett annat sätt, men han är livrädd, alldeles livrädd. Ögonen sprängfyllda med tårar reser han på sig med darrande ben.
"Du är inte patetisk, inte svag, inte löjlig.. det har jag aldrig tyckt Zihao." viskar artonåringen och går försiktigt fram till den äldre för att ta hans händer i sina. Egentligen vill han gömma sig på badrummet, men han måste se till att Zihao inte hatar sig själv. "Du vet att vi älskar dig, precis som du är? Kanske du är svag i dina tankar, men för oss är du allt annat än just det."

Utan att kunna hindra sig själv, slet Zihao händerna ut Joshuas grepp och stirrade på honom genom floden av tårar som letade sig nerför kinderna.
”Hur kan du ens vara kvar i det här rummet, Joshua? Varför har du inte gått iväg och talat om för alla vilket jävla vrak jag är? Varför är du fortfarande här?” Snyftade nittonåringen och virade armarna om sig själv. ”Du borde gå, jag är uppenbarligen inte tillräckligt stabil för att kunna dras med din egen labilitet”, viskade han och vände ryggen till artonåringen. ”Hatar du mig? Förstår om du hatar mig. Jag hatar mig själv. Döda mig, snälla? Få bara all den här jävla smärtan att försvinna..”

Hjärtat brister på nytt, gång på gång för varje sekund, och deras situation hjälper inte ett endaste dugg. Joshua drar tillbaka Zihaos händer i sina, kramar om dem hårt.
"För att jag älskar dig, jag tänker inte lämna dig ensam.." försäkrar han och drar nittonåringen intill sig, slingrar armarna om honom även om han vänt ryggen mot honom. Riktigt jävla dumdristigt. "Jag tänker aldrig, aldrig låta dig dö. För vi klarar all smärta, inte sant? Tillsammans klarar vi av allt."

”Det är där du har fel..titta på oss, Joshua”, mumlade Zihao och vände sig om i den andres famn, kupade de darrande händerna om de puffiga kinderna. ”Vi är så jävla labila, båda två och du anar inte vad som faktiskt rör sig inne i mitt huvud..åh, vad skulle jag inte ge för att få slita sönder någon just nu?” Viskade han, det där sista mest för sin egen del. Jo, det lät bisarrt men någonting hade verkligen fallit snett inom nittonåringen, som om den där lilla lådan som i vanliga fall skilde allting dåligt från det som var bra åt hade öppnats och rört ihop allting.

Joshua ruskar på huvudet medan han gräver ner ansiktet i Zihaos bröstkorg, det verkar som att tårarna inte verkar vilja sluta falla ner över kinderna.
"Vi behöver varandra.. vi har ju redan konstaterat det!" protesterar artonåringen och tar in den ljuva doften av Zihao, känner hur hjärtat börjar lugna ner sig, nu när nittonåringen självt lugnat ner sig. Efter en stunds tystnad släpper Joshua taget om honom, innan han tar upp täcket och lägger den i nittonåringens armar. "Slit sönder den, snälla? Kanske det kan lugna ner dina nedvärderande tankar en aning."

Trots att Zihao inte alls kände sig redo flr att skratta, eller ens så mycket som le, gjorde han precis det när Joshua räckte honom täcket.
”Jag kan inte ta sönder ditt täckte”, mumlade han långsamt. Innan han hunnit avsluta meningen hade han däremot rivit sönder täcket i två delar och var i full färd med att kasta omkring allt annat som stod löst i rummet. Först täcket, sedan den röda fåtöljen som åkte rakt in i väggen och splittrades. Därefter lyckades han på något oförklarligt sätt välta sängen och även drämma den rakt in i väggen. Ibland blev man kanske lite för stark för sitt eget bästa när man var förbannad på allt och alla..host.