Skriva av sig-tråden

Upp som en sol...

Luna 1 - Som lillamymin skrev, och att de här personerna du ser, barnen, pratar inuti ditt huvud är ett bevis på att de inte finns annat än där. Tyvärr så känns de ju verkliga, men försök att tänka på att de inte kan skada dig. De är inte verkliga, utan det är din egen hjärna som av någon anledning har bestämt sig för att arbeta mot dig.
Du är ingen hemsk människa. Ingen människa är bara god och trevlig, alla har både mörkt och ljust inuti sig och måste bara hitta en balans mellan det och försöka att inte döma sig själva för hårt.
Om du lär dig att ignorera det du ser, att inte låtsas om det, så kommer du att klara dig igenom det. Ge dig själv lite andrum. Du är bra. Jag lovar. Du är bra.

Nessilini och lillamymin - Förluster av nära och kära är alltid fruktansvärda att hantera. Försök att prata med varandra om er mormor så kommer hon inte kännas lika långt borta. Om ni inte kan prata med varandra om det så kan ni skriva brev till henne. Jag skriver fortfarande brev till min pappa ibland. Brukar lägga dem i flaskpost eller elda upp dem. Det känns lite bättre då för mig i alla fall, som att man håller minnet levande och har kvar någon slags kontakt.

Okej, klaga inte på att jag typ bor i den här tråden just nu...

Jag har ett problem. Ganska stort problem ur mitt perspektiv. Jag gillar ju en kille, är faktiskt kär i honom, den första jag är kär i på riktigt. Men nu har vi inte snackat på ett tag, och jag tror att jag vaknat och börjat inse verkligheten, börjat komma över honom, lite iaf.
Men det är så att jag tror att jag gillar en annan också. Samtidigt som jag är kär i honom. Men det är inte det som är grejen. Den andra jag tror jag gillar är en tjej. Som dessutom är ett år yngre än mig.
Jag vet inte ens hur det kommer sig att jag ens fick mer eller mindre intresse för henne. Men så fort jag ser henne, så kan jag inte släppa blicken från henne, hon är så fin. Jag blir helt nervös i hennes närhet och ja.. Jag har alltid sagt att jag tror att alla är bi innerst inne, och att det är dumt att dela in kärlek i sexualiteer, för jag tror att man bara blir kär. Men när det gäller mig så är det en helt annan sak.
Åh, känner mig så confused. Jag skulle aldrig kunna säga det här till någon av mina vänner jag har irl, inte till mamma eller pappa heller. Mina vänner skulle tycka att jag är konstig, och alla skulle svika mig. Vissa av mina vänner har sagt att de aldrig skulle kunna vara vän med någon som är homo/bi för att de skulle oroa sig över att den skulle gå runt och vara smygkär i dom.
Åh, snälla nån, hjälp mig.

idiot idiot idiot idiot... hatar er egakdmlbgamngjadgnadjkgkmad,
bkmlejtfibggijgjudegjdbnjfru42t28utju4wogwrjgklr fuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuu hela jävla äckliga bunten.

Ni vet dom där som TROOOOOR dom är så coooola? dom är snälla mot alla fast lite kaxiga.. och gillar bara varandra ingen annan ?

ushvijdkvkgnmwjklgjmwekgtqemtkölqetiöqektöqejtioqe yjkqetqjeiotkqejktqehorj4io5kpe
fölbrekoblkworgkorw

EN JAG KÄNNER DÖR OCH DET DOM ÄCKLIGA FKHLMRGLKWJGKLERLGROKO SKRIVER ÄR ''MÄNNISKOR DÖR VARJE MINUT FATTAR NI VÄL?'' ERA ÄCKLLIGA SMÅ PATETISKA GLOAPGÖKLAGFEADGOPL OCH INTE ENS SKRIVA NÅGOT OM DET ELLER VARA GLADA EGTJOSKLEGANJGLKNAGKMA







ERAIPOETKJAÖGAEEREOGKAEOTLKEL
DÖ
DÖD
dö
dö
dödödöd
öd
öd
dö
dö
dö
dödödöödööödöddddddddddddddddddddddddd

när jag kommer till skolan ska jag mosssssssssssssaaaaaaaa eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee
eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer rååååååååååååååååååååååååååå
ååtttttttttttttttttttttttttttaaaaaaaaaaaaaa fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiitaeopg
tkeatjkaöjtköaaaaaaaaaaaaaaa
haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaattttta
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa
aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaar diiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiig diiiiiiiiiiiiiin paaaaaaaaaaate
eeeeeeeeeeeeeeetiiiiiiiiskkkkaaaaaaaa lilllllllllllllllaaaaaa
a jäääääääääääävvvvvvvellllllllllllll snacka om att jag ska förstöra ditt fula lilla liiiiiiiiiiiiiiviu owhgwyjgkwmbgg
ökiefvdkwcfgrkdlgfr,ktodegtrklepgrk,tl
öefädrgtejiohjerwkhjrkhjkrwjhkrwhjmr
wkhmrwk,hmrwkhmrkhnwkhnwrkhrwnhwkhnwkrhc
x 293852386867589403+85858494965949
4748996749967859765940568594035986594035986



vad era föräldrar NÅGONSIN LÄR ER SÅ LOVAR JAG ER
HÄMND ÄR DET BÄSTA SOM FINNS.

Vet du om tjejen är bi/lesbisk? Det kan ju onekligen förbättra din situation.

Hon är bi.

Hur kan man vara så skrattretande dum? Jag vet ju att jag gör det självmant, jag vet att jag skiter i att äta på grund av att jag inte vill. Allt jag gick upp när ni mugglisar hjälpte mig i somras har jag återigen tappat. Jag gör det inte för att bli finare, det är hopplöst, jag gör det för att straffa mig själv. Min egen form av självskadebeteende och jag vet ju om det, men vad spelar det för roll när man inte orkar göra något åt det? Jag vet inte varför jag skriver det här, vill nog mest att ni ska veta. Känner mig skyldig er det för att det var ni som hjälpte mig och jag som förstörde det. Har inga krafter kvar att ta mig ur det, varje gång det känns som att jag vill ta mig ur det, när jag får en ljusglimt har jag ingen ork kvar i kroppen. Resten av dagen undviker jag mat och försöker vara så aktiv som möjligt, röra på mig för att förlora alla kalorier jag måste äta för att ingen ska märka. För jag skulle aldrig spy upp maten, jag lyckas ändå rasa i kilon så det spelar ingen roll.

Har ett klassiskt vet något jag önskar att jag inte visste och nu när jag vet det är jag osäker på om jag borde berätta för någon-dilemma. Åh. Dumt.

Jag måste få skriva av mig. Tack till er som orkar läsa det.

Det finns otroligt många som tror jag har det så bra och perfekt liv. Nej, jag har inte det. Jag har hemska minnen som återvänder nästan varje dag. Jag har levt med skräck och hemska tankar i snart 5år.
Tanken om att jag kommer utsättas för det igen får mig att känna mig illa till mods.

Jag minns dagen fortfarande tydligt, jag var 6 år gammal, hade livet framför mig, var glad och lekfull som 6-åringar brukar vara. Det var jag tills då jag och min mor gick på Lindex, jag svimmade av då jag inte hade ätit något. Då förändrades allt.
Jag blödde näsblod och tänderna gjorde både ont och de blödde från tandköttet. Jag fick en nalle av personalen.

Jag gick i 1:an då mobbningen började, det var ord som "ful" till saker som "kanin". Jag brydde mig inte om det då, jag visste knappt var mobbning var.

Det var i 3:an då jag förstod vad jag utsattes för, det var mobbningen. Jag ansågs som svag, jag orkade inte säga emot. Orden "lappjävel" och "kanin" var de ord som jag mådde sämst av. De ord som fick mig att känna mig hatad och att jag föddes på fel plats..

I 4:an försökte jag stå emot mobbningen, det gick men min lärare skulle alltid hacka på mig. Det fick mig att må ännu sämre än jag gjort tidigare. Jag vågade inte berätta, jag bara låtsades som allt var som vanligt när det egentligen inte var det.
Mina vänner misstänkte att jag mådde dåligt, men jag log och sa att allt var bra med mig. Jag ljög för mina vänner.

Det fanns dagar då jag ibland bara grät inne på mitt rum. Jag orkade ibland inte göra något, jag lät känslorna ta över.

Idag går jag i 5:an, jag går inte längre på min gamla skola och jag utsätts inte för mobbning längre.Men när orden "lappjävel", "kanin" och "tjockis" kommer upp börjar jag må illa och alla minnen från mobbningen återvänder. Minnena från mobbningen kommer aldrig någonsin försvinna, hur mycket jag än vill. Mitt liv kommer aldrig bli sig likt, och jag har precis som många andra fått mina första år på skolan förstört av andra människor, och det värsta är att jag aldrig kommer få uppleva mina första år på skolan igen. Jag kommer få leva med att mina första år på skolan var hemska och jag var mobbad.

Jag tror även att det var på grund av mobbningen som jag alltid tröstar och stöttar mina vänner och alltid vill hjälpa till.

Låter som Hajen som visste för mycket... Nej, skämt å sido! Du kan gnälla om det för mig om du behöver skrika av dig, jag kan vara snäll och lyssna (läsa) ibland.