D.A:s rollspel

Luna var vaken. En svartalf lyfte en kniv, men ramlade på marken. En sådär tio alfer började komma mot henne. Jag lamslog de snabbt.

"Vart kommer alla ifrån?" sa jag tyst för mig själv och lamslog en alf.

Jag kollade åt höger och såg att Luna var vaken jag log snabbt åt henne och började röra mig mot henne för att fråga hur hon mådde. Tillslut kom jag dit och jag frågade snabbt,
-Hur mår du Luna? Jag var fortfarande orolig över att hon var skadad.

Jag tänkte på en grej. Ju mer vi skadade alferna, desto mer blev dem. De kanske skikade in trupper i Hogwarts. Men frågan var, var kom dem in!?

-Sectumsempra!!! skrek jag när det kom två alfer mot mig, den ena med kniv och den andra med svärd. De faller till marken. Jag torkar svetten ur pannan och ser dom andra kämpa mot alfer. Jag blev lite rädd när jag såg Draco falla till marken men förstod sen att han bara svimmat. Det kom fler och fler alfer in genom porten där borta, men till slut upphör det att välla fram alfer och istället kommer en stor tron inbärandes och i den sitter en alf, en alf större än alla andra och med ärr i ansiktet han skrattar högt när han kommer in i salen....

När dn stora alfen böejade skratta så blev jag lite rädd, vad var det den skrattade åt var det att vi var barn?

Jag såg en alf komma inbärandes i en tron, en alf större än alla andra. Hans skratt ekade. Jag rös, men det var något speciellt med den här alfen, något som gjorde mig ytterst orolig.

-Ni!!!! brummade den stora alfen och pekade med ett stort finger rakt på oss.
Jag stod bara där och glodde med avsky på honom.
-hur vågar ni?!!!!!!!! sa han igen och orden studsade på väggarna. Hur vågar ni, hur vågar ni,hur vå.....

Alfen måste vara galen. Paniken steg från 50 till 99

Detta började kännas mer konstigt än obehagligt. Nästan lite som att alfen inte visste vad den pratade om.