Prs med Wolf

Claude räckte ut tungan åt Sham och gav ifrån sig ett barnsligt pruttljud innan hon snurrade runt och tog ett par vingliga steg in i skogen.
"Galnignar!" skrek hon när de inte kunde se henne längre.
Anaid suckade åt sin kusin och satte sig mödosamt ner igen.
"Berätta Sham vad hände?" Astrid satte sig ner brevid Anaid och ställde Claudes fickplunta i gräset mellan dem.
Anaid svalde och såg på Sham med en skamsen blick.
"Innan du börjar måste jag be om ursäkt först, både för min kusin och mig, det var mina järnkäftar som bet tag i ditt ben, jag skapade dem och jag placerade ut dem...förlåt mig"
Anaid sänkte huvudet av skuldkänslor. Hon kunde inte se på Sham när de pratade om det.

Sham ryckte nonchalant på axlarna.
"Det är okej, klå inte upp dig själv för min skull", sade han och log svagt. Så slog han ihop händerna för dramatisk effekt och började berätta.
"Efter att jag lämnat gläntan gick jag först bara runt-"
"Och tjurade", avbröt Aimil. Sham såg surt på henne.
"Avbryt mig inte. Jag gick utan att veta exakt vart jag skulle gå. Sedan fick jag upp ett spår. Jag kände inte igen doften, så jag antog att det var en människa. Jag tänkte att det bara var någon som gått vilse, så jag gick för att skrämma bort honom med min vargform. Men han var snabb och plötsligt var jag på ett ställe jag aldrig varit på förut. Jag hörde hur människan retade mig så jag sprang iväg utan att tänka och plötsligt bet något mig i benet och jag kände hur det bröts i farten", sade han och grimaserade när han mindes smärtan.
"Människan kom fram till mig och jag bet honom i smalbenet. Han sparkade mig i huvudet och det var då jag svimmade. Jag vet inte varför han inte dödade mig där och då, men jag är glad att han inte gjorde det." Rascal kliade sig bakom örat.
"Hann du se honom?" frågade han och Sham skakade på huvudet.
"Nej, och även om jag gjort det, vet jag inte hur Harald ser ut." Aimil suckade.
"Nu vet du iallafall bättre än att vandra iväg ensam."

Även om Shams ord lugnade Anaid lite hade hon ändå svårt att se på honom. Norman däremot såg inte lugn ut. Han satte hande till pannan och suckade.
"Det var inte Harald som anföll dig Sham" Anaid såg först konstigt på sin bror men sedan förstod hon och fick samma trötta uttryck som honom.
"Harald kanske är stark som en oxe men snabb och smidig är han inte" Anaid gned tryckte fingrarna mot tinningen.
"Adam och Claude skulle du känna igen doften på, eller i varje fall nu i efterhand men..." Anaid suckade djupt, "Det var inte Harald, det var Vagn"
Norman skakade på huvudet.
"Han lämnade dig levande som en varning till oss andra, han gör sånt den psykopaten...men han kommer tillbaka..."
"...tillsammans med Adam och Harald..." fortsatte Anaid.
"De låg säkert alla i bakhåll med en skyddsformel för doften ifall Vagn inte skulle klara det"
Astrid satte handen framför ögonen.
"Våran fantastiska, psykopat familj..."

"Du är iallafall ingen psykopat", sade Rascal till Anaid och log. Aimil hummade lågt och sträckte på sig.
"Läggdags. Rascal, du tar första passet", sade hon och förvandlades utan att vänta på svar. Hon rullade ihop sig till en svart boll och somnade ögonblickligen.
"Men jag, um... Okej", svarade Rascal uppgivet och snurrade runt så han hade ryggen vänd mot lägrets mitt. Han förvandlades och virade svansen runt sig. Han hade skarpare sinnen i vargform, så det var högst osannolikt att någon eller något skulle kunna komma nära dem utan upptäckt.
"God natt", gäspade Sham och förvandlades mitt i gäspningen. Han slickade sig om sin nu bruna mun och lade sig med ryggen intill sin syster.

Astrid och Minosa ryckte på axlarna och lade sig ner i gräset brevid varandra. Norman nickade åt Rascal.
"Väck mig när du känner dig för trött" sedan lutade han sig tilbaka mot ett träd och somnade nästan bums.
Anaid suckade. När ingen såg det snappade hon till sig Claudes fickplunta och stoppade den innanför bältet. Sedan tog hon sig mödosamt fram till Rascal och drog med handen genom hans vita päls strax under hans öra.
Hon hade tänkt stanna uppe tillsammans med honom men hon var för utmattad för att hålla uppe ögonen. Det tog bara någon minut för hennes huvud att falla ner mot vargens sidan och sedan ner till marken.

Rascal lade sig strax ner och värmde Anaid med sin tjocka päls. Han var trött, men det hade knappt gått mer än en timme, så han kunde inte be Norman ta över ännu.
Ett prasslande bland löven fångade hans uppmärksamhet och han klippte med öronen. Han kände doften av en varg. En hamnskiftare? Han reste sig långsamt upp och stirrade på buskarna. En grå varghanne trädde fram och stirrade lika ihärdigt tillbaka. De stod så ett tag, ingen av dem rörde sig. Det var något bekant över den, men andra vargen hade inte flockens doft och Rascal började tro att det bara var en vanlig varg när den plötsligt försökte kommunicera med honom. Flock? Rascal lutade på huvudet. Inte flock. Okänd. Den andra vargen sänkte huvudet och försvann lika fort som den dykt upp. Rascal lade sig igen och kom plötsligt på vart han hade sett vargen förut. Det var valpen som fastnat.
Inget annat hände därefter och när det var dags väckte Rascal Norman och lade sig för att sova.

Norman ryckte till när Rascal väckte honom. Men när han förstod att det var hans tur att hålla vakt nickade han kort och satte sig på samma sett som Rascal med ryggen mot mitten av lägret. För att hålla sig vaken och samtidigt på vakt mot faror använde han sin magi för att fokusera sina sinnen.
Han andades långsamt in och ut samtidigt som han lät magin rusa i sin hans kropp. Händerna lyste lite på samma sett när han helade folk men inte lika starkt.
Hans alla sinnen var nu på högsta möjliga styrka. Han kunde nästan höra löv från träden falla till marken.
Han satt på det settet i nästan fem timmar tills solen var påväg upp. Då slappnade han av och väckte Aimil för att bytas av.

Aimil skakade sömnen ur pälsen och bytte form. Hon kisade mot solens uppgång och gnuggade sina ögon.
"Du hade kunnat väcka mig tidigare, solen är praktiskt taget uppe", sade hon anklagande. Det lät som om hon skällde ut Norman, men egentligen var det menat väl. Hon gäspade stort och gick runt lägret under sitt pass för att inte bli uttråkad.
Rascal vaknade med ett ryck. Han hade drömt om vargen som fastnat. Den hade försökt tala till honom, men istället förvandlats till löv som svepts med av vinden. Han såg ner på Anaid intill honom och slickade sig om nosen.
Det var gryning. Han undrade om han borde väcka resten eller låta dem sova ut. Han bestämde sig för att det var bäst om de kom iväg så snabbt som möjligt och gick runt tillsammans med Aimil för att väcka dem.

Anaid gned sig i ögonen och gäspade stort.
"Tidiga uppvaknanden är inte min grej..." gnällde hon och satte sig försiktigt upp.
Astrid gäspade och sträckte på sig. Det var bara Minosa som var pigg. Norman gäspade stort och reste på sig.
"Jag föreslår att vi går direkt och äter frukost på vägen, vi vet inte vad Vagn och de andra planerar att göra härnäst, vi måste hålla ihop för att inte det som hände Sham drabbar oss igen"
Minosa nickade.
"Men, jag vet inte vad ni andra tycker men jag har inte tvättat mig på tre dygn så jag vill helst skölja ansiktet i bäcken eller något först, bada får vi göra när vi kommer till sommarslottet"
Anaid hade tvättat sig kvällen innan på slottet och kände därför inget akut behov av ett bad som Astrid och Minosa gjorde men medgav att det vore skönt att skölja ansiktet i bäcken för att piggna till.

"Låter som en bra plan", sade Rascal och sparkade till Sham för att väcka honom, då han bara somnat om.
"Okej, okej", muttrade han och vinkade lojt med armen. Han stödde sig mot sin käpp och klättrade upp.
"Hur känns foten?" frågade Aimil och gick bort till bäcken för att skölja ur håret. Hon skakade på det tills det låg tillrätta igen och rös när det kalla vattnet rann nerför hennes bara rygg. Sham vred på fotleden och såg ner på den.
"Bättre", svarade han till sist. Rascal rev Aimils lilla mur runt köttet och såg på det med en fundersam min.
"Finns det något sätt att bära köttet med hjälp av magi?" frågade han Anaid och Norman. Det var för mycket kött att bära för hand och de hade inget annat att bära det i. Han tyckte inte om att förlita sig så mycket på magi, men han hade inget val.