Förbjuden romans ~ Avslut (Professor/Elev)

Hej på er!
Här kommer nästa kapitel, känns så himla konstigt att vi redan är på kapitel 40! :O Men, jag hoppas att ni ska tycka om detta kapitel och att ni alla har det bra

(Detta kapitel är kanske lite kort, men nästa kapitel som kommer... oj oj oj, då händer det grejer och jag hoppas så innerligt att ni ska älska det!)







~Kapitel 40~

När jag vaknar träffar solens strålar mitt ansikte, de har trängt in genom den lilla glipan mellan gardinerna. Det är måndag och jag känner mig utvilad och samtidigt trött. Den där känslan man får precis efter att man vaknat och sömnen inte riktigt släppt taget om ens kropp. Jag gäspar, sträcker på mig och känner att Severus inte ligger bredvid mig. Alltid uppe med tuppen. Jag drar på mig min morgonrock och tassar ner till köket där jag hittar honom vid köksbordet med tidningen framför sig och Ezralié på sin plats i fönstret.

”God morgon raring.” säger jag och tassar fram med mina tofflors klappande mot trägolvet. Jag lämnar en kyss på hans tinning.
”God morgon Penelope.” svarar han med den där ljuvliga rösten som alltid får det att fladdra till i min mage.
”Tack för att jag fick sova igår… Efter att vi hade pratat.” säger jag med något dämpad röst och tar en kopp för att fylla den med tevatten. Severus säger inget, men jag hör honom vända blad i tidningen.

”Så, ska du åka till Hogwarts idag?” frågar jag och vänder min blick mot honom, Severus nickar.
”Säkert att jag inte borde följa med?” Han ser upp på mig,
”Du ska stanna hemma och vila.” Hans röst hård men full av tillgivenhet och värme. ”Din kropp har gått igenom mycket och jag vill inte utsätta dig för någon mer press eller stress. Tänk på att du börjar arbeta om en vecka.” Jag nickar och himlar med ögonen samtidigt. Tankar om att börja jobba igen lyfter mig lite. Jag tycker om mitt jobb och vill gärna fortsätta med det.

När Severus avslutat sin kopp med te så reser han sig upp från stolen och ställer koppen i vasken. Han viker ihop tidningen och placerar den på diskbänken.
”Jag beger mig på en gång så jag kan komma hem fort igen.” Jag nickar och följer honom med min blick. Han kommer fram och ger mig en kyss innan han tar en handfull med flampulver och stiger in i vår eldstad i köket. Nästa sekund är han borta.

Jag lutar mig tillbaka i stolen och suckar.
”Jadu Ezralié gubben. Ska vi sätta fart med dagens sysslor?” Min katt ser upp på mig och sätter sig långsamt upp i fönstret. Jag ser på honom,
”Jag håller med dig. Vi struntar i det idag. Vad sägs som att baka istället?” Ett lågt jamande hörs och jag ler.

Jag avslutar min kopp med te och börjar sedan att rota runt i mitt skafferi och mina skåp. Jag plockar fram ingredienser, skålar, formar och slevar.
”Det blir en trevlig överraskning för Severus när han kommer hem…” mumlar jag och med ett flick utav min stav börjar grammofonen att spela en ljuvlig melodi komponerad utav piano, stråkinstrument och mörka trummor. Jag sätter igång med mitt bakande.

Efter ett par timmar är halva diskbänken täckt utav olika sorters bakverk och det doftar i hela huset. Jag hör flammor bryta ut i eldstaden och i nästa sekund står Severus i vårt kök.
”Mmmh… Det doftar underbart Penelope…” mumlar han med sin säregna näsa i luften. Jag fnittrar lite, nöjd över hans reaktion och ännu mer nöjd då jag känner hans armar om min midja medan jag arbetar med disken. Han kysser min nacke.
”Jag kommer bli en fet gubbe snart om du fortsätter att baka sådana ljuvliga små frestelser och fantastiska måltider Duvan…” Ett mjukt skratt rullar över min tunga och jag ger Severus en snabb kyss.

Jag placerar brickan på vardagsrumsbordet. Den är täckt av ett kakfat, två koppar, en tekanna, socker, mjölk och två assietter. Severus sätter sig tungt i sin fåtölj och jag sjunker ned i fåtöljen bredvid som är min. Jag häller upp te i båda våra koppar och placerar en muffin toppad med en fluffig kräm som smakar utav hallon och banan. Severus tar en med toppning av mörk choklad och apelsin. Vi fikar i tystnad, njuter av lugnet som finns för stunden.

Severus berättar för mig vad som hände i Dumbledores kontor då han berättade för honom det jag berättade för Severus. Jag lyssnar och blir föga förvånad då Severus berättar att Dumbledore verkade besviken över att det inte var någon typ utav övermänsklig kunskap som fanns bakom dörren. Men lättnad ringlar sig genom mig. Jag vet vem jag är, jag vet mer om min historia och jag vet mer om min framtid. Jag har också en känsla av att livet kanske blir lite lättare nu. För oss individuellt och för oss som ett par.

Kort men bra!!!!

Det börjar verkligen lida mot sitt slut nu

Fast det låter som om det ska bli ett sista äventyr!!

Längtar

Hej på er kära läsare!
Ni ska nu få ett kapitel som fått mig att skriva i tårar... Så många tårar, hoppas att ni blir nöjde med det trots att jag skrev det med något suddig blick...





~Kapitel 41~

18 månader senare…
3 år efter Penelopes examen från Hogwarts…
3.5 år efter att Penelope Och Severus började sin resa tillsammans…
Idag, 30/6-2000…

”Penelope…”Coralines andetag fastnar nästan i hennes hals då jag vänder mig om.
”Du är så vacker…” Tårar ligger i linje med hennes ögon och jag kan se att hon försöker hålla dem tillbaka. Dock förgäves. Leendet på hennes läppar så ljuvligt varmt att jag inte kan annat än att le tillbaka. Att få dela ett sådant leende med sin bästa väninna är en fantastisk upplevelse. Men insikten slår mig,
”Jag bara hoppas att Severus känner samma sak…” Jag ser mig själv i spegeln och min blick flackar över hela mig. Jag känner mig vacker, nervös, lycklig och förväntansfull.

”Kom igen, det är dags att gå.” säger Coraline med sin flickigt upprymda röst och jag ser på henne i den ljuvliga ljuslila klänningen jag valt åt henne. Den har en hjärtformad byst, den är lång och rak, sydd utav ett vackert tyg utav siden och detaljerad med kristaller och pärlor precis där hennes byst slutar.

”Du är väldigt vacker med Cora.” Coraline fnittrar och tar sin lilla bukett i hand samtidigt som hon räcker över den stora till mig.
”Jag trodde aldrig att denna dagen skulle komma…” mumlar jag och drar ett djupt andetag.
"Men, nu är den här och du får dela den med oss alla Pene..." Coraline kramar mina axlar och ler mot mig, jag nickar och Coraline öppnar dörren för mig.

~Severus Perspektiv~

Jag står i slutet utav altargången. Framför mig ligger en lila matta som leder från bakdörren av vårt hus hela vägen fram till mig. Till höger sitter Penelopes familj och vänner, till vänster mina bekanta. Ett litet band står vid sidan utav samlingen av människor. Jag har en knut i min mage. Nervositet inom mig. Jag drar lite i armarna av min svarta frack kappa. Varför vill ni glida upp. Allt måste vara perfekt idag, för Penelope.

Bandet börjar att spela och jag höjer hastigt min blick samtidigt som våra gäster ställer sig upp. Coraline kommer gåendes med ett leende. Det påverkar mig inte. Jag drar några andetag i väntan på att Penelope ska komma ut. Coraline ställer sig ett steg nedanför plattformen jag står på. Jag sluter mina ögon och drar ett till andetag genom min näsa. Det är fullt utav människor i vår bakgård. Men jag är omedveten och oberörd av dem.

Vad jag ser när jag öppnar mina ögon igen, det får mitt hjärta att hoppa över ett slag. Luften tvingas ur mina lungor i ett enda rus. En tår pressas från min ögonvrå och glider ned för min kind. Det jag ser kan inte vara något annat än ett himlaskänkt mirakel. Det vackraste mina ögon någonsin skådat.

Upp för altargången vandrar Penelope, min vackra brud. Hennes hår glimmar i juni solen, rött och lila med små gnistor i. Hon bär en svällande klänning i vitt silke med spets detaljer. Den har öppen hals men puffiga axlar och långa armar, också utav spets. Släpet är långt och svajande, hon har vita små rosor i sitt hår och ett otroligt leende smeker hennes ansiktsdrag och faller i superb harmoni med hennes stora ögon som glöder och glimmar utav vad jag jag lärt mig är lycka.

”Min Duva…” viskas ut mellan mina läppar och jag kan höra Drogo som står vid min sida.
”Din lyckliga djävul…” säger han med den där glimten i ögat som han alltid hade när vi var unga. Jag nickar, väl medveten om att Drogo just gett mig en komplimang. Och ännu mer förstår jag att det han säger är sant. Jag är en lycklig djävul…Som föll för en ängel som av ett himmelskt mirakel föll för djävulen...

Penelopes klänning flyter omkring henne. Kristaller och pärlor skimrar i alla regnbågens färger i solskenet. Mina ögon fastnar i hennes blick. De där blå ögonen, ljusa, klara och de ler mot mig ännu kraftigare glöd sprider sig. Hon tar de två stegen upp till plattformen och står under valvet utav vita rosor, blåklockor och ett flertal andra blommor.

Vi står där, ser på varandra.
”Penelope… Du är en dröm…” Hon ler och den där rosenröda färgen jag älskar sprider sig över hennes kinder. Mannen framför oss, en trollkarl klädd i en vit utstyrsel indikerar att gästerna kan sätta sig. Min och Penelopes uppmärksamhet förflyttas smått ovilligt till honom.

”Tillsammans, ska vi bära vittne till Penelopes och Severus förening.” Mannens uppmärksamhet vänds mot mig, ”Severus, om du har något att bekänna är tiden nu.” Jag ser på Penelope, hennes hand omsluten utav min.
”Jag har ett rent samvete inför vår förening.” säger jag, min röst lite ostadig från alla känslor jag kämpar med att hålla inne. Mannens uppmärksamhet vänds till Penelope,
”Penelope, om du har något att bekänna är tiden nu.” Penelope kramar min hand och ler mot mig.
”Jag har ett rent samvete inför vår förening.” säger hon och vi delar en sekund utav tystnad.

Mannen nickar mot oss båda och öppnar en gammal bok,
”Säg efter mig, Jag Severus Snape,” säger mannen. Jag tar båda Penelopes händer i mina,
”Jag Severus Snape,”
”Tar härmed Penelope Lovegood till min maka,”
”Tar härmed Penelope Lovegood till min maka,” Penelopes leende växer i takt med mina ord.
”Att vårda, älska och vara evigt trogen mot.”
”Att vårda, älska och vara evigt trogen mot.” Orden rullar ut ur min mun, sanningen i dem nästan kroppsligt bedövande.
”Från nu, tills döden skiljer oss åt.”
”Från nu, tills döden skiljer oss åt.” Att säga ordet döden i sammanhang med min älskade Penelope får mig att känna ett hugg av rädsla. Men Penelopes ögon får den att lämna mig lika snabbt som den kom.

Mannen vänder sin uppmärksamhet till Penelope som ger honom en snabb blick för att berätta att hon lyssnar på honom,
”Säg efter mig, Jag Penelope Lovegood,” Jag registrerar knappt mannens stämma, min blick är så fast i Penelopes ögon.
”Jag Penelope Lovegood,” Att höra Penelopes röst är som en svalkande vind för mina sinnen. Jag kommer aldrig att tröttna på att höra dig…
”Tar härmed Severus Snape till min make,”
”Tar härmed Severus Snape till min make,” När ordet make lämnar Penelopes mun kan jag inte annat än att fälla ytterligare en tår. Glädjen så påtaglig att jag vill dra in henne i mina armar och kyssa henne.
”Att vårda, älska och vara evigt trogen mot.”
”Att vårda, älska och vara evigt trogen mot.” Jag låter min tumme smeka över hennes hand.
”Från nu, tills döden skiljer oss åt.” säger mannen och en knut bildas i min mage.
”Från nu, tills döden skiljer oss åt.” upprepar Penelope och knuten löses upp bara ett fåtal sekunder efter att den skapats.

”Ni kan nu byta ringar och avge era löften.” säger mannen och jag känner glädje spridas, det är som om vi står i en bubbla. Helt plötsligt så finns bara vi. Jag ser på henne, kvinnan i mitt liv. Minnen om allt vi gått igenom träder fram men jag trycker undan dem, begraver dem, låser in dem. Idag är en lycklig dag…

Jag tar ringen som Drogo räcker mig och trär den på Penelopes långa finger.
”Denna ring symboliserar min kärlek till dig. Silver för bandet. Rubin för värme. Sex diamanter för styrkan och kraften jag älskar dig med.” Penelope fäller en tår då hennes ögon ser in i mina, ”Allt vi genomlidit,” hon fnittrar, lika medveten som jag om att alla andra är omedvetna om vårt liv, ”allt vi gjort och övervunnit. Jag älskar dig.” Jag kan se hur det rycker i hennes kropp, som om hon verkligen måste kämpa för att inte hoppa in i min famn.

Penelope får ringen som ska placeras på mitt finger utav Coraline. Hon tar min hand i sin och trär med sin andra hand ringen på mitt finger. Den är sval och min blick faller ner mot den. Den är i svart guld klädd med små jade färgade smaragder. De påminner om Penelopes ögon i mörkret.

Vi fäster våra blickar i varandras,
”Med denna ring visar jag min tillgivenhet och kärlek till dig. Den kommer alltid vara en symbol för vad jag känner och för vad vi har. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan dig. Jag vill vakna vid din sida var morgon, somna i dina armar var kväll och dela alla mina dagar med dig. Du är det viktigaste för mig, det mest värdefulla för mig och jag älskar dig. Med hela mitt hjärta och hela min själ.” Penelope fäller tårar när hon avlagt sina löften och jag begraver hennes händer i mina.

Mannen i den vita dräkten tar till orda ännu en gång.
”Jag förklarar er nu man och hustru,” han ser på mig med ett leende, ”du får nu kyssa bruden.” Penelope flyger in i mina armar och våra läppar möts i en passionerad kyss. Trots alla blickarna kan jag inte dölja mina svällande känslor, och,jag bryr mig inte om vad de får se så länge som Penelope för det hon älskar.
”Jag älskar dig…” mumlar hon mot mina läppar.
”Och jag älskar dig, Mrs Snape…” viskar jag tillbaka. Penelopes grepp blir hårdare och hon fnittrar. Jag är vagt medveten om att applåder brutit ut bland våra gäster.

Vi vänder oss om och ser på samlingen. Penelopes sida är tårögda, leende och applåderande medan min sida lätt applåderar stelt med enstaka strama leenden. Vi går ner från vårt altare och vandrar mot huset. Hand i hand går vi förbi gästerna som kastar ut gnistor med sina stavar. Penelope kramar min hand och lyckan som strålar från henne är påtaglig. Jag känner mig, i denna stund, som den lyckligaste mannen i världen. Jag trodde aldrig att detta skulle vara mitt liv, att du skulle vara mitt liv. Att lycka skulle finnas för mig… Men, som vanligt, så motbevisar du mig Penelope…

Så vackert!

Tack

Gud vad fint ♥

Jag älskar att du beskrev klänningar så mycket, man såg verkligen hur fina dem var! Och framför allt Sevrus tankegång när Penelope pratade! Och att Pene och Caroline fortfarande är vänner ♥ Men du nämnde inte Josh...Han och Caroline får inte ha gjort slut de passar så bra tillsammans!!

Och ännu en gång jättefint kapitelt^^

Aww, tack så mycket! ♥

Tack så mycket, ja, "bal-" och "brudklänningar" är liksom något som jag älskar och jag hade så tydlig bild utav alla klänningar jag beskrivit så jag ville ge er den bilden också. ^^ Och, oroa dig inte, Joshua blev bara utlämnad ur kapitlet för att han inte hade någon specifik plats på bröllopet.

Tack så hemskt mycket ännu en gång! ♥




Kära läsare. Jag har nu skrivit klart HELA denna trilogin... Totalt 48 kapitel blev denna tredje delen utav trilogin... Kan inte förstå att den faktiskt är klar. :O

Alltså har jag 7 kapitel kvar att ladda upp här på mugglis och på wattpad... Min fråga till er är om ni vill ha alla på en gång..?

Jag vill också berätta för alla min trogna läsare att detta är det sist jag lägger upp på mugglis. När denna fanfic är upplagd så kommer jag i fortsättningen att endast publicera mina ff´s på wattpad. (Ni finner min wattpad adress på min profil.) Jag hoppas jag ser er där.

Men iaf, nu vill jag ha era kommentarer om ni vill ha alla kapitel samtidigt eller om ni vill att jag delar upp det lite?

Ett helt fantastisk kapitel, och väldigt detaljerat. Jag vill helst ha det lite uppdelar så man får en tid att tänka över innehållet eller nåt. Och återigen super!

Va härligt att du tyckte om det

Eftersom att det är sju kapitel kvar +författaren tack så kanske jag kan dela upp det med 2 kapitel per uppläggning ^^ OM inte flera säger att de vill ha allt på en gång. De kommentarerna/önskningarna det finns flest utav kommer att bli det sätt jag lägger upp det på

Jag tycker att det skulle vara bättre om du delar upp det lite!!